hon håller sig om huvudet med
händerna
hjordar
skenar
jordar rasar
vingar av okänd art
flaxar
stämmor kraxar
vågor av svartrött stiger
sjunker
guldopaler söker
nå
in
hon håller huvudet i händerna
taggar
törntaggar är hennes fingrar
håller
samman
det vilket brister
brister
i smärtans rop
hon manar de vildsinta
giv mig vila
ögonen deras blixtrar
hon visar dessa havets salta
havets söta
hon manar isflaken in
kyl dessas överhettade
väck norrskenens
stämmor
sakta
stiger dimman
mantel skimrande vit skådar in i
henne
lyfter varsamt ned hennes händer
hon hör
silverne flöjt ljuda
i det dimman skingras
ser hon väktaren av kristallorden
han vallar tonerna in i lugn
hans ögon
sköljer hennes pannlob
utsikten har svanen
infryst i isflak
sökt skymta genom de sotade
rutorna
fotogenlamporna
osar
svartmoln
genom de sotade rutorna
i isflak infryst
har svanen sökt skymta utsikten
stundtals har små hål
öppnats
vari ljus sökt sig in
i början fyllde dessa ljus
hennes allt mer släckta låga med
hopp
näri dessa ljus nu kom
sluter hon snabbt ögonen
så starkt smärtar det henne
hon hade kommit till denna
världen
med livsvilja stark
drivande hennes krafter till det
yttersta
kanske är det därför hon upplever
det yttersta
det hon hört benämnas döende
hon bar ej den skrud de jämförde
henne med
hon var ej den de hade sett vara
återkommen
svanen vilken var
en svan
ensvan
visades ej bonad
ombonad
hennes hud glödde
ty hennes
hjärta brann
till slut satte hon sig helt
stilla
i en stund i sjön
inväntade isarna
komna är vi icke
till att tänka tillvaron
komna är vi till att leva
tillvaron
komna är vi ej till att spränga
gränserna
komna är vi till att varsamt
lyfta slöjan
näthinnan
till att skåda in i
regnbågskristallerna
och väggarna är målade med
mönster
reliefer av händer lagda till
i ömhets livs an språk
komna
komna
är
vi
allom i en
en i allom
hör valarna stiga
se valar cirkla
följa cirkeln
hör isbergens dånande stämma
i det dessa underifrån
visar hur blad
bygges
upp
se grunden i dina ögons djup
tveka icke
uppfyll dig med den du är
icke av det du kom
icke av det du är
uppfyll dig
med
den
du
är
komna är vi icke
till att tänka tillvaron
komna är vi till att leva
tillvaron
komna är vi ej till att spränga
gränserna
komna är vi till att varsamt
lyfta slöjan
näthinnan
till att skåda in i
regnbågskristallerna
och väggarna är målade med
mönster
reliefer av händer lagda till
i ömhets livs an språk
komna
komna
vad kan vi tala om
ej tala
omskall vi
vi kan förtälja kärrhökarna
ordspann
huru dessa lyfter kärren ur
mörkerskopor
huru dessa lyfter nedtrampade
fällda strån ur dalarnas gång
kärrhökarna såg bubblor stiga
ur den vordna gyttjan
vari ljusseglen ej förmådde
spänna
struparnas segel
vari rösterna kvävdes i vånda
hörsägner spann säckväv
runt fnasläppar
släckta
sannhetens
klara låga
kärrhökarna såg bubblor stiga
ur den vordna gyttjan
vari ljusseglen ej förmådde
spänna
struparnas segel
vari rösterna kvävdes i vånda
kärrhökar
lyfte dem
lade rösterna i strandhänder
torkade gyttjan ur deras munnar
åter hördes tjärblomstrens rena stämmor
åter sågs strandeldar brinna
åter andades luften tjära
åter ljöd sångerna
i det de omskötte
båtarna
stråna reste sina färder
vassen susar mjuka plymer
så lyfte kärrhökarna
kärren
in i molnskogars mjuka marker
vari fotvalven äro lyftade
vari kärren är
kärlek
vari årorna i tullarna
lystrar till kornknarrens
blåklintsögons
vallmoeld
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar