den 24 februari 2013

hon följer trädlinjen

undrar

vem drog denna linje

är det ett bryn

ett bryne vilket vässar udden

udden vilken skriver ur kolets grafit

vem vässar

vem bryner

vem osar vindarnas färder

vem ritar kroki

vem tecknar hennes linjer

vem tecknar molnens färder

är detta ett bryne

ett bryn

är detta det lyftade ögonbrynet

mäle dig vid disken av den femte kotan

vari kotorgelns djupa brus kan höras i vårflodens vaknande

tonhav

mäle

mälan håller samman stängslets alla trådar

se hjorden löpa fritt i yra av vårljusvärman

gräset är uppstiget i arla morgon

arlan sjunger i lindens

surrande humlegård

aspen späd darrar i vindens lekandefläkt

hon följer trädlinjen

gränsen

hör träden gråta

vem ringade in oss

vem drog snara så hårt

detta hör hon

hon lyfter stämman in i trädväktarens stämma

hon anmäler ankomsten av det hon sett det hon hört

det hon så djupt upplevt

jag ser dig an

jag ser dig

jag genmäler dig

detta mäle är ej ett lyte

ett lyte är ej ett lyte

det är en hand vilken ber dig

vagga mig i ditt handknyte

jag ser dig

ser dig an

jag anmäler min ankomst

till ditt genmäle

din ankomsts anmälan

till mitt genmäle

så andas vi leende

anmälande

genmälande

i livsdans

*

hon med de haltande stegen

vilken täljde sig en vandringsstav

ur törnrosens stam

vilken lämnade karavanvägarnas prålighet

jo hon täljde sig en vandringsstav

ur törnrosens stam

så viskade den vilken såg henne ta emot silverbladet

reda ut törnrosensnårets trassel

ur ödegårdens lämnade murverk

och alla spelar vi roller i ett av de vackraste skådespel

skåda bortom det du ser

och du skall se genom spelen

silverbladet gavs henne

ur silvermoderns hand

och markerna är vackra näri dessa badar

i himlars blå

hon täljde staven

vek undan taggarna i varsamt lyssnande

vattnade stammen

med droppar hon bar med sig ur källan

och varje droppe är en roll

och varje roll är en ton

så är vi uppförande av en av de vackraste symfonier

vari vare sig du eller jag

jag eller du har behov av sufflöser

hon vispar äggen i skålen av lerjord

bränd i elden med vackra mönster

vispen är av björkgåva

lindad med starrgräs

hon vispar

häller i formen av kopparglöd

sufflén stiger

av en pust sjunker den

den bar ej varaktighet

så är vi uppförande av en av de vackraste symfonier

vari vare sig du eller jag

jag eller du har behov av sufflöser

ty vi är alla ett

vi är alla intet

i det vi ser bortom det vi ser

hon lämnade trenne taggar

kvarvarande

i stavens handfäste

viskade in i taggarna

påminn mig

minn mig

var gång jag vacklar

hon vandrade in i öknarnas vidsträckta

gassande steg

satte sig i sanden

räknade varje korn