lever med tid
med det tiden är
med den sele vilken tiden spänts
in i
ser barnet vilket är i selen
hur barnet sträcker sig vidare
in i det barnet upplever
nämligen allt
selen hindrar barnet att
huvudstupa falla
hindrar barnet från att rymma
hindrar
hindrar
hinden löper fri genom i ängens
höga gräs
tiden
skapande skönhet har kommit att
bli
en
bristvara
ändå viskar himlarna
tiden vår tid är
oändlig
*
hon huttrar insvept i
skymningsmanteln
vävd ur gräsens ängder
sömmad ur
skrudad med snäckskal med fjädrar
med pärlor
med allt det dessa bjuder
jag frågar dig
varför du huttrar i detta land
huttrar gör jag av dragrepen
runt vristernas mina
de band mig här
till att invänta regnen
kölden kände min värme
bad mig mjukt om lä
och jag sade välkommen in i min
värme
stormar drog vattenspannen
hjulspåren sjönk in
naven var nötta
ekrarna lappade
spannen läckte
det märkliga är att någon ej höll
i tömmarna
tyglarna var lösta
selen likaså
sadelgjordarna var icke heller
tillknäppta
eller åtdragna
ändå
ändå hörde jag bjällror ljuda i
vinden
kanske var dessa dropparna vilka
föll ur
kölden frågar henne
till var skulle då spannen
de skulle till och for gjorde
dessa till markerna däri isarna släppts fria
däri sådden bad om spinnartrådar
och spindelmor spann av vattnet
de kom med
stormarna skakade av mantlarna
regn och rusk
knäppte med fingrarna
med fingerlutor
varvid lägerelden högröd i
ansiktet
flammade upp
steg ur sömnbädden
så sitter de i skogens upplysta
förtäljandes vattenspannens väg
kölden frågar
men vart tog spannen vägen
spannen var tre
vävdes till ett
sjösattes i sjön vilken leder
till havet
i spannet vilket nu var en eka
sitter en syrsa
årorna ljuder tysta vari
vattenbladen höres viska
och blickar du ut över dimmans
kant
kan du se syrsan ro ekan till
vassen där vid udden av nålen
vidga bara ditt öga kanske tråden
löper in
den vilken visar dig syrsans ro i
det syrsan lyssnar till ekot vilket ror
stämmorna vilsna i dimman in till
land
däri kom
spannet
kölden satt tystvilande sade så
du sade att vattnet skvimpade ut
ur spannen
och nu säger du att just det
vattnet blev en sjö
då blev ej markerna vattnade
visst blev merkerna vattnade
hela vägen lång
och droppar
dras
samman
till
och inte bara det
ty grävarfolken kom skyndsamt dit
grävde kanaler med slussar
och drog med repen pråmar fyllda
med kol
kol vilken glödde i solen samt
vid anhalten blevo vad
jo gnistrande diamantljus
jamen
varför huttrar du
jo med repen band de mig
trodde väl värmen var kommen
ser du min vän
åter gnistrar markerna vita
därför huttrar jag så sade hon
löste snäckorna fria in i havet
löste fjädrarna fria in i luften
löste pärlorna fria till
trädens knoppning
löste så repen till
allrötternas
vandring
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar