den 13 februari 2013

förvalta det tillkommande i ljuset av

det avkommande

tillkommebrev

det klingar vackert

tillkommebrev

till

komme

brev

jag avlade de tolv rosornas löften

där i den helgade

eklunden

vari bladen är händer

givande

skänkande

hon sade till mig

du avlade dig huden

du iklätts av omvärlden

steg in i huden

du bar

med dig

och orden jag

aldrig talade

vandrade vid min sida

sprungna ur tankens sjö

varöver dimman

svävar likt svanar

ja

orden jag

aldrig talade

vandrade vid min sida

vilsna skuggor

ömt tog jag dem i hand

planterade orden drömda

i jordmånes åkerbörd

du avlade dig

smärtregnen

vilka så ofta stungit dig

genomborrat dig

i stunder vari du tyst ropade

jag förmår icke mer

knivbladen vreds om

intill den stund

inom vilken du klart insåg

detta var ej att snärja

detta var ej till harm till ve till plåga

du såg härdarna smälta

du såg vattnen klarna

du insåg att detta måste ske

det hårda

måste smälta

uppsök det icke

det är ej att smälta

du såg stränderna

i de torra sjöarnas land

du grät med stränderna

vilka drack dina tårar

du såg sjöarna stiga

ur klyftorna av spruckna havsdjup

du människoblomma

du avlade de tolv rosornas löften

du avlade dig huden du iklätts av

oförstånd

oförstående händer

därigenom avlade du

människoblomma

tillkommandebreven

skrivna i sanden

däri eldarna vakar över kylan

kylan vilken kommer krypandes in

från fälten vari blomstren

vallmo blåklint

blåklockors mjuka klanger

i mandelbloms skira ögon

släppt sina kronblad i kvidande

vari grödan vissnade redan innan den steg upp

du skred in i eldskenet

rörde vid skenets slöja

såg dem röra vid varje nyboret frö

och du

människoblomma

visste

vad avla är

du

människoblomma visste

vad till komme breven är

visste att allt detta avlats

därmed såg du

människoblomma

avlatsbrevens rena urkälla

du såg avlelsen

i trädens grenar

i rötterna vida

såg barnen dansa i fjärilsfröjdan

du

människoblomma

viskade i kärlek

sök icke kväsa dessa barn

ty dessa barn

är kärlek

är doften av

är

och

orden jag

aldrig talade

vandrade vid min sida

sprungna ur tankens sjö

varöver dimman

svävar likt svanar

orden jag

aldrig talade

vandrade vid min sida

vilsna

skuggor

ömt tog jag dem i hand

planterade orden drömda

i jordmånes åkerbörd

sjön vaknar

bergen andas

skirtunna

du gives möjlighet till lyftande av dimman

till att svepa denna dimma runt dig

denna dimma

är ej det avtrubbade

avdomnade omedvetna

det så kallat omedvetna

är till viss del ditt hjärta

ditt hjärta vilket du ej lyssnar till

ser du isberget

ditt dagsmedvetande är det vilket är synligt

ovanför havslinjen

ljuset är skarpt

påträngande

ljuden är höga avläsbara

det vill säga om du ej sluter dina öron

värjer dig

däri

då du är i detta dagsmedvetna

måste du göra ett adekvat val

egentligen det enda val du gör i din livsvandring

nämligen att vakna till inlyssnande av hjärtats röst

däri är ej ljuset eller ljuden påträngande

ditt hjärta är ett tempel är en korg

vi kan kallad det för ett isberg

det är där

i din inresjö

i ditt hav

ditt hjärta är det vilket omfamnar

det vilket möter dig

omfamningar slag

och så vidare

väjer du dig för detta hjärta

är det enda du ser toppen

det vilket syns på ytan

du är ett skepp

vilket stöter på grund

du stöter emot isberget, det du ej ser

genast stiger minnen upp

associationer

det är att stöta på grund

genast stiger bubblan upp

samt du är medveten i din reaktion

du är i ditt fyllda

medvetna

omedvetna sinne

sjön

det omedvetna sinnet

du gives möjlighet till lyftande av dimman

till att svepa denna dimma runt dig.

denna dimma är ej det avtrubbade

avdomnade omedvetna

detta, dimman är värnet du bär

du färdas över denna sjö

till det land

den ö

fridsön

där allt är tyst

av själarnas stillhet

inga ringningar

klockringningar behövs för

till påminnelse av dagens göromål

göro

mål

dessa göro mål är icke göra

dessa är mål tider

måltider

varför skall jag bära detta värn

omsluta mig i dimma

det skolade sinnets

övande

minns; dimman skärper dina sinnen

detta är ej ett skall ej en gläfsande rörelse

ej ett ylande

till viss del en varning

i de stunder grällmolnen lockar dig bort

ur dina drömord

vilka leder dig till sannhet

denna dimma finns så vackert beskriven i  avalons saga

ljuset på denna ö andas mildhet

andas gryningsljus

i de stunder du stiger ut ur denna dimma

är du så kallat synliggjord

toppen på isberget

eller mer

det enskilda framträder inför dig

samt

du ser in i det så kallat osynliggjorda

det övade sinnets

skolade

syn

ser du

denna dimma är att se inom citationstecken

vända ditt inre ut

därigenom kan du se formen

kan du uppleva det vilket egentligen är smärta

nämligen att

urskilja dig från

stiga ut ur helhetens väv

sibyllan sitter på berget

i mynningen av bergsgrottan

i en alkov

denna grotta är en öppnad medaljong

fyll ditt sinne med

stenen vet det vinden ej vet

berget vet

medaljongens så kallade väggar är bergsblad

med skrivna ord tecken

är vingar

däri mitten sitter hon

hon ser sjön

hör den säregna sången av morgonfågeln vilken är stigen ur gryningsfågeln

ser dimman

morgondrömmarna sväva

det är den nyvaknes mjuka rörelse

sibyllan andas lätt och dimman svävar

lyfter och vem vet

kanske dimman omfamnar sjön

kanske är dimman tåren

kanske är den tåren vilken sjunker in i sjööga

sibyllan hör frågorna

förtäljer de förvaltade orden

till de vilka planterar kärnorna ur huset

i den jordmåne de myllat i oceanernas andning

dessa kärnor är tankarna ur det stora hjärtat

ur ditt hjärtas jordmåne

dessa inväntar orden vilka löser dem till för

ser du

dessa kärnor kom ur

vandrade genom

är i

dessa kärnor är till

är för

är för dig

för allt

dessa kärnor för dig det vill säga leder dig

är båten vilken bär dig över sjön

slupen

slumpen

sant är att det ej finns en slump

vi bär alla vackra pärlband

radband

slumpen infinner sig

då vi detta förglömt

den är

kanske en räddande ängel

vilken bär dig över avgrundens stup

den avgrund du själv steg in i

slumpen ja den kan vara en räddande ängel

den kan vara en sump

den kan få dig att se snopen ut

ty då sumpen öppnas

slumpen öppnas

skall du se en av dina pärlor

leende skimra

ser du

vi kom hem

slupen bär dig över sjön

lyssna till orden vilka får din tunga att darra likt

den skälvande ivrigdroppen

invänta hjärtat

jordmånens stämma

att vara medveten i talande

är icke tråkigt

detta talande är att bringa ljus bringa värme till den skugga

vilken

vilket är ett barn

i din hand

*

lätta trippande

en anings hasande steg höres

sopa över golvet

kanske är burken vältad i skafferiet

med ärtor rullande kulrader

säg mig

lyfte du locket utan att veta

lyste locket rött eller blått

eller

eller

burken var stor

nu ligger burken i bitar

glasmosaik

det är en vacker burk

i ökendrömssand

trodde du att jag ej är burk längre

det är jag

det är min väg

och se mitt lock

så det snurrar

en snurra

vilken barnet leker med

skall vi snurra oss en tur

in i skogsmusens bo

för ser du

skogsmusen var det du hörde

vare sig kvast eller skaft

och nog var det skogsmusen vilken välte mig över kant

men vägen var ju ej brant

och ärterna var instängda

ville ej mer vara inträngda

så

skogsmusen var bara en liten hjälp

var det så

jag vet inte jag

måste nog sopa upp allt detta

ärtor är runda

rullar under fötter

glasbitar skär

vad tror du

skall jag en burk skära dig

inte alls

och ärterna

de rullar undan

kom nu så far vi

innan locket stannar

så släppte jag kvasten

släppte jag hindren

vi snurrade i fart och fläkt

hamnade i skogsmusens bo

däri denna levde

ja lever än

med plirande kvicka ögon

möttes vi av den lille

med skimrandebrun päls

pustade morrhår vilka tindrade stjärnvida

och tassarna med flinka fingrar

dukade bordet till fest

hucklet hon bar runt håret knöt hon upp

rätade ut kjolarna vida

strök undan en ostyrig lock

plirade med ögon jordbruna

nu blev du förvånad

sade skogsmusen och log

och locket det skramlade

lade sig stilla

med vingarna slutna runt kroppen

och burken undrar du

ja burken var med

i helhet och glans

en rundhyllt

resenär med glasfrack

i glödande färger

ty solen

steg sakta in i sjön

jag hade i allt detta tappat rösten

alltför mycket var förvånansvärt

ändå ej

detta var ju det jag ständigt upplevde

det stora i det lilla

det lilla i det stora

ändå frågade jag till slut

då rösten hämtat andan

hur hamnade du här skogsmus

jag menar fru

skogsfru

jo det var så

sade skogsfrun samt tog sig en mun av gransaft

jag vaknade i en håla

så mjuk och god och varm

kravlade mig in i ljusfingerhanden

vilken letat sig in

dofter ledde mig

utan att jag kunde se

in i

ja så gott det doftade

jag fylldes av liv

och min moder slöt mig i famnen sin

gnyende var vi allom sex med mig sju

och sakta öppnades våra ögon

vår moder visade oss

frön

blad jordar

allt vi behövde veta

så spreds vi ut

var pilandestrålar

jag kom till ett träd vilket doftade hem

knackade på kvistens öga

inte hårt

nej mjukt och lätt

kvisten öppnade vägen

och gångjärn bar dörren

till mitt hem

så gärna är nu välkomna hit

här är jag alltid i

’städse närvaro

och nu får ni ursäkta mig en stund

såtiden är kommen

jag skall så ärterna jag har i min förklädesficka

förklädeshand

ni kan

vänta

om ni så vill

låt det ske

vi kan sitta vid elden

i natten

samt förtälja vägar

vi vandrat

vilka vi

mött

samt möta

skall