ur rötterna växer grund
kan du höra
stenmangeln
kan du se stenarnas
mönster
kan du se kugghjulen
uppleva doften av rentvättade
lakan
kan du
du kan
se valsverket
se kokandemassa
glödande med gnistfjärilar
ivriga
dansa i hettan
detta är inte en vulkan
du är i ett valsverk
du dansar ej vals med vida siden
kjolar frasande
under kristallkronornas
stjärnekupolens diadem
du följer
dock ej en kavaljer
du drar inte en vals
ett lögnverk
du är i ett valverk
du ser glödande stänger
valsas
planas ut
bli
blad
tunna blad
tankar exploderar
ser du glashusets sköra
panoramafönster
något kastades
kanske en oförlöst sten
något kastades
siktades in på exakt rätt punkt
glassplitter viner i luften
det är vackert att skåda
i det ljusinsläppen rör vid
splittret
du hakar upp dig i undran varför
värme ej är med
ljus samt värme är kärlek
vi talar ej fysiska termer här
samt samtidigt gör vi detta
ty detta ljus är det du möter i
dagen
detta ljus samt värme är
obeskrivbar skönhet
doft
kärlek
tanken tänker
låt den tanken sjunka in i
hjärttemplet
så skall du se det ljus den värme
vilken är
doft
kärlek
låt dessa omfamna din tanke
fortsätt utan att haka upp dig
det blir haltandeskrift
i varje skrivande är
upplevandestoffet det vilket talar till
det stoffet är beroende av behov
ej av påpekanden
eller harklingar
glassplitter viner i luften
detta är icke snö
detta är glassplitter
vilket genomvandrat öknarnas hela
tillblivelser
haven sjönk
haven steg
bördiga marker
lummiga träd
fredsfolk
fridsfolk
något greppade bilden
vred om hårt
utarmade bördsjordarna
myllan lyfte
flög vidare
blottad ligger hennes hud
synlig är
sand
sandlager brukas till renande
i inre gråter hon
kristalltårar
ur hennes djupa kärlek stiger
eldfolken
sanden brinner
glasmakaren blåser
blåser
sanden glöder
dras
samman
detta är icke vånda
glashuset står redo
är detta ett fjärilshus
ett vingfolkshus
det är ljusfolkens rörelser
förenade med hennes hjärta
skimra
skimra
du vackra levandegjorda
liv
något kastas
tankarna exploderar
glassplitter flyger
kan du höra detta ljud
han lägger järnröret
i ässjan
smälter
smälter
valsar runt
snurrar
snurrar
bakar ut massan
järnmassan
tunna blad
av eldjärn
järnrosor
lägges
växer
i hennes bröstträdgård
av det renade blodets
klarhet
där vid månsilverbäcken
månsilverbäcken vilken är kommen
ur månsilverfloden
där sitter en strimma
strimma
av
hopp
kanske ett av namnen är
ser ut att vara ett blad
silvertrasten ser närmre
det är en kvinna en moder vilken
vaggar
vad är det du vaggar så mjukt i
fingerkorgen din sporde silvertrasten
kvinnan en moder ser ut att vara
ett silverblad, det är manteln hon bär
av månsilvermor lagd över kvinnan
en moders bara axeltyngd
vackra silvertrast
stenbarnet vaggar jag i nätterna
av tillblivan
stenbarnet
sporde silvertrasten
kom närmre skall du skönja i
fingerkorgen stenbarnet jag vaggar
silvertrasten begrundade inviten
båd länge och väl
om än med en viss misstro
hur vet jag att du inte fångar
mig
det finns så många lurerier
det vet du ej
lyssna till ditt hjärta
det har jag gjort förr
de där fångarna
kan konster av säregen art
hade jag velar fånga dig hade jag
redan gjort det
så brukar de säga
de vill att jag skall vara
välmående då smakar jag bäst
jag har hört dem tala jag
allt detta vet jag sade kvinnan
en moder
silvertrast
jag är en kvinna en moder
kom närmre
jag skall dig inte fånga
mina händer
fingrar är en vagga
varsamtvarligt med vänstra
handens fingerljusvärme
lyfte hon fliken av fjärilsljus
ser du jag lyfter fliken utan att
släppa
ser du ljuskulan värmekulan
ser du stenbarnet
silverstaren såg
en
sten
intet mer
intet mindre
såg länge och väl in i
fingerkorgen
snodde sig runt ett varv
lade huvudet på sned hit och dit
ditt och hit
visste inte vad att säga eller ej
kvinnan en moder fortsatte lugnt
vagga
fingerkorgen i mjuka rörelser
ja
silvertrastvän
din undran tonar in i mitt hjärta
visst är det en sten
storstenar var också en gång barn
stenbarn
detta är
det barn jag vaggar till blivan
silvertrasten såg åter in i
vaggan
fingerkorgsvaggan
kvinnan en moder nynnar
stjärngunga
av silvertrådar
gunga
gunga
vindens toner
rör vid fingrarnas
nattliga
ädelstensöar
silvertrasten såg åter in i
vaggan
fingerkorgsvaggan
såg in i kvinnan en moders
ansikte; du är inte en sten
så sporde silvertrasten
kanske ej
ske
kan att både du och jag
jag och du är en sten
stenar kan ej flyga så visste
silvertrasten
de faller med en duns
ja, eller tysta då de är små
mycket små ett sandkorn
så fortsatte silvertrasten
med ruggade fjädrar
är det så
sade kvinnan en moder
så
varför vaggar jag denna sten
detta stenbarn
ja det kan jag undra
det undrar jag
vi vaggar ej våra barn
vi vaggar inte våra ägg
visst är era ägg tämligen i denna
form sade kvinnan en moder
och nej ni vaggar ej edra barn
edra ägg i reden i bon
det gör vinden
det gör träden
stilla dig skall du se
sade kvinnan en moder
du har nog lyssnat för mycket på
bokmalarna
där i stadsskåpets betongrus
hade du lyssnat djupare in i
betongen
just i den stunden hördes
inte en knall
hördes det där ljudet vilket är
att spricka upp eller brista
stenen viker ut sina blad
silvertrasten ser närmre
säg mig vad du ser frågar kvinnan
en moder
först såg jag en sten
så blev stenen en regnbågsopal
så blev opalen en lotus
och nu
nu är stenbarnet en scarabe
så är det sade kvinnan en moder
hopp
samt sluter höljesvingar runt sig
visar barnet
silvertrasten stranden vid
för dem in i gryningens
silverringar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar