säg mig vad du tänker
säg mig det du tänker
så lyfter du blicken
säger
inte på någonting
jag säger
lyft en av de yttersta dropparna
ur din tjärn
du säger du ej kan lyfta en
droppe och undrar
varför skall jag
jag säger
du kan lyfta denna droppe
din undran
din undran bäddar vi in i
molnrede
lyft denna droppe
du provar
tanken spräcker droppen
vilken leende strör
kaskadljusdroppar i dina linser
sjunker in
du provar
droppen spricker
dina ögon flackar
händerna darrar lätt
knappt synbart
säg ej
vad var det jag sa
öva ditt lyftande
jag inväntar dina fingrars
sensitiva lyssnande
ser dig
lyfta droppen
ditt hjärta bäddade in tanken
ditt hjärta lever i dina fingrar
nu
tystnaden vibrerar i luften
du upplever ditt första steg
tystnaden vibrerar i luften
så står du med droppen i handen
håll den varsamt
dina ögon är fyllda månar av
förundranssilver
jag förtäljer dig
hon vilken blickade in i
kulan
det var en gång är en gång
en flicka en pojke
tös eller gosse
vad var det
ett barn med fjärilsfötter
en kvist
ett träd
en man en kvinna
detta är en kvinna vilken stiger
ur drömmen
till regnbågsskogarnas flöden
hon möter berget av glas
av kristall
hon leds därin
till bäcken
silverbäcken vilken flödar
däri
lägg dina händer häri
lyft dem varsamt
hon lyfter händerna
varsamt
med det vatten var
med det vatten är
hon leds till stenbordet
de trenne skivorna
en vit duk är utbredd
vita händer
varsamt sätter hon kulan
ned
regnbågsskogarna susar
se
se in
då orden mina ur hennes ögon
lagt sig helt stilla
vid våra fötter
spinnande katter
säger jag
blicka in i droppen
du blickar in och ser
låt oss säga miljoner av världar
så är det
så är det
säger jag
detta är en droppe
en
en droppe
ur din tjärn
hur många tankar vet du ej
hör du ej
kanske är det en välgärning ty
det är ett högt brus
väck ej trummans hinna
hud
innan du värmt trumman
varsamt vid din låga
detta är en droppe
en
en droppe
ur din tjärn
hur många tankar vet du ej
hör du ej
kanske är det en välgärning ty det
är ett högt brus
i det dessa skulle höras ändå ber
jag dig
lyft dessa droppar en och en
ty även i det du ej hör dem
lägger de lock på din tillvaro
just därför
dessa droppar blir en slags
dyster
demondans
ja just det
rädslan för livet är demondansen
av det ohördas sägner.
*
hon med de silverne vingarna
vilka är slöjor
vilka är armar
vilka är händer
hon vilken andas dimman
dimman vilken sköljer ängens vita
kristallblad
hon vilken därigenom
bär skimrande pärlemors nät
kapuschongen vilken mjukt inramar
hennes ansikte
moder
måne
hölj mig i din ögonfamn
hon andas
luta dig till mig
luta dig till mitt bröst
lyssna till
silveralmarnas toner
hur stjärnskotten landar mjukt
i ängens vitfällar
fäll ej dina oskrivna blad
fäll ej tårar för den vind vilken
ännu ej anträtt färden
luta dig
var lutan jag mjukt håller i min
famn
låt mig stämma de stegrande
hovarna
och detta stämma är ej kväva
detta stämma är ej hindra
detta stämma är hindens fria lopp
är frigörelse av de brustnas veklagan
och dessa hovar är ej skodda
är mjuka
är följande
och dessa hovar är ej en hov
kanske är de ett hov
av ädel börd
låt mig stämma de stegrande
hovarna
hör dina strängar ljuda
se skotten
stjärnskottens hjärtblad sakta
kisa in i ljuset
måne monad månad måna
mån är jag
kom låt oss värma våra händer vid
hels eld
låt oss skölja orden med nattens
eldopalsnektar
låt oss se in i bergens djup
hur ådrorna ständigt andas
minnen av väggarna vilka aldrig
var
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar