det finns ett ord jag dagligen stundligen sekundligen lever med
ett ord jag rasat över
ett ord vilket rasar så mycket
rasar – raserar – gräserar – figurerar
ett ord vilket lever i den mänskliga tidsvågen vilket skall väcka henne människan
till seende
se
se tidsvågen nå himlen
se himlar omfamna jorden
ja, jag skriver svenska och ser nu
nu – nuet nut
Nut
du vackra himmelsdrottning
moder till alla mödrar
ditt vara är
regnbågsbron
stjärnklädd
not
nod
nut är
ära vare Nut
modernfadern och den helige ande
ja, orden särades var ett
moderfader
fadermoder
och vandringen har varit lång till att se detta.
lovad vare gryningen hållen i himmelsmoders handskålar
lovad vare solprinsarnas leende sömnvakna ögon i ängens dans
andas månsilvrande toner av hennes döttrars andningsblad
lovad vare
lov ske pris
lovad
av löfte given
lovsång
löftessång
se himmelsmoder
se himmelsfader sitta i troner
av guld av silver
se dem resande breda ut brokadmantlar utan tyngd
se liven flyga
skrida ur dem
det avgivna löftet är en lovsång icke en skuld att återgälda att gälda
det avgivna löftet är en prisning
det är att i glädje fullfölja löftesstegen
och blickar du fram
ser du gryningsljusets löftesregn i din tillitsfamn
ser du liv framträda
du hör ljusdroppar falla
stiga in i din själ
du vandrar i grottan rör vid väggarnas reliefer
reliefer andas genom din hud
historiens helhet
du ser berättarelden
ur betraktarögon flödar strömmar in i vetenskap
vet en skap
ja länge satt de vise vid elden
lade fram sina ord
lade fram sina stentavlor
filosoferna nynnade sjöng
jonglerade i skönhets begrundan
tonande
så lyfte de sångerna ur sitt bröst
tonande
icke dömande
de sökte förståelse av önskebrunnens svar
orden steg fram ur tavlorna
ur betraktandevandring
betraktande
iakttagande
stunder av livskorn
öppnades och förtaltes
berättades
de såg vaxet smälta
fylldes av doften
sångerna
omfamnade
betraktelsen och däri lever helhetens historia
det de såg var i detta
de såg vetenskapande
och detta skapande är visshet
i sannhets hjärteld
däri är helhetens historia
varje levande väsen är sin historia
den sanna människan är genom detta universums historia
så banna icke det ni skapat
vare sig det är ur kraft eller kraftlöshet
lev edra korn
edra stigar
ty dessa korn är universum
respektera ljuset av din ande i dig
ty denna ande är universum
lev i självrespekt
älska
älska dig själv
i ljuset i värmen av ditt själv
jag är
kvinna
i mina händer håller jag månskålen
fylld med måndroppars
löfte
flyger
är vind
vingar
andas
sanddyners
mjuka sammet
vidöppnad bädd
doft av
myrrah
vaggande kameler
ur sand växa blad
varför förs jag konstant
konstant till öknarnas sand
till vaggande kameler
till öknens sol
till snöhöljda berg
till dimmors klara klanger
varför ser jag byar i de höga skogarna stiga ur
därför att i sanden helas
blödande
ådror
i sanden
i varje korn andas orden
i sanden bevarare av
kristallslottens ord
därför att de vet hur vandringen i öknen företas
vaggande
vaggande
oaser
därför att silverne klockor tonar i bergen
språkets skog
mötet med dig själv
språkets skog susar skönhet
susar mötet med dig själv eget möte
och det röda havets skönhet
är kupade händer
är skålen fylld med soldroppar
nycklar
kronor
rötter stammar
pyramidens sång
där baserna möts stiga
bladen
livsväsen
dina steg är vackra
dina stigar är vackra
klocktid
vackergestord
klocktid är kanske liljekonvaljer blåklockor himlars röda guld
är kanske är ur jordens ådror
röda pärltårar
rubiner
ur glömdas
verklighet
och människovärlden
förvirringsdalens begreppstavlor
söker allt det vilket är
ty i det inre lever oasens vattensmycke
den andas tom
och den upphör aldrig viska
hur mycket människan än söker stampa ned viskningen
kväva den – den lämnar henne alltid tom intill den stund hon bejakar den
fågeln kan icke ta en annan vinge samt flyga i balans
intet kan ersätta det vilket är
menings
grund
de händer vilka är lagda i varandra
innan insteget
innan inseglet
i denna dröm
dessas händer är lagda
”lagt kort ligger”
misskind
misskund är ett missat möte på grund av irrande ickelyssnande blickar
denna misskund stiger in i sin urkälla nåden barmhärtigheten fridsstilla regn
då dessa bejakar mötet
nej denna misskund är ej örfilen vilken missar kinden
du ser en vinge mjukt snudda svepa förbi
denna kind skall icke örfilas
du ser positiva klanger i allt detta – du ser örfilen och ser hörseln slipas
filas till filigram
där intet går förbi
där allt passerar vilket ej hör därtill
se äpples inre
kärnhuset
kärnorna och de tunna ändå vassa skalvingarna runt kärnorna
kärnhusets väggar
äpplets innanmäte/hus ser jag – dessa tunna skalvingar
jag önskar skriva sånor
ty sånor ligger så nära sonor
sona
sona dig med din livsvandring
skänk dig nåden av
i barmhärtighetens ljus
i alba
se trossen släppa
skänk dig nåden
andas albatrossens vingar
viska meningens möte
dessas ansikten glider utan frånstötande tendenser in i varandra
de är mosaikens stenar
i templets golv
i templets välvda öppna valv
i albas vita väggars rodnad
mening lagd i gömdas
svarta ebenholst
i templets
inre
hjärta
vårt
hjärta
andas
älskade
älskande
kärlekens lov
nyckel klingar ur halsgrops
nyckelmöte
smaragdblad kupas om
ruda rubiners
visshet
klocktid locktid hör skallror
fotbjällror
armringar
se deras stormande vagghöfter
hör deras säregna sång
vindla smattrande i vinden
i eldens flammande
luftbaldakiner
*
I denna natt gavs jag ett armband en armring av guld med turkoser
*
(hjärteld)
i denna natt gavs jag
armband armring
av guld
med turkoser
så vackra ornament
insignier
den träddes ej på
den bara passade
ringen lades om min vänstra handled
vid vaknandet var den ej om
i gryningsvingar höres
ur jordens ådror
röda pärltårar
rubiner
ur glömdas
verklighet
berätta mig jag ber
ur jordens ådror
röda pärltårar
rubiner
ur glömdas
verklighet
föras de
älskande
dessas ansikten
glider utan frånstötande tendenser in i
varandra
varande
de är
mosaikens stenar
i templets golv
i templets välvda öppna valv
i albas vita väggars rodnad
mening lagd i gömdas
svarta ebenholts
i templets
inre
hjärta
vårt
hjärta
andas
älskade
älskande
kärlekens lov
nyckel klingar ur halsgrops
nyckelmöte
smaragdblad kupas om
ruda rubiners
visshet
hör skallror
fotbjällror
armringar
se deras stormande vagghöfter
hör deras säregna sång
vindla smattrande i vinden
i eldens flammande
luftbaldakiner
lovad vare gryningen hållen i himmelsmoders handskålar
lovad vare solprinsarnas leende sömnvakna ögon i ängens dans
andas månsilvrande toner av hennes döttrars andningsblad
och himlahaven flammar solröda segel
rinner in i sjö
och vassen susar
korghänder
vandrar med solen
ur grönskande
in i sandblads rosenord
ur sand stiga önskebrunn
lutar mig till
ser in
viskar ur mitt bröst
lovad vare gryningen hållen i himmelsmoders handskålar
lovad vare solprinsarnas leende sömnvakna ögon i ängens dans
andas månsilvrande toner av hennes döttrars andningsblad
lovad vare
lov ske pris
lovad
av löfte given
lovsång
löftessång
se himmelsmoder
se himmelsfader sitta i troner
av guld av silver
se dem resande breda ut brokadmantlar utan tyngd
se liven flyga
skrida ur dem
i fullföljande
i lovsång
icke av skuld
icke för att återgälda att gälda
i prisning
och blickar du fram
ser du gryningsljusets löftesregn i din tillitsfamn
ser du liv framträda
du hör ljusdroppar falla
stiga in i din själ
du vandrar i grottan rör vid väggarnas reliefer
reliefer andas genom din hud
eld flammar
upp
skriv dina ord
din önskan på stenens tavla med vax
lägg dina ord i mig
såg vaxet smälta
fylldes av doften
och detta skapande är visshet
i sannhets hjärteld
sona dig med din livsvandring
skänk dig nåden av
i barmhärtighetens ljus
i alba
se trossen släppa
skänk dig nåden
andas albatrossens vingar
i önskebrunn andas hav
haven tillit till dina ögon
ur hav reser
våg
våga
vågande
stig
vågen är ett liljeblad rent
se tidsvågen nå himlen
se himlar omfamna jorden
du vackra himmelsdrottning
moder till alla mödrar
ditt vara är
regnbågsbron
stjärnklädd
du är kvinna
jag är
kvinna
i mina händer håller jag månskålen
fylld med måndroppars
löfte
flyger
är vind
vingar
andas
sanddyners
mjuka sammet
vidöppnad bädd
doft av
myrrah
vaggande kameler
ur sand växa blad
varför förs jag konstant
konstant till öknarnas sand
till vaggande kameler
till öknens sol
till snöhöljda berg
till dimmors klara klanger
varför ser jag byar i de höga skogarna stiga ur
därför att i sanden helas
blödande
ådror
i sanden
i varje korn andas orden
i sanden bevarare av
kristallslottens ord
därför att de vet hur vandringen i öknen företas
vaggande
vaggande
oaser
därför att silverne klockor tonar i bergen
*
(om du)
om du
sträcker ut din hand
skall jag
rulla ihop mig däri
kyssa dina fingrar öppna
om
du
om du
omdu
omdun
om
du
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar