stenen blå
vilar helt stilla
där invid alens rötter
alarna har vandrat långa sträckor
ur sommarland till vinterland
samlas gör de runt staden
eldstaden
följer askbladens stigande
fallande
läser vägarna
läser molnen
andas djupt in
följer plogarna vilka förbereder
himlaängders vallvida
stenen blå vilar helt stilla där
invid alens rötter
snart viker de samman dukarna
snart täcker de eldstaden
snart bugar de inför vintervide
skrider färden in i sommarland
ännu en stund här
ännu en stund här
stenen blå ser henne närmas
ser henne smeka bergstopparnas
ännu vita
ser henne följa den vilken följer
hennes stigar
hon är på väg
snubbla över stenen
stenen vilken legat där så länge
förtäljerskan vet
stenen blå fattar mjukt hennes
steg i hand
vart var du i din vandring kvinna
av vind
var du häri
stenen blå vilar helt stilla där
in vid alens rötter
är ett blad
är ett löv
är en hand
är slupen vilken bär henne i
sjöskålen
i min vandring var jag
var jag icke du vackra blå
säg mig vart skall vi färdas
och säg mig var du ej nyss en
sten
är du nu ett blad
av vad är du
vem är du
vem är jag
slupen bär ej mast
bär ej segel
roddaren är hennes hand
lagd över bröst
dimman är brudens slöjor
ögonen är stjärnor
lanternor
lyser
färden
slupen blå
snuddar vidland
bladet lägger sig
mjukt tillrätta
en bit ur strandens handvinda
stenen blå
ligger helt stilla
där in vid
alens rötter
susa
susa stigar
till
hon lyfter blicken ur doksyn
ser honom vandra bergsstigen
sträcker handen till
stenen blå
viker ut bladen
violen andas
violljus in i älskandeögon
så är vi
vi är
så
*
kanske var det så att dessa folk
i ett minne ur en strof såg henne
lyfta blad ur havet
de visste ej dessa blads härkomst
visste ej ordet fast forms
blivelse
hon satte varsamt ned dem
i dessa blads händer
de visste ej namnet ö
öriken ännu
bladen växte i vida ringar
snuddade vid varandra
hon lade broar mellan
vandringsstenar lade hon
de visste ej ännu broarnas verkan
ej heller broarnas namn
hon visade dem vandringsstenarnas
mening
de nådde varandra
ur bladen
vi nämner dem så
ty namnet visste de ej
växte höjder berg
samt därmed slätter samt dalar
hon sådde frön
grönska till deras ögonfröjd
öarna drogs samman
kanske var det ett nät hon drog
samman
mjukt varsamt stilla
vandringsstenar blevo sköldpaddor
kanske var det så att dessa folk
i ett minne ur en strof såg havet stiga
de visste ännu ej detta havs namn
detta stigandes mening
de såg allt sjunka
sjunka
in
ur detta steg åter
hon lyfte blad ur havet
så kom det sig att de åter såg havet
stiga
floden stiga allt högre
de såg bäverfolken bygga dammar
och kanske var det så att
människorna byggde dammar
i sina egenbröst
de byggde med tillverkarkonstens
alla regler
reglar
de visste ej varför bävrarna
byggde
visste kanske de gjorde
insåg gjorde de ej
de visste ej ordet dammas mening
så kom det sig att floden
fortsatte stiga
tills dammen öppnade porten
de tillät
hjärtat
tala
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar