den 15 februari 2013

trött

lindar sjalen runt nacken

lyfter oken av axlar

spannen

hälles

i isvakens

öga

pupillen vidgas

i det askflagor

blommar

i

rosengården

vandrar in i skymningen

bort

målar

caligrafi

i skugghavets

klarvita

ark

det är

nog

stövlarna

står på tröskeln

tangerad verklighet
är ej de hårda stegen
de hårda händernas ögonens slag
tangerad verklighet
är den lätta

beröringen av
fjäderfingrar
är den mjuka vinden
är de mjuka stegen
utan mellanlägg
utan räfflade sulor
är de mjuka mockasinernas
sömlösa sömmar

är den vitskimrande
nattskrudens spetsbårder


den sömlösa sömmen är lagd
med sensibla fingrars inreberöring
den sömmen är lagd till gagn
ej till skada


håller samman gåvan
hjordarna gav

lev med bilden

vad detta egentligen är;

barnet springer hem

sätter sig i säkerhet

en kärna

steg upp till stjärnögas

vita pupill

drömde

jordnära

lades i kokongvagga

helt nära hjärtelden

kvisten

nosade vägen till ljus sprickan

andades in doften av

skönhet

tidigt böjdes raden av ännu mjukt

sammansatta pärlor

kärnan kom att längta

till handen

vilken

vaggade

handen i midnattsblå

med stjärnnära

slog ej

ned

talade ord

rena

tolkningsfria

kvisten kunde bara

lyssna in

vara

trädet

i allt det

träd

är

utan att tolkas

omtolkas 

en kärna

i stjärnans

vita

pupill

trädet susade i vinterskrud

mindes hur de i handen

hörde sländan

hur tråden

rann

mindes hur de

vävde

vägen

kvinnan i den gråskimrande klädnaden

vävd av gräsets silverax

kommen till gläntan

inom vilken hon

alltid

funnit frid inom

där inom lever stenen

vilken bär den djupgröna smaragdmanteln

nu med vitfoder synligt

hon sätter sig helt stilla i stenens händer

stenens stämma strömmar in i henne

vi har mötts här länge nu

vävt orden våra samman

se jag har hämtat gryningsnålarna till dig

ur bergsfolkens smideshänder

först skall vi tvaga skymningen ur dina ögon

fränka

red ut ditt hår med elfenbenskammen

solgryningen dig giver

undra ej vari den är given

kammen

elfenbenskammen

given är den av elfenben från var

från när

undra

ej

se de vita bergskammarna

se hjordar beta

hör hornen ljuda

se solröken

soldisets

gryningstoner

skölja dina ögon

gryningstoner

elfenbensvita

det betyder ej att ett liv har fallit

och har det fallit

så har det stigit in

det visar dig en skala av vitt

kom låt mig reda ut knutarna

reda ut trasslet

låt mig fästa slöjan med gryningsnålarna hämtade

låt oss stiga in i drömorden

genom drömorden in i sannhetsängderna

eken den ur ålder stigna

med stammen den vida

vittomfattande

med grenar knotiga

den ek vilken funnits så länge

allt kan minnas

ser molnen segla in

rullar

rullar

de träter med ljungande ögon

orden fräter deras hudar

molnen ångar ur hjässgångars hetta

mullrar

mullrar

eken ser ej moln

plötsligt ljuder en knall

blixten

klyver ekens stam i tvenne

den ena halvan brinner ännu

den andra är i städse grönska

låt oss lyfta slöjan

stiga in i morgonblomman

tillsammans

tangerad verklighet
är ej de hårda stegen
de hårda händernas ögonens slag
tangerad verklighet
är den lätta

beröringen av
fjäderfingrar
är den mjuka vinden
är de mjuka stegen
utan mellanlägg
utan räfflade sulor
är de mjuka mockasinernas
sömlösa sömmar

är den vitskimrande
nattskrudens spetsbårder


den sömlösa sömmen är lagd
med sensibla fingrars inreberöring
den sömmen är lagd till gagn
ej till skada


håller samman gåvan
hjordarna gav

tangerande verklighet

är ej de hårda stegen de hårda händernas slag

tangerande verklighet är den lätta beröringen av fjäderfingrar är den mjuka vinden de mjuka stegen utan mellanlägg utan räfflade sulor

är de mjuka mockasinernas sömlösa sömmar

hur kan en söm vara sömlös

ty den är lagd med sensibla fingrars inreberöring

den sömmen är lagd till gagn ej till skada

håller samman gåvan hjordarna gav

dessa vandrade i skogar i slätternas böljande gräshav

vandrade inberörande noterade varje steg varje spricka varje reva varje vasslipad tunga vasslipad nagel

de lade sina liv sina visdomsminnen sin vishet sina liv sina visandestigar i deras händer

dessa åt av köttet delade köttet i ömhet vid vintereldarnas sagoblad orden steg ur den vises ögon

de beredde hudarna

mockasinerna är den mjuka vinden vilken omfamnar deras steg

hon sömmade dem med mjuka följandefingrar

lade mönster till

sprungna ur mockasinernas skinnord

hon sömmade pärlor

varför

till att varna alla bröder samt systrar vilka lever helt nära ense med gräsens stenarnas allts rötter

för att varna ormar ödlor alla dessa pilanderörelser

ankomsten av smygandesteg

ja de övade konsten genom pärlornas stillnande i varje steg

tangerande verklighet

springer hem

sätter sig i säkerhet

det är en vacker

innebörd