torsdag 7 februari 2013

den 5 februari 2013



Issnö andas
i morgonstigar
vänder jag ansiktet in i
morgonvinden
sluter ögonen
det är en vacker doft
renhet

energigivan

kinderna
är smekta av morgonvind

först
upplever jag;
är det fuktande
sakta upplever jag kylan alltmer

öppnar ögonen
ser snö
issnö

vilken är
knapp
nåls
huvuden

mindre
än

en tanke pilar kvickt förbi
kanske är det en vessla

vesslan viskar
kanske är dessa
knapp
nåls
huvuden

snöstjärnebarn

jag fylls av värme
bilden är så vacker

ser det knappa
de lever i knappa förhållanden
de lever i rika förhållanden
knappa

knapp
livets knapp

så vacker är denna skapelsebild
hur modern med barnet är förenad

moder tager du min hand
leder du mig i ömhet in i världstillvaron
utan att släppa min hand
innan jag är redo

barnet mitt
tager du min hand

kom vi är i varandras ögonrymder

vesslan pilar kvickt ett varv
runt mina fötter
kjolar

eller kanske är det barnet

snön
knappnålssnön
liknar nu mer nålar
detta sker med kylans ankomst

i förstone ser vi nålar
nålsögon
snötrådar trädes in
snösömmerskor syr vackra dukar
dukar till bord
dukar
huvuddukar

jag dukar med tankeväven
nålen är en stav

staven är fadershanden
barnet viskar
fader visar du mig omvarats
medvara
barnet sticker mjukt handen i faderns
släpper moderns kjol

eller är det barnet vilket omfattar faderns hand

visar du mig vägarna
hantverket
kom barnet mitt
vi tar en lov i markerna
modern har lagt bröd samt dryck
i duken i korgen

vinkar till fadern till barnet

barnet är tryggt
leendevarmt
modern släpper utan att släppa
modern tillåter

de
tillåter
mig

barnet nosar
vädrar
rullar runt

till kvällsvarden är de åter hemma

modern har pyntat stugan med hemtrevnad
bordet är dukat

snö virvlar
yr

elden sprakar i spisen
sagorna rinner
genom moderns faderns
moderfaderns fingrar
tömmer huvudet på allt tankespån

de har täljt många syner i dagen

sov barnet vårt
sov
i drömmarnas land
stig in i sannhetens
visdoms
skönhet
ren


hon torkar fönsterimman
ur ramar

andas

sagornas
värmandeögon


länge hade jag stått helt till synes synligt stilla
på kullen där mitt i ööga kanske var jag ett pupillträd
kullen samt jag stodo där i ööga mitt i havet det vida
vi hade blickat
ja vi blickar än
ut över havet

mitt namn är träd

nu var det ej så att jag stod
ja, står ännu på kullen
det var mer så
är mer så att rötterna mina spreds ut över kullen
mina rötter spreds ut över kullen
detta över var ej
samt är ej att vara överlägsen eller låta bli av differenta skäl
inte alls så
detta över
är
kullen höll mina rötter

jag såg mina fingrar falla in i marken
in i havet
detta smärtade mig ej

förundrades gjorde jag samt ännu i denna stund
ty detta var ett skeende jag aldrig trott mig om att få uppleva
kullen följde min färd
till viss del var ju kullen min värd i detta
även i det vi visste att våra rötter voro
samt är så kallat sammansvurna
detta svurna är ej svärna samt ej heller svärma

visst händer det att vi svärmar
specifikt med bina med humlorna
med fåglarna
med fjärilarna
med
vingfolken
detta samman svurna är

en helighelgad ed vilken glöder här
vari vi sitter vid elden
helt nära
magmamoderns svarta ögon

vi brukar göra så i nätternas vinterköld
hon plägar förtälja oss sagor

eldarnas sagor
huru hon stundtals släpper glödkol
in i havsmoderns händer
vilken väver dimma

dimman stiger
förunderligt vacker

eldmodern har sagt oss
att denna dimma är deras slöjor
de vilka de sade sjönk in i havet

visst var det så
visst är det ännu så
visst var det så att dessa sjönk in

orsaksverkan var icke att dessa syntes sig vara förmer

dessa upplevde grunden i rosengården
hjärtgrunden

därav nedsteg dessa i havet
de följde trappan
kristalltonstrappan

eldmodern målade vårens sommarens danser
målade höstens lövdanser
skördefesterna
med eldbladskransar i håret

se
se hur dessa sjunker in

detta sjunka är kärleksordens innerligdofter

du hör dessa röster i dimman
dessa rör vid strängarna i ditt bröst

så säger mödrarna tolv ur den trettondes stämma

jag såg mina fingrar
jag såg mina fingrar falla in i marken
in i havet
detta smärtade mig ej

förundrades gjorde jag samt ännu i denna stund
ty detta var ett skeende jag aldrig trott mig om att få uppleva

i mina fingrar följde jordkorn med
ty sammansvurna var vi samt är vi
vi insteg i havet

mitt namn är träd

därav seglade vi i havet till stränderna
där pepparkornen andas
saltvida
sötma
malörten
stillar
begärsspröten

kakaduorna skrudar
vindarna



seglade i havet gjorde vi
till stränderna
i periferisk
omkrets

vi tippade ej över kanten

stränderna hade vi skådat

nu inhämtade vi sagorna ur dessas röster
med dessas tillåtelse

sköljdes upp till strändernas
mjuka pärlbandscirkelrörelse

lyssnade
lyssnade
doften sköljde in

förde vi sagorna till

en helighelgad ed
vilken glöder
här

vari vi sitter vid elden
helt nära
magmamoderns svarta ögon

vi brukar göra så i nätternas vinterköld
hon plägar förtälja oss sagor

eldarnas sagor

huru hon stundtals släpper glödkol
in i havsmoderns händer
vilken väver dimma

dimman stiger
förunderligt vacker

eldmodern har sagt oss att denna dimma är deras slöjor
de vilka de sade sjönk in i havet

vi ser dem

vi talar mycket
om
ljuset

ljusets sagor
värmens sagor

vägarna

havet glänser; glansblad av oceanens djup

barn tycker om glanspapper
glanspappersbilder

barnets ögon strålar inför
glanspapperskorgarna
inte skräpkorgar
kanske skräppeblad

glanspapperskorgar i granen
hjärtbarnet andas innehållsdoften

barnet tycker om glanspapper
glanspapper förtydligar ytans skönhet

barnet viskar dig
se upp
glansbladet kan vara en bländbild

ett slukaröga
bländbild skenbild

bladet viskar
minns du
samtalen
minns du skuggans saga
samtalen med skuggan

hur skuggan
framsträcker handen i varde ljus

låt mig ej dväljas
i mörkret av din rädsla
upplys skogen
vari jag är
markens
pelare
tänd
mina eldar
med flamman
vilken gnistrar i dina ögon
med lågan i din hand

skenbilden bländarbilden är min frände
vi är stöpta i gemensam kittel

andas in apelsinerna
kryddnejlikornas
aromer

denna kittel är mycket vacker

denna kittel ser du ej
förrän du öppnat ditt bröst
förrän du mottager
hjärtträdets sånger

vår uppgift är ej den samma

nej
far ej iväg
sitt här i knäfamnen min
vessla
flink


detta den samma är
ej det oväsentliga
ej detta uttryck; det spelar ingen roll

detta är att vi innehar
den
samma
uppgiften


jag är skuggan

skenbilden bländarbilden är framställt
ibland i neon i konstlat ljus
vilket stelnar dina ögon din syn
det vi benämner skleros
skeloreserad
sklerotiserad


jag är skuggan
jag ber dig tända ljuset
ditt ljus
så ber dig
skenbilden


hon torkar fönsterimman
ur ramar

andas

sagornas
värmandeögon



Inga kommentarer: