mellanhavande händer
säg mig vad är detta
mellanhavande
är det att vara havande
är det händerna vilka håller i
hängmattan
är det att vara bergen vilka
håller i bergsbron
hängbron
är det att vara stolparna vilka
håller i lindansarlinan
vilken håller balanslinan
är det att vara barnen vilka
håller i hopprepen
det är ett vackert ord
hopprep
det är ett vackert ord;
mellanhavande
är det havande
ett havande skeende
är det insikten mellan
hav
ande
ord vilka stiger fram ur detta är
även
handgriplighet
det är lätt härleda detta ord
handgriplighet till misshandel
slagsmål
gräl
handgriplighet kan även vara en
hand vilken griper an
detta ord härleda ser du
vad ser du
kanske i förstone en här vilken
marscherar med en ledare
en general
eller kommendant
militärväsendet har många ranger
med stjärnor linjer klaffar
med ens rinner bilden undan och
jag ser leda hän
inte leda i form av uttråkningar
utan den hand vilken leder dig
här
den hand vilken tog sig an
är allt detta ordlekar
intetsägandes
det är det ej
se dessa ord samt inse vidden ur
dessa ord
de är verkliga ord
verkligen ord vilka är
livsinfattningar
*
pärlugglan vakar med vakenblick
in i skogens höjda ögonbryn
ser vakarnas vidgade pupiller
flyta samman i sävens strålande sandkorn
det sitter en man på en sten mitt
inne i havet
mannen målar ismandalas vilka
pärlugglan läser med mild stämma in skogens bidande.
mannen blåser i begynnelsegryning
ut mönstren bevarade i isens vakarögon.
i vassen synes en kvinna lika
stor är hon som
som ditt finger
pärlugglan följer hennes rörelse
vitklädad är hon
kvinnan
länge har hon beundrat nätternas
glittrande diamantfält
hon har sett dessa smälta
sjunka
sjunka
in
hon har märkt tystnadens sakta
upphörande
nu har hon stigit ur vassen
och de vilka ser spåren hennes
hennes vandringsstråk kanske ser
mössens tasspår
nu strå hon där
precis nedanför
pärlugglans utkikssmycke
öppnade
medaljong
lyfter blicken strålande till
pärlugglan
säg mig visdomsmoder
kan jag ännu måla markerna vita
det kan du
och jag kan hjälpa dig
pärlugglan breder ut vingarna
seglar mjukt ned
lyfter kvinnan vilken i luftens
korgar
släpper vita kristalldun in
i gryningsfjäders mjuka rörelse
vaknar folken
ser markerna inbäddade i mjukvita
duns tystskönhet
än
en
stund
*
kunde jag drömma
städerna
vari eldarna
aldrig
någonsin upphör
andas eld
vari eldstjärnor
målar himlar
vari mörkret är
höljande indigomantel
midnattsblå
drömögon
drömögon violblad
kunde jag
leva
leva dessa stigar
vilka hjärtat mitt
så starkt
längtar
till
kanske
ja
jag vet ej längre
varför glädjen har runnit ut ur
mina stigar
varför sporrar grävt sdig så
djupt in
i natten följer jag snödunens
vida färder
svävandemjuka molnfärder
kunde jag
drömma
den
tystnaden
in i mina stigar
kanske
kanske lindringen
kunde omfamna mig
en gammal kvinna
ser jag blottad
vissnar hon sakta
in i jordskums belysning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar