avskärmad
från mig själv
detta är min upplevelse
alltmer
avskärmad från mig själv
och kanske är detta en välgärning
kanske är detta att stiga in i
det totalt gränslösa
ord kommer till mig
den förberedda människan
den förberedda människan kastas
ej av stormar omkull
den förberedda människan
möter varje
stig
i
frid
och kanske är det
att vara
avskärmad från sig själv
yrseln driver igen stigar snömoln
driver igen stigarna
täcker varje spår av mening
han, stigfinnaren tar på sig
mjuka mockasiner
*
visst finns det
en berättelse i varje steg
skogsvindar löper
trädvindar möter
någon gav mig böcker
jag kan ej läsa dessa ord
träden driver upp minnen
smärtregnen drar in
ur strupar
av djuren vilka föll in
i canyonens ravinklyftor
och djuren
djuren är minnen
av det skedda
visst
finns det
en berättelse
i varje steg
hon lämnar skogshuset
bär endast en enkel lång klädnad
i silvervit klarhet
hon har renat sig i
månskärans
hand
hon följer örtagårdarna
den långa klädnaden rör mjukt vid
örterna
frigör dofter
vilka stiger in i hennes hud
hon vandrar över
med ängen varöver en lätt dimma
svävar
fylld med gryningsdagg ur
skymningstårar
hon följer stigen
uppför berget
till stenarnas cirkel
vari
skålen
med källans vatten är
hon lyfter händer
tillåt mig
dricka
spegelskivan ligger orörlig
intet synes
hon bugar ödmjukt
följer
ådern vilken förenar
skålen
med
bäcken vilken porlar ur
bergshänder
hon vet skålens bud
häri tvagar hon åter sina händer
ut ur mänsklighud
hon är nu silver
vit
följer ådern till skålen
ber än en gång
tillåt mig
dricka
spegelskivan skingras
varsamt för hon händerna
in i skålens källvatten
kupar händerna
dricker dropparnas klara ljus
ser in i skålen
ser det kommande i ljuset av det
vilket var i är
hon andas
det skolade sinnets övande in i
det övade sinnets skolade syn
dotter av månvind
hör du skogsvindarna löpa
löpa fria
hör du dem möta flodvindarna
ser du eldarna
de vakar med
hör du sägnerna
vilka ligger runt din klädnads
fåll
pärlor ur den helgade lunden
så välkända
väl kända
alla dessa stigar
med förbundna ögon kan jag vandra
dem
så önskar jag att jag det gjort
vandrat med förbundna ögon
i det första med en vit linneduk
bunden runt ögonen
vävd i rosengång med vita obundna
blad
rosenblad
det andra med förbundna; med
fränder
så gjorde jag ej
i vana vandrade jag
dessa välkända marker vilka levde
i varje por i varje cell i mina
fötter
min hela hud
så många gånger vandrade
kanske upplevde markerna mitt
välkända
min därigenom ickenärvaro
väcktes gjordes jag
av en okänd fågel
av art av skrud aldrig i mina
ögon skådad
med toner ur art ur skrud aldrig
i min hud hörda
hade jag lämnat stigen, stigarna
befann jag mig
var befann jag mig här
ljuset här i denna dagsmeja var
mjukt
mjuka tassars beröring
var varsam med orden du uttalar
blicken sköljdes av mjuka
silverfjädrar åter var min närvaro sinnad
fötterna stod i en åder mina ögon
aldrig skådat
vattnet var ådrat var ändock
klart
viskade i skimrande droppar
jag är ljus jag är skugga jag är
pärlband
dessa ord kan vara kan bli
skuggan av din tanke
jag bär dessa inom mig du bär
dessa inom dig
kom följ mig in under trädens
silvervita skugga
med ens uppdagade jag att mina
kläder en gång hela var rivna i trasor
en kvinna sitter vid slocknad eld
hon river sitt hår hennes stämma är smärtan av det oseddas bön vilken ännu ej
förlösts
hennes tårar faller in i eldrings
kolnad
de ord vi talar formar skuggor
en enkel gnista pyr
väcker cirkelns puls
hennes tårar är eldopaler
av sådant som komma skall
komna ur dröm in i flammas rening
hon lyfter sitt ansikte ur sot ur
vedermödor
moder jag vet
ur detta skall komma
ordens rena linjer
mitt hjärta är i dina händer
min stämma är i ditt hjärta
näri vi uttalar dessa ord
kan vi göra skuggorna till verklighet
så är vi in under trädens vita
silverskugga
ådern vidgar sitt lopp
är tjärnens obsidian
vilken av trädens ökade ljuspuls
sakta öppnas
se in
min blick stiger in i pupillens
silvervita
klarhet
skådar
skogens vindar
löper
hjortar bär stolta kronor
skogsvindar ruskar
huvuden
löven virvlar upp
skrudar träden
skogen andas
porlar
viskar
sjunger
kvinnan stiger upp
stiger ur jordbladens innerlighet
hennes ögon är sjöar är hav är
vatten
hennes hud är dofterna av allt
vilket är
varje ord hon tysttalar
skapar
liv
hon doftar
örter
hon skänker
örtadopet
till den vilsnas stigar
träden släpper snöhudar
träden lägger av snöhudar
fåglar andas förundrade in
trädens längtan
förenas i sångarglädjes
vindrörelser
händer löser rosengångsbindeln av
mina ögon
jag skådar vida
i det vinden
kysser min bara
nacke
visst
finns det
en berättelse
i varje steg
*
driva
sade snövinden
kan vara så mycket
kan vara uttryck av mångfärder
uttryck likt; du kan driva mig
till vansinne
säg mig
har du hört någon säga; du kan
driva mig till lycka till extatiskt glädjerus
inför denna fråga sitter vi tysta
med den i hand
det öppnas inte en bild
den är
knäppt
tyst
nej
det har vi ej och visst är väl
det märkligt
uppenbarligen går det att driva
till vansinne
vansinnets rand
ett uttryck för överstegrad ilska
ja ett sådant vansinne borde få
den överstegrade att ramla baklänges ty detta är ju helt balanslöst
vi begrundar den bilden länge
samt väl
åter stiger isberget fram
stiger rötter jordberg stenberg
allt det vilket är så kallat
under ytan
jominsann de överstegrade borde
falla baklänges eller varför inte in
detta vansinne kan vara mycket
smärtsamt samt innebära mycken negativ affektion
å andra sidan en positiv position
komponerad av ditt hjärtas röst
se bakom drivan
snödrivan
en diva ser ej mycket mer än sig
själv eller skalet
druvan smakar sött
nåväl det finns mindre söta
druvor ävenså
drivan är vare sig druva eller
diva
även om båda eller alla tre är i
varandra
drivan kan nämligen skymma sikten
haven stormar vreda folken bygger
vallar söker hindra havets vrede havet skriar varför frågar ni ej vari min
vrede uppstod eller uppkom sandvallar suddas ut blir sand strand havet rullar
ut den röda mattan ett rött övergångsställ drar sig åter allt är stilla
se djupare in och jag har visat
eder vad er vrede är
vallar samt drivor är till viss
del ur samma gjutform
snödrivor kan skänka lä i
stormkyla
kan skymma sikten
du kan smälta dem
boskapsskötare driver boskap
vallaremannen vallar boskap
nåväl det är fascinerande se
boskapsskötare driva boskap
flocken
visst är det fascinerande med
tankeavseende att djuren lever i astralprojektioner tankeprojektioner vilket
det så kallade mänskliga sinnet ej gör eller astralprojektionerna är en del av
henne
det skolade sinnet urskiljer
utskiljer dessa så kallade flockar
kanske ej brännmärker dock
öronmärker
djuren är beroende av flocken av
sin flock för att se helheten
länge har det sagts att människan
ej är så
detta påpekande kanske bör ses
över ty visst är hon beroende av flocken nämligen helheten men det synliggjorda
undermedvetna gör att hon kan skåda i medvetet ljus
ja
det är fascinerande att följa
boskapsskötare i hela processen
mödrar kalvar fäder marker gräs
medlevanden natteldar kokeldar visslingar lasson
djuren förs var till var
dessa förs till gården de förs
till färska betesmarker och visst finns slakten där dock ej till överkonsumtion
till husbehov finns slakten i medvetet ljus
detta är också att säga
innan djuren släpps till bete
har de setts över
de har utskiljts samt blivit
brännmärkta bomärkta eller öronmärkta
se icke dessa djur vara djur i
gestalter
och gör du det så fäst dem icke i
de formerna
ty djuren undervisar dig i detta
vad ditt oskolade
oförberedda sinne kan ställa till
med
se varje djur
varje minne i det detta är
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar