den 16 februari 2013

De vetgiriga ögonen kan höras vara glupska slukandes allt i sin väg. Vem gör det och varför gör vem detta. Fjärilslarven gör detta, spinner sig in av allt glufsande. De vetgiriga ögonen inmundigar världsvarat det vara dessa är

Det till synes torra skalet, mumien. Mumien tömdes samt fylldes med helgade örter, röken steg upp i stjärnsfärer, regn vackra regn vattnar jordarna. Det torra skalet; bönan bönen, ärtan ära vare. En dag synes fjärilen breda ut vingarna in i sommarvinden. Bilden är vacker, stadier av skönhet

Barn är vetgiriga ögon. Detta sluka är ej sluka utan att smälta. Har du levt med bilden av det späda barnet; barnet doftar gott, födan rinner igenom har inte en odör. Sakteliga blir födan mer hårdsmält.

Barn är vetgiriga ögon detta sluka är ej sluka utan att smälta. Vad är det larven gör i puppan. Vad ser du i det du betraktar sarkofagens målningar, vad ser du i pyramidens form; det  - den jordstadgade basen. Spetsen i förhållande till basen. Vilken spegelbild ser du – vari har det största koncentratet varit genom de sista årtiondena. Pyramiden vänder om det är ett vända eller ett förenande.

Låt oss resa vidare till det mysterium människan är – mysterium mysterievisdom. Allt är inom eder allt är utom eder, är detta ett utom samt ett inom eller ett samgående förenande. Vad är mysticismen i detta mänskliga; kanske: beundra det sköna, var vetgirig lyssna inlyssnande, var vetgirig i kärlek. I barnet är kärlek en självklarhet. Var vetgirig i kärlek av är.

De tekniska sakerna vilka de byggde kom ur endast en sak. De trodde Leonardo da Vinci Michelangelo med flera var tokiga en del av dem brändes på bål. Varur kom uppfinningarna, endast ur en sak; ur vad: ur begrundan ur studium av alltings verkan. Ur intresse djupintresse; de älskade varat djupt innerligt. Låt oss säga att de åt av det de såg, de byggde av byggklossarna. Födan sönderdelas smälts till byggklossar. De byggde av byggklossarna allt det vilket har blivit blev överkonsumtion. Ändå kan detta förklara vad, vad kan det förklara: människan är ett mysterium, den frasen den parafrasen kan detta förklara

Människan är ett mysterium med magi i hela sitt väsen

Allt är magi är mysterium i barnets förundran

 Ser du dina problem

Ser du problemgrytan

Tallrikar rena

Grytor rena

Ser du efterbörden av måltiden

Problemen

Ser du diskhon

Löddret

Allt är åter rent

Du drar ut proppen ur silen

Vattnet rinner ut

Så är det med bekymmer

Utan att dör den skull göra dem mindre eller håna dem

För i de stunder dessa är, är de

Just bekymmer

Lösningsmedel finns

Exempelvis

Disk

Ja det är en god bild då axlarna

Stigarna är tyngda

Se diskhon

De dig dra ur proppen

Hör ljudet

Se vattnet rinna ut

Viska

Tack

Ty hon tar hand om

Bekymren

Det jag nu avser säga gör ont;

Det jag säger ger ej förövaren rätten till att skada eller göra illa.

Det jag säger är en bild vilken kan vara ett redskap till förlåtelsevägen medkänslans väg.

Det lindrar ej din smärta

Fråga dig

Varför förövaren valde dig, just dig

Var det sig själv förövaren angrep, kände förövaren sin egen oförmåga till att säga nej, barn har ej den förmågan. Ändå läggs en vrede inom förenad ofta med skuld; varför tillät jag detta.

Kände förövaren doften av sig själv i dig; doften av det förövaren själv utsatts för,

Ja detta gör ont och det är ej till försvar av våldshandlingar. Det är en väg för dig till befrielse – en helandeväg ty du kan ej vrida ur det skedda ur din duk.

Det är att se genom utövarens ögon

Det finns ett gråtande barn hopkrupet i en vrå därinne

silverfloden

stänker pärlor i gräsets hår

ur knoppar

stiger

bladen av silver

bladen av guld

skrudar

regnbågsbrudens armar

i det hon lyfter armarna

in i

solhymnens

morgonstämma

luften genljuder av den vidvingades, skarpblickande vemodsstämma vari den svävade i vida cirklar, bergen skälvde av en vind vilken ej tillstymmelsevis var, gräset darrade

den vidvingade manar dem allesammans söka sig säkra hem

hon vilken vandrar med stigarna skuggar ögonen, fokuserar blicken in i det den vidvingade

sköljer in i henne, först ser hon bergets skälvande, gräsets darrande

så ser hon dem rinna nedför berget, appalosas hästarnas vidvandrande frihjordar

damm virvlar upp moln runt appalosas hovar

hon ler stilla, viskar till berget; skälvde du likt en födande moder innan floderna öppnar sig

hon viskar till gräset; darrade du likt en ivrig jordmoder till mötande av barnets blick

så ser hon att hästarna är stenar, stenar vilka rullar nedför berget, rinner nedför berget

hon frågar berget med tårar stigna; skälvde du likt smärtans kropp innan floderna öppnar sig

frågade gräset; darrade du i medkänslans upplevande i det du såg stentårar rulla, rinna nedför berget

jag skälvde ty jag upplevde stenarnas rörelse, jag darrade ty jag upplevde stenarnas rörelse

vi visste att från den första stenen till den sistas löpning ökas framfarten

den vidvingade landar i det stora trädets utsträckta hand, rörde vid berget, rörde vid gräset

rörde vid hennes ögon; berget är den vilken driver hjorden ur hemman, gräset är ränseln med medhavd kost, detta såg hon, frågade den vidvingade; hur kan berget driva stenar hur kan gräset bära medhavd kost

är berget berg är stenarna stenar så svarar jag dig

så rör den vidvingade åter

vid hennes ögon

en moder av klanerna sömmar av gräsväv en duk

breder ut duken vida till cirkelns alla hörn

och cirkeln har ej hörn viskar din tanke jag säger  stjärnhus

i duken finnes allt det vilket kryper vilket vandrar vilket krälar  vilket ringlar vilket rör sig nära hennes hud allt detta och mer därtill bär han  i ränseln med medhavd kost ty allt detta är kost

kost

samma

ädelstenar

smycken

näring

berget kan driva stenar, vem känner stenarna bättre än berget, berget skälvde, gräset  darrade av det du nu ser

den vidvingade

rörde vid hennes ögon åter

stenar rinner nedför berget, stenarna stegrar reser en mur, de darrade de skälvde ty de såg muren blockera stigen, visste att solens öga skulle skymmas att silverskäran skulle gråta blod

därför tårades bergets ögon

den vidvingade

rörde vid hennes ögon åter

muren är löst, stenar klättrar uppför stigen alltmedan berget andas i vallareflöjten

vindflöjtens tysta toner, solens öga stiger fram ur molnen lagda, i saliglycka synes solregn väcka regnbågsfärden, hon visste i detta vad hennes ord i kommande skall måla till barnen

den vidvingade lyfter henne till månsilverflodens stränder där hon under träden med silverne med guldblad drömmer drömmarna till gryningsfolkens väktare

*

silverfloden stänker pärlor i gräsets hår ur knoppar stiger bladen av silver bladen av guld

skrudar regnbågsbrudens armar i det hon lyfter armarna in i solhymnens morgonstämma

träden skyler sitt nakna snömantlar gnistrande är fallna isflarnsblad smälter sakta är droppsånger tonande stjärnsånger, kvinnan skyler sitt nakna slöjan ligger i mjuka vågor runt hennes fötter

en vind rörde vid min sömn, befinner mig i vad är det, grådis eller är det rökslingor, smog kanske

ändå; dessa grå till svart svävande stråk - vem håller cellon i aftonfloden

satte mig helt stilla vid gropen vilken anvisats

förmultnande marker , det vill säga förmultnande löv plöjdes maldes  in i jorden

fukt är doften, jordefukt, ronna - det går nästan att höra rörelserna i marken, hur jordfolken mal,

bäddar

satte mig helt still vid gropen vilken anvisats inväntade regnens stigande

lyssnar till tomheten, tystnaden

länge och väl var sällskapet

rörelsen kom

tomheten steg upp; det talas alldeles för många ord

sakta såg jag var det en vivel var det någon vilken rörde i grytan, jag är ej en gryta jag är en grop

vad är det jag ser, strömmar virvlar i sakta rörelse

det är grådiset det är origo vilket röres i cirkel

se det vilket stiger

upp

regnen stiger upp kan du höra regnen stiga

en grop är nedlagd

en vek kvist av trädet vilket släppte alla grenar i smärta

en rest av något vilket aldrig var

i den ensamma skogen vandrar hon, söker efter lyktan den tappade

glasfjädrar har hon funnit stelnade

ramarna har hon funnit

gnistan finner jag ej veken är borta, vek veke vekhet

bevekande vänder hon ansiktet in i stegkupors ännu ej utslagna knoppar

en vind rörde vid min sömn befinner mig i vad är det grådis eller är det rökslingor smog kanske

ändå dessa grå till svart svävande stråk, satte mig helt stilla vid gropen vilken anvisats

älskade kan du höra regnen kyssa dina fingerblad

sju svarta starar bär guldbladet ur inkatemplet in i den niondes ögonrymd

rör vid den slocknade eldens glödhjärta ur kolens läger vaknar lågor gryningen målar

sju svarta starar blodröda

jag är skuggan av kvinnan vilken vandrar i ensamhetens skog, en rest av