Issnö andas
i morgonstigar
vänder jag ansiktet in i
morgonvinden
sluter ögonen
det är en vacker doft
renhet
energigivan
kinderna
är smekta av morgonvind
först
upplever jag;
är det fuktande
sakta upplever jag kylan alltmer
öppnar ögonen
ser snö
issnö
vilken är
knapp
nåls
huvuden
mindre
än
en tanke pilar kvickt förbi
kanske är det en vessla
vesslan viskar
kanske är dessa
knapp
nåls
huvuden
snöstjärnebarn
jag fylls av värme
bilden är så vacker
ser det knappa
de lever i knappa förhållanden
de lever i rika förhållanden
knappa
knapp
livets knapp
så vacker är denna skapelsebild
hur modern med barnet är förenad
moder tager du min hand
leder du mig i ömhet in i
världstillvaron
utan att släppa min hand
innan jag är redo
barnet mitt
tager du min hand
kom vi är i varandras ögonrymder
vesslan pilar kvickt ett varv
runt mina fötter
kjolar
eller kanske är det barnet
snön
knappnålssnön
liknar nu mer nålar
detta sker med kylans ankomst
i förstone ser vi nålar
nålsögon
snötrådar trädes in
snösömmerskor syr vackra dukar
dukar till bord
dukar
huvuddukar
jag dukar med tankeväven
nålen är en stav
staven är fadershanden
barnet viskar
fader visar du mig omvarats
medvara
barnet sticker mjukt handen i
faderns
släpper moderns kjol
eller är det barnet vilket
omfattar faderns hand
visar du mig vägarna
hantverket
kom barnet mitt
vi tar en lov i markerna
modern har lagt bröd samt dryck
i duken i korgen
vinkar till fadern till barnet
barnet är tryggt
leendevarmt
modern släpper utan att släppa
modern tillåter
de
tillåter
mig
barnet nosar
vädrar
rullar runt
till kvällsvarden är de åter
hemma
modern har pyntat stugan med
hemtrevnad
bordet är dukat
snö virvlar
yr
elden sprakar i spisen
sagorna rinner
genom moderns faderns
moderfaderns fingrar
tömmer huvudet på allt tankespån
de har täljt många syner i dagen
sov barnet vårt
sov
i drömmarnas land
stig in i sannhetens
visdoms
skönhet
ren
hon torkar fönsterimman
ur ramar
andas
sagornas
värmandeögon
länge hade jag stått helt till
synes synligt stilla
på kullen där mitt i ööga kanske
var jag ett pupillträd
kullen samt jag stodo där i ööga
mitt i havet det vida
vi hade blickat
ja vi blickar än
ut över havet
mitt namn är träd
nu var det ej så att jag stod
ja, står ännu på kullen
det var mer så
är mer så att rötterna mina
spreds ut över kullen
mina rötter spreds ut över kullen
detta över var ej
samt är ej att vara överlägsen
eller låta bli av differenta skäl
inte alls så
detta över
är
kullen höll mina rötter
jag såg mina fingrar falla in i
marken
in i havet
detta smärtade mig ej
förundrades gjorde jag samt ännu
i denna stund
ty detta var ett skeende jag
aldrig trott mig om att få uppleva
kullen följde min färd
till viss del var ju kullen min
värd i detta
även i det vi visste att våra
rötter voro
samt är så kallat sammansvurna
detta svurna är ej svärna samt ej
heller svärma
visst händer det att vi svärmar
specifikt med bina med humlorna
med fåglarna
med fjärilarna
med
vingfolken
detta samman svurna är
en helighelgad ed vilken glöder
här
vari vi sitter vid elden
helt nära
magmamoderns svarta ögon
vi brukar göra så i nätternas
vinterköld
hon plägar förtälja oss sagor
eldarnas sagor
huru hon stundtals släpper
glödkol
in i havsmoderns händer
vilken väver dimma
dimman stiger
förunderligt vacker
eldmodern har sagt oss
att denna dimma är deras slöjor
de vilka de sade sjönk in i havet
visst var det så
visst är det ännu så
visst var det så att dessa sjönk
in
orsaksverkan var icke att dessa
syntes sig vara förmer
dessa upplevde grunden i
rosengården
hjärtgrunden
därav nedsteg dessa i havet
de följde trappan
kristalltonstrappan
eldmodern målade vårens sommarens
danser
målade höstens lövdanser
skördefesterna
med eldbladskransar i håret
se
se hur dessa sjunker in
detta sjunka är kärleksordens
innerligdofter
du hör dessa röster i dimman
dessa rör vid strängarna i ditt
bröst
så säger mödrarna tolv ur den
trettondes stämma
jag såg mina fingrar
jag såg mina fingrar falla in i
marken
in i havet
detta smärtade mig ej
förundrades gjorde jag samt ännu
i denna stund
ty detta var ett skeende jag
aldrig trott mig om att få uppleva
i mina fingrar följde jordkorn
med
ty sammansvurna var vi samt är vi
vi insteg i havet
mitt namn är träd
därav seglade vi i havet till stränderna
där pepparkornen andas
saltvida
sötma
malörten
stillar
begärsspröten
kakaduorna skrudar
vindarna
seglade i havet gjorde vi
till stränderna
i periferisk
omkrets
vi tippade ej över kanten
stränderna hade vi skådat
nu inhämtade vi sagorna ur dessas
röster
med dessas tillåtelse
sköljdes upp till strändernas
mjuka pärlbandscirkelrörelse
lyssnade
lyssnade
doften sköljde in
så
förde vi sagorna till
en helighelgad ed
vilken glöder
här
vari vi sitter vid elden
helt nära
magmamoderns svarta ögon
vi brukar göra så i nätternas
vinterköld
hon plägar förtälja oss sagor
eldarnas sagor
huru hon stundtals släpper
glödkol
in i havsmoderns händer
vilken väver dimma
dimman stiger
förunderligt vacker
eldmodern har sagt oss att denna
dimma är deras slöjor
de vilka de sade sjönk in i havet
vi ser dem
vi talar mycket
om
ljuset
ljusets sagor
värmens sagor
vägarna
havet glänser; glansblad av
oceanens djup
barn tycker om glanspapper
glanspappersbilder
barnets ögon strålar inför
glanspapperskorgarna
inte skräpkorgar
kanske skräppeblad
glanspapperskorgar i granen
hjärtbarnet andas innehållsdoften
barnet tycker om glanspapper
glanspapper förtydligar ytans
skönhet
barnet viskar dig
se upp
glansbladet kan vara en bländbild
ett slukaröga
bländbild skenbild
bladet viskar
minns du
samtalen
minns du skuggans saga
samtalen med skuggan
hur skuggan
framsträcker handen i varde ljus
låt mig ej dväljas
i mörkret av din rädsla
upplys skogen
vari jag är
markens
pelare
tänd
mina eldar
med flamman
vilken gnistrar i dina ögon
med lågan i din hand
skenbilden bländarbilden är min
frände
vi är stöpta i gemensam kittel
andas in apelsinerna
kryddnejlikornas
aromer
denna kittel är mycket vacker
denna kittel ser du ej
förrän du öppnat ditt bröst
förrän du mottager
hjärtträdets sånger
vår uppgift är ej den samma
nej
far ej iväg
sitt här i knäfamnen min
vessla
flink
detta den samma är
ej det oväsentliga
ej detta uttryck; det spelar
ingen roll
detta är att vi innehar
den
samma
uppgiften
jag är skuggan
skenbilden bländarbilden är
framställt
ibland i neon i konstlat ljus
vilket stelnar dina ögon din syn
det vi benämner skleros
skeloreserad
sklerotiserad
jag är skuggan
jag ber dig tända ljuset
ditt ljus
så ber dig
skenbilden
hon torkar fönsterimman
ur ramar
andas
sagornas
värmandeögon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar