orderi
så många vackra nålar sömmar
ordbroderier
broderar helt utan
nålstick i fingerdynor
knoppar
blad
orderi
ett vackert innebördsord
*
följande
i de följande stegen
i de följande styckena
kan du andas hur bröden kom till
hur bröden bröts
hur bröden räckte till alla
se kastade jag näten skickligt
med detta
fångades bytet
fångade jag ditt intresse
bakade jag brödet
bröt jag brödet
räckte det till alla
fångade jag dig
min fråga är då
varför
varför i hela världen
skulle
min vilja vara att fånga
fånga är ett laddat ord
vilket frammanar bilder
oerhört outhärdliga bilder av
fångar
djur människor växter
liv
liv
liv
bilder av pina av instängdhet
av
avlivningar
kannibaler tillredde ofta offren
fråga dig så
vad kannibaler är
vad gör mänskligheten
vad gör djur i det dessa angrips
av sjuk dom eller vanvård
de drabbas av kannibalism
ett tillstånd däri de äter
varandra eller äter delar av varandra
fånga kan även vara ett
skönhetens ord
vari du fångar en medvarandes
intresse
jag frågar dig borde icke detta
intresse ständigt leva
är icke detta intresse
närvarons skönhet
närvarons skönhet
jag när dig
näring
närvarons skönhet
i den bemärkelsen är detta fångar
frihet
inre
frihet
du är
du är i helheten
kanske bakade jag brödet
gör vi icke så allom samt envar
vi har en vacker bagarstuga i
kammaren
bröstkammaren
det bröd vi bakar däri
räcker till alla
ty detta bröd är fyllt av de mest
härliga ingredienser
av
härlighet
följande
det vilket kommer
följande
de följde
följer
de vilka följer efter eller
följer med
de följande stegen är
stjärnhimlarnas allomfattande
ögon
såningsstjärnorna sår
i markernas myllade fröbäddar
vishetsfolken kupar jordstoff om
vakar i nätternas spirande
vari månmodern
mödrarna
månmodern den blå
väver
drömvägen
*
vid stranden av sjön
sjön vilken är i tvennes
ellipsblad
lyfter blicken ur nattvidas
stärkta halskrage
isrosorna ligga i sömmade
brodyrer knypplade spetsar
bak halvslutna ögonlock
silar han bilden av den vilken är
följer fållens vida band
vid den stranden sitter mannen
vilken
odlade frön i ömarker vida
kanske gör han det ännu i
ögonåkrar
han bär numer en käpp vid sin
sida ej i sin sida
han bär käppen
käppen bär han
var gång de vandrar stigen ned
till sjön
låt mig berätta
varsamt sluter han dörren till
boningen
blicken flyger mjukt till
kvarnens en gång
vindfyllda vingar
stenar ljuder
malande
i backen med björkar
alar
almar
bokar
i det höga gräset
däri nypon samt slånbär växa
där hundlokor vita skira
andas humlesång
betar kor
betar hästar
gemenskap
han följer vägen
grusandeknarrande
blickens djupa brunnar är icke
grusade
bär lugn bär kärlek till
markerna
han flyger med blicken nedöver
höger skuldra axel
ser ån ser bäcken
öppna hagar
minns barnstigarnas piratskepp
minns
minns
stenar
grus
knastrar
kom
kom
han sluter ömt käppen i hand
käppen sluter ömt om hans hand
husen
människoboningar passerar de
bokskogen med alla vackra blad
vitsippor
blåsippor
gullvivor
fåglar
ja
fåglarna
sluttningen når han
stiger över hårdvägen
det åldriga templet
nu endast grund kvar
möter honom
sånger ljuder ur stenar
nu
nu ser han sjön
endast slingerstigen med de
rullande stenarna väntar honom
han minns hennes åldershand
sina gossesteg
hur de rörde
berörde
allt deras ögon steg in i
hur hon förtalte
livets sagor
molnens
allts
han passerar spåret
järnvägsspåret
de har slutat rulla nu
de svischar förbi i höghastighet
han passerar tallarna
dungen med tallar
når bänken
en stock
vilken de så ofta satt på
han ser hennes spår
hör henne tala vid sin sida
mormor
men mormor då
hur de springer ned in i vattnet
möter snoken vilken varje dag
samma stund
är ett svart streck med
stolthuvud
han skrattar
i minnet av hur de
han och hon njöt
hur övriga rusade upp
skriandes orm
orm
han upplever hennes arm runt sig
hennes värme
hennes ögonljus
det var i en annan stund
han såg henne sakta sjunka samman
detta om detta sade hon inte ett
ord
hon fyllde hans ögon med
leendeljus
förtröstan tillit
till livet
käppen bär han
han bär käppen var gång de
vandrar stigen
ned till sjön
stigen vilken lindas runt stenar
kvistar samt smutrondröm
här
upplever han trädet vilket gav
käppen
han är i en annan nu
längre
längre vida bort
här upplever käppen mannen
vilken lovade trädet det vilket
var trädets vilja
viljeträdet hade sett mannen med
hustru, maka vid sin sida
hade sett dem bära vatten ur
sjöhänder
de bar ok med spann
spannen vaggade så vackert
visst hände det stundtals att
tindrande droppar spilldes
så vackra
kärlekstårars lyckligrus
de bar vatten ur sjöhänder till
huset där vi krönet av hårdvägen
vilken då ej var hård
vilken bar hästspann och oxdragare
till denna ö fick de
kommande ro
ro med å
ror
viljeträdet hade sett dem spara
ljusstumpar
ansa vekar till ljusspridan
i glesnande ögon
hade sett dem samla barken ur
markernas händer
livsbarken träden släppt vid
åsynen av deras närhet
mannens hustru, maka plägade baka
bröd av barken
plägade i kitteln
kittelelden koka gröt av
barkspånen
barn hade nedstigit till dem
mannen samt mannens hustru, maka
steg välvilligt in i föräldrarskapet
fyllda av djupglädje inför
barnasjälarnas val av dem
barnen fyllde stugan
omvarat ylade kyla runt dem
ändå
stod skimret auraskimret runt
boplatsen
trädet hörde deras hunger
upplevde frostens insteg
vindar blåste bark till boplatsen
jordfolken lärde mannen samt
hustrumakan hans
att bereda barken
nu vävdes
sömmades kläder
vinterkläder av bark av gräs
viljeträdet upplevde frostens
insteg i de spruckna rutorna
jordfolken tätade med torv i
nätternas tysta stjärnklara
vari boplatsen rodnade i
sömnkinders skönhet
viljeträdet såg mannen vandra i
markerna
ön blomstrade
mannen matade fåglar matade
rådjur matade vilt
vildblomstren fröjdades
viljeträdet såg kvinnan omfamna
maken hennes
var han än befann sig
såg henne tillreda hemtrevnad
såg barnen tumla i sol
i vind i regn i snö i tö
i månvindens drömskogar
såg barnen i elemntdanser
såg föräldrarnas
mjuka vingrörelser
mycket ägde de ej ändå mycket
utan att äga
nu sitter han
mannen med käppen
han minns
örnen vilken landade i hans hand
minns den skarpa genomborrande
blicken
än fyller örnorden honom
han är i dem
åter ser han snoken följa sjöns
strömmar
isen lägger sig råmande
över fjärden
fiskaren hans gamle förtrogne vän
anländer
så sitter de vakande
vid vaken inväntar fjällens
fiskarnas ankomst
deras ansikten är frid
är rimfrostskönhet
allt detta
alltmer sköljer genom honom
genom käppens stämma
viljeträdet
lägger sig ned
till ljusvärman
till barnen
vilka lever i den skimrande
boplatsens
omkrets
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar