snö faller
vita tranor
vita kolibris
snö faller svävande lugnt
för mången kan detta vara
påfrestande
detta
lugn
snö faller
bäddar in
smälter
är hav är sjö är vatten
stiger
faller
regn
snö
sjunker in
stiger
vad finns egentligen att orda om
organsköljning
ett är min vilja skänka dig i
denna stund
stig upp ur din drömbädd
lyft haken vilken håller din
tanke inom ramen av den immade rutans glas
stig upp på fönsterbrädet
ut på fönsterblecket
andas in natten
flyg in i lugnvinden
vilken du i förstone kommer
uppleva är stormrik
ja
snödunen är i denna vind
du är ett snödun
ur nattfjädrar
andas snökolibris
du svävar fridslugn
stillheten uppfyller dig
du är i den allomfattande
tilliten
otadlig
kärlek
förbehållslös
oförbehållslöst
sant är det
ett krav finns
det kravet är övandet
av den så kallat fulländade
rörelsen
detta är egentligen icke ett krav
ty detta är en helanderörelse
detta är ett helande
detta krav helar världstillvarons
öga
du svävar
skulle du ej öva
vilket dessa snödun gjort samt du
i oändlighetens källa innan ni släppte molnen
ja
i den stunden
i det oövade skulle ständig
kollidering ske
detta är ej konsolidering
det är kollision
ett är min vilja säga dig
detta är organsköljning
detta är orgasmens fulländning
det orgasm är
den upplysta
en form av origami
en form av caligrafi
ett tillstånd i evig böneritual
däri bönen bär dig in i
meditationen vilken är det upphöjda lugnet
vari gränserna upphör att finnas
däri är snödunens svävande
skönhet
upphöjt lugn
är icke att instiga i stormarna
stormarnas rikedom är ett gott
präglande
det är visshet i
av doftens
tillstånd
*
kvisten ide högra ögonvrån
suckade djupt
vad månde
det bliva
vad
mån
de
det
bliva
sparvhöken med den röda vingen
rörde vid suckens börd
vad månde bliva vad
kvisten blinkade;
kan vi förstå varandra
ja det kan vi
det vet jag ju
mumlade kvisten
tankarna låg utspridda
på marken
utspridda runt
ja överallt
det såg ut som
som om någon hällt ut kaffesump
det där sista för att slippa
tugga sump
du är inte helt här
sparvhöken med den röda vingen
rörde åter vid suckens börd
kvisten blinkade och
blinkade
frosten ansätter min syn
sparvhöken med den röda vingen
rörde nu mjukt vid kvisten
varvid synen öppnades ur
iskupeblad
jo
spåren har jag följt
de spår jag trodde
trodde nalkades kom hit kommandes
så yrde valparna vindvalparna.
nej inte snedavinda vindsneda
vindvalparna vilka gläfser gnäller
ylar med vinden
valparna vilka är ur vindens moders
händer
de valparna dessa valparna yrde
så vreds spåren om
spåren vände ansiktena
vandrade bort
säg mig
det finns väl inte frånnalkandes
och vad är egentligen gå bort och kom hit
jag blir bara yr av allt detta
tankebryderi vilket blir ordbryderi
sparvhöken begrundade i stillhet
denna undran
putsade svarsfjädern ur blå
blank
det är sant det du undrar
vad är egentligen
vad eller var
kanske är det är
månget spår har jag skådat
alla spåren leder hitom ändå
bortom
men säg mig kvist
var är det träd du är
du ser ju ut att hänga i luften
och tacksam är jag för det i mitt tröttsvep
säg mig
vad är du för en kvist
en kvist är jag
ej en pist ej en ilande tanke
ej en pilande tanke
ej en ilande
vind
nej ej av pil ej av ask ej av
lind
jag är av träd
ej heller avträde
nåväl
träd fram du min bärare min
frände
vindens moder andades mjukt
så
står där ett vinterträd
med spår lagda runt rötterna
i mångfaldigad lotusringsskönhet
ja nu ser jag sade kvisten
ja det gör vi sade sparvhöken med
den röda vingen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar