Orfeus
rör vid strängar
hans älskade dansar inför honom
han rör vid själens strängar
hon dansar
han ser livens rörelse i hennes rörelse
han aktar ej på hennes steg
tänker
tänker
skönhet
hon sörjer, själen sörjer hans slutna rörelse
hon blir stungen av huvudets tanke
den plastiska
själen göms i grottan
Orfeus sörjer
kan endast röra vid saknadens längtanssträngar
alltet kvider
regnen strömmar
tårfloder
Orfeus beger sig till underjorden
rör vid hjärtat med sina sånger
han bejakar hjärtats röst
så stiga de uppåt
in i medvetande av
helad är han ännu icke
tråden är skör
han tar ”glädjeskuttet” innan han fullt bejakat är
han stiger ej in i tilliten till hjärtats röst
huvudets tanke ger honom irrbilder
åter förs hon
själen in i underjorden
många är berättelserna orden runt detta
huvudet andas hav
huvudet skiljs från kroppen och begravs
nymfer fann huvudet
det sägs att ett tempel byggdes runt
eller orakel byggs därpå
han blickar ut i evig andning
huvudet slutade ej sjunga
förrän det fanns av Odysseus vilken kastade det upp i himlen
vad ser jag – jag ser himlar omfamna jord
ser jord omfamna himlar
himmelsmanet omfamna havsmanet
och trådarna bränns ej ty de är förbindelsetrådar
ljustrådar
livsnerver
utredda kabelnystan
allt går att berättas
allt går att beskrivas
du kan rita beskrivningar med linjal och hänvisningar tills du varken vet bak eller fram
bitarna passar inte ihop
det fattas skruvar
allt rasar samman
och i den stunden är du mer eller mindre tvingad – av eget val – att söka dig till tillverkaren och få råd
det så kallat rena beskrivandet
är
är konst
är gåvoregn
det är inlevelsens sångdjup vilket stiger upp
du undrar; går det verkligen att beskriva
att berätta sant
går detta genom att lämna begreppen
blir det du beskriver då adekvat eller inadekvat
det är helt adekvat att i det du bibehåller dina färgade uttryck så är det du beskriver en personligt färgad beskrivning gjord av pålagringar och det gör ”föremålet” för din beskrivning inadekvat
är orsaksverkan kausaliteten verkligen orsak samt verkan
eller är denna verkan orsakad av dina tidigare erfarningar
så går det är det möjligt att berätta att beskriva samt lämna begreppen, är ej begreppen frökornen vilken såningsmannen håller i sin hand den vänstra detta för att den högra skall spira
det är fullt möjligt att i berättarljus beskriva samt utelämna stiga ur begreppsväldena
samt stiga in i det ordlösa; pantomimikern gör detta och gör detta suveränt, gör det sakta för att du skall hinna med rörelsen
är detta märkligt vilket jag skriver – det är det ty huvudets tanke arbetar febrilt med att följa resonemanget.
så – hur beskriva i det ordlösa
i begynnelsen var ordet och ordet varde liv
tag lera i din hand och forma leran, låt oss säga till en elefant. Genast stiger all jordvärldens bilder elefanter fram, hela ditt väsen dånar av tyngden, du hostar av dammet elefanthjorden river upp, du ler då de stiger ned i vattensmycke samt duschar i kaskadljus, de lyfter sina långa horn, lurar menar snablar och tonen vibrerar.
nåväl all jordvärlds elefanter stiger fram, passerar revy, alla bilder du sett och så formar du en elefant, denna elefant är nu en skulptur – ett begrepp, och detta är ju det ordet i beskrivandet gör.
slut nu ögonen
du vandrar med markerna, barfotad vandrar du
dina fötter
dina sinnen andas torr jord
tårna kan uppleva sprickor
hettan vibrerar
du kan höra cikador
och här och var susande träd
du befinner dig vandrandes med savannen
dina läppar är torra
och så anar du
skugga
dina fötter anar fukt
du är vid vattendraget
och du ber marken till
lera flyter in i dina händer
sätt dig så med dina slutna ytterögon och lyssna
lyssna till allt det du sett
upplev elefanten
lev med elefanten
lev med hjordens alla rörelser
lev med elefantens rörelse samt forma elefanten ur denna rörelse ur denna källa
detta är en plastisk bild
det är en levande bild
en levande bild – musikalisk – tonande, detta är en intonande bild – en i ton ande bild
det är en tonal bild – soltonen med strålar runt sig
elefanten är soltonen i detta skeende
formad av ordframlägganden av mångfald, detta är ursprungsfilosofens ”hantverk”.
de skriver ned orden – orsakssammanhangens mångfald,
sitter vid elden lyfter dessa orsaksdelar en efter en och ser soltonen framväxa, de ser vaxet smälta, det vax de skrev med och lev i det skrivna med varur vaxet är, ser du vaxkakornas celler, då inser du denna helhets skönhets bild och då inser du Orfeus upplevelse fram till dessa att hans huvudtanke höljdes av hans hjärta, helhetens hjärta och däri kunde hans själ åter nå fram till honom ur stjärnvindarnas skönhet, han är ett med sitt själv samt ett med helheten. nymferna är mycket visa berättarljus och vari lever dessa.
ja filosoferna eller den iakttagande i begrundansljus smälter vaxet, begreppen och i tillit sjunker detta in, enkelt beskrivet är detta begreppsorden – det färgade – vilka smälter:
de ser utanpåskriften smälta
därmed uppstår
det helas skeende
därmed
sker
förlopp
och begreppsvärlden blir skapande plastisk verklighet, där orsak samt verkan är lyrans eolsharpans samtliga strängar i harmonisk balans
det är lätt, mycket lätt att banna gudomen i svåra stunder, för svält för död för allt elände, fråga dig – varför är allt detta. och det kan verka mycket elakt rent av det vilket benämns ondskefullt att säga: det är för att visa det allt detta gör. det första slaget reser det andra, den första droppen utlöser den andra droppen blod, det är de hastande så kallade besluten. det skulle icke existera vare sig krig eller svält om människan i sin förvirringsvärld vilken är:
röda pärltårar, rubiner ur glömdas verklighet och människovärlden
förvirringsdalens begreppstavlor
söker allt det vilket är ty i det inre lever oasens vattensmycke den andas tom och den upphör aldrig viska
det skulle icke existera vare sig krig eller svält om människan i sin förvirringsvärld kunde se samt stiga ur den sönderslungande rörelsen, i det människan ser hur mjölkens separerade flyter samman i just pantomimrörelse- då skulle hon se att allt är för alla. allt detta är för att visa – och absolut inte i straffdom, det är ert hjärtas bön – se det ni gör med mot er själva - se mångfaldens skönhet, lyft brödet i din hand och dela med dig – hur skall mänskliga krig existerar i dylika sammanhang, allt detta är ert framkallande av orättvisor, ni manar fram svälten ur edra egna hjordar, moderns famn är icke givandes svält.
möt allt detta i kärlek
med kärlekens hjärta
kärlekens hjärta är tårarnas förädling
tårarnas ädlande till
till skapande pärlor
detta är diamantregn
diamanten kan skära genom glas utan att förorsaka sprickningar
diamanten är det hårdaste materialet i naturen – vilket förekommer naturligt. genast i det jag skriver hårdast är det lätt undra över varför tårar ädlas till diamanter; diamanten är hård – se dock dess strålande skönhet och denna hårdhet är regnbågsandning och är att ej överge hjärtats röst
*
(vissnad)
alltmer
ser jag
mina ensamma stränder
där vattnet ryggar
vågorna söker ej vägar till
där vattnet inte krusar sin yta av min blick
ja
jag vet
solorden kommer från urkällan
ur hennes öga
det står en brunn dit du kan vandra
locket öppnas vid dina händers rörelse
skåda solbladen stiga upp ur hennes öga
det växer ett träd
livets
där vart blad rör vid varandra
där krona skänker lindring däri dina fötter bränns
där stammen är fylld av längtan till att böja sig
röra vid ditt trötta
ökenvinden andas
hon höll alltet i sin famn i sitt bröst
släppte detta fritt
hon vattnade jorden med det upptagna smälta lidandet
i berg
ur berg
växa den vita liljan
gralens kalk
ja allt detta vet jag
dammet lägger sig efter trummans virvlar
ödslig öde marker blickar jag in i
alltmer ser jag mina ensamma stränder
där vattnet ryggar
vågorna söker ej vägar till
där vattnet inte krusar sin yta av min blick
sakta sjunker jag in i
sanden
sanden bevarare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar