ja
det vore kanske en solgärning
att se elefanten lyfta samt bära stora ting är ej förundransvärt
beundransvärt är detta skridande lugn
åter stannar jag inför dessa ändelser: värt
det är ej det gängse värdebegreppet – det jag ser är ljus tändas en gbista vilken tändes antänder
en gnista vilken tändes; aha – upplevelsen
att se kamelen bära stora lass i ökenvandringen
är ej förundransvärt
beundransvärt är detta vaggandelugnet av tyngden
att se lamor bära tyngd uppför bergsstigar
är ej förundransvärt
beundransvärt är detta bärande av tyngden utan snubblande
att se hästar dra
att se
detta – dessa stora djur kroppsvolymmässigt det göres dagligdags
hur ofta stannar människan inför alla dessa ”små” bärare
inför vingprydda insekter
insikter
vilka lyfter tyngden bergsfåglar
havsfåglar
sjöfåglar skogsfåglar vilka lyfter tyngder stannar människan ofta inför
så lev med att du står inför berget ja – det sägs ofta det var så mycket att göra
det var ett berg att ta sig över
fråga dig; var det ett berg, var det verkligen meningen du skulle ta dig över
eller har alla dessa berättarljus tänt dig
lyft
tyngden
*
(porten portar åder)
jag ser dig
lägereld målar ditt ansikte
dina ögonvingar är slutna
andas inskriften
doppar mina fingrar i rubinröd
målar
linjer
jag ser dig
naken
sjööga är fågel
vattenfågel öppnar näbb
du dyker
och hon med fälten
med skalbårder
med lugn
visshet
vilken talar dig till
rör vid vattenfågels bröst
hon frågar dig
åter
vattenfågel skänker dig in i
himmelsfågels öga
jag ser dig
sitta
i bergshänder
du blickar till slöjljus
doppar mina fingrar i rubinröd
målar
linjer
utpostens grå hävor är
av notus öppnad
trenne fjädrar solstrålar tvinnas av dessas
stav slå trenne kläppklanger av utmark slå rot
du blickar till slöjljus
bjällror höres svara
utkiksögon är vidgade
vitskimrande sjunger ylande in i månstigar
sjönk samman inför den stora bergsporten
stegen
stegen tog helt enkelt
helt
enkelt
slut
vandringen hade varit täckt
hade varat så vida omfattande
innan fallet
innan fallet mjuknade härdan
mjuknade markhuden
knöt de samman tvenne träd
spände de himmelsmolnblad till släde
till bädd
i fallet lade de magnolia
lakan
höljande över
droppade de
stjärnstoff in i hudtorka
lade de värmande källomslag runt
bergsporten gled upp
de drog slädbädd in
och i det inre bäddade de
bäddade de in henne
och vitskimrande
lade sig tätt intill
gav
livsmodskälla
varför tystnade du suckar vinden ur hennes bröst
hon är mycket trött
han vet ännu ej
huruvida
huru
vida
hennes hjärtvilja är vaknande
han när hopp se henne öppna handens magnolia
tillåtas av henne
väcka
väcka bladregnen
*
(saxen)
silverblad håller hon
klipper upp
stygn
hållna
sydda i rädsloregn
i minnesstormars slag
bilder av härarnas
anfall
silverne sax är
pekfinger långfinger
tumblad
gives vingar
möter
ringfinger
digitus anularis
anu
anar
digitus quintus
är du ett litet strå
kärlekens strå
är icke litet
’
(hagtornsblommande händer)
och haven råmar in i vindar
tärnor seglar vida
silverne
klanger
ljuda
bladregn
silverblad håller hon
klipper upp
stygn
hållna
sydda i rädsloregn
i minnesstormars slag
bilder av härarnas
anfall
silverne sax är
pekfinger långfinger
tumblad
gives vingar
möter
ringfinger
digitus anularis
anu
anar
digitus quintus
är du ett litet strå
kärlekens strå
är icke litet
rabarber blommar vit
varför
varför skär du ej av
ej av
blomstringen
därför
där
för
jag inväntar frövården
*
hennes hagtornsblommande händer
lyfter ur mossa hans längtans ensliga
så djupt ur
mosshänders sovande
sömnad
*
och stegen
stegen
fotklädnaderna vilka han hade sömmat
av mjukaste skinn
av mjukaste
skeendeljus
hade hon
för så länge sedan lagt av sig
genom så många månportar hade hon vandrat
kanske upplever han doften
var hade hon lagt mockasinerna
stegen
hon såg dansen
upplevde
allt detta lade hon i mockasinerna
medicinknyten
mesa
grävde hon
djupt in
djupt ned
endast hon vet var
den vilken stiger in i molnen
ser icke endast nu
ser blomstrande ängar
silverklockor följer vindars cirkelsånger
i trädens kronor
släpper klanger
in i
ditt
bröst
älskade
och det är icke svårt instiga
sätt dig och så kallat bligstirra in i en yta en punkt
och du skall se allt upplösas
bligstirra
blidka dig
in i ditt själv
skalbagge lyfter skimrande
blickar in i röd rubinsol
drömsvarande
hjärtsång
moder måne
andas
kvinnosjälar
pärlande breder ut vingar
smeker marksömn
lyfter
nycklar
*
och de lade henne i himlabädd
tvagade hud i himmelsflod
stämde hennes strängar
skrudade henne i hagtornsblom
blå iris lade de
i hennes händers lenande
lade henne i hans mottagande öga
och hans fingrar
hans fingrar
förmådde förlösa hennes sånger
och de
vilka skapade detta
log
log i kärlekens ljus in i mötesregnen
*
hennes hagtornsblommande händer
lyfter hans längtans ensliga
så länge bevandrad
så länge täckt av
mosshänders
värnad
*
märkliga sånger ljöd
det lilla fröet undrade
undrade
lyssnandeleende
blinkade
gäspade
kisade
kisande
sträckte
sträckte sig spinnande mjukt
svart katt andas in vit
märkliga sånger ljöd
det lilla fröet undrade
undrade
lyssnandeleende
vad
är
detta
och marken log välkomnande
mitt i ängen
i ängen den sakta gröna
stod ett strå
och gräshavet böljade
böljade
böljade
jade
ja
de
och strået sträckte sig på tå
susa
susa
sävavind
susa
susa
susa
fingervind
i äng skimrar plym
solblå
solpurpur
solvitt
strå
grässtrå söker nå över kanten med näsetipp
detta utan att trilla över
vad gör väl det
vad gör väl det
om jag trillar över
häröver
här
in
och strå gavs kikärta i nävan
såg
hörde
upplevde
giv
mig
mening
fläta
fläta
fläta korg
av mig
låt mig
låt mig bära
smultronsången
låt mig bära vatten till törstan
grässtrås önskan
besvaras
godhänder fann vägen
och korgen
och korgen den växer i skönhet
i skönhet i tacksamhetsljus sträckning
så sade linjen i hennes hand
hon sökte knyta handen
detta gick ej så bra
det växer ett fruktbärande träd i plommonvinden
djupblå
dröm
*
ja kanske vore det en solgärning
*
jag ser dig
lägereld målar ditt ansikte
dina ögonvingar är slutna
andas inskriften
doppar mina fingrar i rubinröd
målar
linjer
jag ser dig
naken
sjööga är fågel
vattenfågel öppnar näbb
du dyker
och hon med fälten
med skalbårder
med lugn
visshet
vilken talar dig till
rör vid vattenfågels bröst
hon frågar dig
åter
vattenfågel skänker dig in i
himmelsfågels öga
jag ser dig
sitta
i bergshänder
du blickar till slöjljus
doppar mina fingrar i rubinröd
målar
linjer
utpostens grå hävor är
av notus öppnad
trenne fjädrar solstrålar tvinnas av dessas
stav slå trenne kläppklanger av utmark slå rot
du blickar till slöjljus
bjällror höres svara
utkiksögon är vidgade
vitskimrande sjunger ylande in i månstigar
sjönk samman inför den stora bergsporten
stegen
stegen tog helt enkelt
helt
enkelt
slut
vandringen hade varit täckt
hade varat så vida omfattande
innan fallet
innan fallet mjuknade härdan
mjuknade markhuden
knöt de samman tvenne träd
spände de himmelsmolnblad till släde
till bädd
i fallet lade de magnolia
lakan
höljande över
droppade de
stjärnstoff in i hudtorka
lade de värmande källomslag runt
bergsporten gled upp
de drog slädbädd in
och i det inre bäddade de
bäddade de in henne
jag ser dig
sitta
i bergshänder
ur bergshänder
ser jag dig
och vitskimrande
lade sig tätt intill
gav
livsmodskälla
varför tystnade du suckar vinden ur hennes bröst
hon är mycket trött
han vet ännu ej
huruvida
huru
vida
hennes hjärtvilja är vaknande
han när hopp se henne öppna handens magnolia
tillåtas av henne
väcka
väcka bladregnen
och vitskimrande
ligger tätt intill
ger
livsmodskälla
vitskimrande
viskimran
vi skimrar
*
rabarber blommar vit
varför
varför skär du ej av
ej av
blomstringen
därför
där
för
jag inväntar frövården
*
hennes hagtornsblommande händer
lyfter ur mossa hans längtans ensliga
så djupt ur
mosshänders sovande
sömnad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar