den 21 februari 2013

kråkan med den vida kragen

sitter i ädelgranens

röda kottefjäll

vajar

vaggar vind

havsåder vaknad

rörd av solfjäderdun huttrar

kråkan talar

kraxar heter det visst i människofloden

av de vilka ej hör mina toners

tonsteg böljande

ja

de tolkar tonstegen ofta till att jag skulle hånskratta

märkligt

varför skulle jag det

mina tonsteg är väl mer att

rulla ut en matta

ja faktiskt en glädjematta

är det så mumlar granen ur lavskägg

lyfter vänligt ena ögonbrynet

så

du retas ej

då och då

i okynnesfärd

jo

jo det gör vi väl alla i stunder vi söker lyfta ögon ur kontaktens tungmod

kanske du sårar

kanske en blir ledsen av dina stickor

och nej

vi retas inte alla

kråkan lyssnar till vännen

vilken varligt lägger handen

över havsåder vilken huttrar

i vindens ännu köldkyla

kråkan säger

du vet att jag ej bär vilja till sår

min vilja är mer

sående av glädjekorn

kontakter kan glappa

sladdar kan vara avskalade

strömförandeströmöverföring är en knepig fråga

tämligen intressant att studera

hur den uppkom

egentligen

hur du dammluckorna bågna

portarna knaka

hör du dammluckorna öppnas

forsen virvla

dånande

skönhet

ja

blommor växer i vildmark

floder växer i vildmark

fria

växa

de vilda i skönhet

det vet jag

jag vet din stämmas tonsteg

alla har dock ej lärt sig lyssna på det sättet

oftast är det människoöron

vilka uppfattar dig så

det blåser kuling från haven in i skogen i denna dag

vari solen är silvervita vingar

skall vi spela kula

inte än

vi väntar till våren

än får vi kura här under mantelfliken din

kvittar sparvarna vilka funnit frostiga lingon

skogsväktaren höres vandra

stannar vid bäcken

bjuder gossen vid hans hand dricka ur kåsa

lyfter konten av ryggen

bjuder smör

bjuder stugbröd

kråkan följer med intresse

öppnar stämman

hör gossen säga;

hör du så glada de tonstegen är

kom så flyger vi matta in i sagans värld

skogsväktaren ler varmt

väcker elden

höjer stämman ur stövelskaften

och gossens ögon glittrar stjärnskogar

där under granens

ädelgranens armar

vilka nu är en doftande skogskoja

och kråkan med den vida kragen

sätter sig stillalyssnande invid

och havsåder fylls av värme

i den goda samvarons cirkel

*

skallror ljuder över ängder

vilka är skallrorna

är dessa försoning

är de lyftande av svarttårade segel

med ränder ej urtvättade

de trodde först det var en ballong vilken sjönk samman. de hörde dock ej det där pysandet vilket är brukligt i de stunderna. så syntes en märklig syn, floden vilken alltid hade strömmat den vägen drog sig samman eller var det ett enormt garnnystan och var det en molnkatt vilken lekte med nystanet. det var ej ett garnnystan det var floden vilken lindade sig drog sig samman till en stor bubbla. bubblan svävade ej, bubblan steg en bit och sjönk samman. detta skeende innebar att floden sjönk in en bit en aning. det var som att floden frös, huttrade samt kröp in i markfamnen djupare, närmre hennes hjärta.

vad var det du gjorde frågade en av markfolken

jo jag ville så gärna se ett stycke högre än det plan jag befinner mig i

så blev det så här

och det är ej underligt

ett steg fram

två bak

eller två steg fram ett bak

det kallas visst

helt vist för övande

gjorde du dig illa

egentligen ej

inte annat än kanske en aning förnekad eller heter det förnärmad

nej mer generad över min egen brådska

jag vet ju egentligen vad som sker

så var det

det

du förväntade dig

nej det var det ej och hur skulle det kunna vara det jag förväntade mig

det var den biten jag släppte

markernas skönhet kan ju ej vara det jag förväntar mig

markernas skönhet är ju det dessa är

det jag är

det vi är

förväntar jag mig det jag förväntar mig av medvaranden

blir det min förväntan jag ser ej det vi är

oj

hoppsan nu lindade du in oss i ett riktigt nystan

hur det nu var samt är så stack en av granarna hål på bubblan

inte av elakhet av vänlighet

den återkallade mig helt enkelt till det jag är

kanske hörde jag kvinnan sitta där vid stenen

där vid stenen hon brukar sitta samt kamma mitt långa hår

hennes saknad var det nog

vilken återkallade mig

vi brukar språkas vid

och nu var tonen hennes bekymrad

över vad

hon var bekymrad över hur ni alla skulle klara er

utan mina sånger

utan mina droppar

utan

utan

så var hon bekymrad över mig

hur skulle jag klara av detta svävande

hon påminde mig om fåglarna

och fåglarna påminde mig om vingar

och molnen påminde mig

om

svävande

med ens visste jag ju att molnen var i mig och jag i molnen

så är jag här åter

och det är vackert se

röken skimra slingra

ringla sig ur elden vid kvinnans boplats

hon kokar örter denna natt

denna stjärnklara natt

till vargen den vita

vilken förlorat sin stämma

i striden med tankar vilka slog honom ned

kvinnan kände taggen vilken borrade sig in i tassen hans

vilken snörde stämman

hon har lirkat taggen ur gångsteget

och doften

doften

helar hans stämma

så har hon givit honom löfte

förtälja hans vandringar

för folken med de vakna ögonen

de är

vackra

tillsammans

så nu har jag två

vilka jag bruka samspråka med

i stunder vari

nätternas lägereldar brinner

i stunder då norrsken målar

stämmornas vävarljusvärme

och skallrorna vilka ljuder

är ej ormar är ej det och det

det är hennes skallror vilka ljuder i det hon helar hans sår

skallror ljuder över ängder

vilka är skallrorna

är dessa försoning

är de lyftande av svarttårade segel

med ränder ej urtvättade