en stor rund skugga
ligger på stranden
i halvmånestranden
vid ljusets vandring
synes skuggan
bli
en stor rund sten
ännu blank
i de sista dropparna av ljus
stenen är en val
ej drivved
ej uppfluten
valen har lagt sig där
det händer ibland att valar gör
så
det sägs att det ej går att säga
varför
lägg ditt öra
din hud
ditt väsen till
och du skall uppleva smärtan i
valens bröst
denna smärta vilken heter att
vilja leva
samt att ej mäkta leva
du kan blicka ut över
utöver
du kan skrinna över vattenytan
med gnistrande skär
du kan bländas av denna ytrörelse
vilken ej skär genom
i
genom
sant är det att den skär i
dock ej igenom
ty då skulle du troligen ej ha
givit dig ut på isen ty det är en is
visst skulle du ha kunnat över
isfri
ofryst vatten
över isfri yta
det är bara det att den tilliten
är lagd i träda
den gavs för mycket kvävebaserat
syre
det var en gång en man
en man vilken en gång var en
pojke vilken nu är en pojke
gossar töser
barn lever i bröstet
i dig
med dig
alltid
ibland stängs dessa barn inne
djupt inne
kanske en aning förskrämda
ändå ser de skimret genom din hud
de viskar dig
det ljuset
den värmen
nåväl
denna man var vorden husmakare
nej inte fyrkantshus
han var medföljandehusmakare
i den tidiga gryningen
redan innan magen kurrade hunger
redan innan kroppen hann begynna
knorra över påfunden
begav sig gossen till berget med
de vindlande
slingrande trapporna
vilka ledde hans bara fötter
hans rena tanke
uppför berget
där såg han solens öga sakta öppnas
han plägade stå helt stilla en
stund
bugade tanken inför solgryningen
han plägade sväva med solen med
luften
en stund
i hel
gossen bugade sig så där
vackerglatt vilket barn gör
med rena sinnen
näri solen var vaknad
begynte han vandringen nedför
näsan ledde honom ej
bakhuvudet
tallkotten
tanken
huvudtanken hade han avlagt
det var den solen varje gryning
intog till frukost
det var den lågan vilken pyrde en
stund
för att sedan flyga fri in i
vinden
gossen övade följa de steg han
gjort
utan att snubbla med värderingar
utan att stanna
utan att stämpla
han övade att
rinna likt vattnets strömmar
baklänges gick han
det är min vilja se utan att
stanna i
åren vandrade
han insteg i den unge mannens
mantel
var levde gossen
blivande man
han levde med mästaren
med lärjungen i en och samma
dagen var kommen till insikt
mästaren lärjungen sade till
gossen den unge mannen
lärjungen mästaren
dessa stenar skall du klyva till
huset vid stranden
så skall jag hämta redskapen
så sade gossen blivande mannen lärjungen
mästaren
mästaren lärjungen i en och samma
sade
dina redskap är dina händer
hur skall jag kunna klyva
stenarna med mina bara händer
frågade gossen blivande mannen
lärjungen mästaren
du skall se att du klarar det med
ditt hjärtas röst i dina händer
gossen den blivande mannen
lärjungen mästaren
såg undrande på mästaren
lärjungen vilken burit honom alla dessa instegssteg
lugnt sade mästaren lärjungen
ser du ljuset
hur ljuset bryts
visst är det vackert
den unge mannen
såg stenarna han samlat i årens
ringar
lyfte så handen
samt klöv stenarna
en efter en
handen rann ned genom stenen
likt kniven mjukt sjunker genom
smör
så var samtliga stenar kluvna i
vackra flarn
strålande mötte den unge mannen
mästarlärjungens blick
hur gick detta till
du tvivlade ej sade mästaren
lärjungen
till den nu vorden mästaren
lärjungen
detta har jag aldrig klarat och
jag vet inte någon annan heller
vilken klarat detta utan övande
du släppte din tvekan
steg in i din tillit
så är det
gossen i mitt bröst
du är redo
bygga huset
vilket är din tempelboning
så byggde den unge mannen huset
vid stranden
ytan kan vara allt; stilla blank
så ser du en lätt krusning
rörelsen ökas och så ser du dem
rörelsen ökas
så ser du dem
ännu vet du ej vad det är du ser
valar
dansar virvlar i ring
du ser dem flyga upp
sväva
du ser deras vackra stjärtfena
du vet att de lyfter sången upp
ur det; dit du ej genom detta seende ser
du kan instiga i havet
lägga din hörsel
ditt öra till vattenytan eller
handen
så gör stigfinnaren
bufflarna sköts med pilar exakt
till behov
valarna sköts med pilar
buffelpilarna blev musköter
valpilarna harpuner
avståndet lades mellan för att ej
möta blicken
det vilket blev, blev slakt
utarmande av de fria hjordarna
ovan samt under ytan
undren upphör ej
sångerna lever kvar
du kan höra dem väva
i norrskenens
sunnanskenens
vävandeandning
i begynnelsen var samt är ordet
så sade han
så svävade örnen
svävar örnen
i kärlek läker jag dina sår
så sade han vilken ropar i
öknarna
så förtalte mannen vilken lever i
huset vid stranden
till barnen vilka älskade hans
berättelser vid lägereldarnas vackra ansikten
*
jag tager av mig alla mina
fjädrar
ur varje fjäder
tömmer jag märgen
livsflödet i en bägare av
kristalljus
fjäderdunen
stråna
släpper jag fria
jag vattnar tempelstegen med
märgen
med livsmärgen
benmärg
bönmärg
bönevatten
ser stigarna
stegen blomma
ser kupan
ser valven
ser knopparna
ser vaggan i hennes hand
jo det är sant
vandrade gjorde jag över
bergskammarna
kammade mina steg
mina spår lades stilla i mjuka
strängar
av kamgarn
det är sant
sov gjorde jag under bar himmel
himlar nakna utan skymmande rök
utan eld
stjärnor steg in i mina ögon
ur denna
dessa nakna sjöblad
himlarnas blad
händer skålar
vilka bär
sov gjorde jag under himlar bara
himlarna bär bar är bärandearmar
stjärnor steg in i mina ögon
ur denna
dessa nakna sjöblad
himlarnas blad
händer skålar
vilka bär
stjärnrosknoppar i sig
ädelstenar
och nattens ädelsten vakar över
oss alla
granar höljde mig
de med mantlar vilka rör vid
markerna
kylan andades
träden skogarna var vita
himlapensalr syntes i nordan måla
toner
stigande sjunkande
sjunkande stigande
det är sant stegen knarrade
jag har aldrig haft en gungstol
stegen knarrade i minnet av
gungstolen
den vilken stolsmakaren med milda
händer sammanfogade
det är sant
stugan lämnade jag
väggar golv tak var gistna
föll sakta samman liksom jag
när jag ej hade mera bränsle
av det dessa gav såg jag mig inte
en annan möjlighet
såg jag mig tvingad eller mer
manad till vandring
det är sant
jag såg ej flodens frusna fåra
halkade motståndslöst nedför
träden berget stenarna såg en
rinnande kvinna nedför
stockar stenar forslade färden
mjukt landade jag i en driva
hög upp till trädens midja
en fjäder kittlade mig
jag nös
vilket frigjorde snöraset lavinen
insåg att det ingen ide var att
söka springa undan
låg helt stilla
så var det med detta
det är sant
snön
snömassorna
vävde en kokong runt mig
av kamgarn
där låg jag nu
mjukandandes i vila
solfingrar fann vägen
solknippen i vindens händer
öppnade en springa
därur kröp jag med sömndruckna
ögon
skogen var vit
allt var gnistrande vitt
vargarna hördes yla
kanske var det dessa vilka värmt
mig
det är sant
jag bar nu en vitgnistrande
mantel
med kapuschong
mjuka stövlar
mjuka vantar
de följde mig
det var jag helt viss om
viss i
märkte ej att jag
de första stegen sjönk mjuka in
så
med ens
hördes
det är sant jag visste att detta
var en is
tämligen mörk av vattnets färg
ändå visste jag att den var ljus
isen höll mina fötter
den hindrade sprickningen
jag satte mig nu helt stilla
i vetskap av att allt detta
viskade sagor in i mitt blod
vargarna hördes yla
stjärnorna steg in i mina ögon
jag visste att jag var trygg
att sjön skulle bära mina steg
till stranden
då vårens snödroppar
vandrandes till skogen komma
skall
jag tager av mig alla mina
fjädrar
ur varje fjäder
tömmer jag märgen
livsflödet i en bägare av
kristalljus
fjäderdunen
stråna
släpper jag fria
jag vattnar tempelstegen med
märgen
med livsmärgen
benmärg
bönmärg
bönevatten
ser stigarna
stegen blomma
ser kupan
ser valven
ser knopparna
ser vaggan i hennes hand
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar