i nattens ädelstensöga
sjunker sakta mantel
petroleumblänkande
ned över sömnvakan
silvernålen stannar mjukt i
vävens söm
ögat slutes i en droppe sömn
droppen skälver
stiger in i nattens framsträckta
hand
ur älv
stiger kvinnan
frågar
ser du stenarna i älven
ädelstensögon
sömmade av den hand
de fingersafirer
vilka följer nålens silke
ser du stenarna
groparna i dem
de tummade avtrycken
avtrycken i kudden
ser du groparna
ej föll någon däri
tomma äro groparna
ej är groparna tomma
luften vi andas
skriv ditt hjärtas färger
och jag skall blicka dig djupt in
i kärlek
ur
din rena källa
ser du stenarna groparna i
stenarna
gropar
tumavtryck
stenar tummade av dem vilka ej
förmådde bladen
detta förmådde kan uttalas i för
må de skönja stenarnas bladfästen
detta nå kan uttalas nådde
därigenom nåd de gives
älvkvinnan skimrade
egentligen upplevde jag henne
vara nattens oändlighet
så vacker
utan egentlig formstruktur
ord steg in
stiger in
älvkvinnan ett väsen skimrande
står inför mig
ser henne gå genom väggar
genom stenar
genom hårdhetsgrader
jag visste
jag vet
att hon i dem alla är ett
hennes ögon bar färg
än dock ser jag dem vita
ur älv stiger kvinnan upp i
västan
skrider in i skogarna vilka andas
örikenas stillhet
hon följer tonerna
ser mannen sitta i floden
floden av månsilver
rör vid hennes innersta strängar
jag frågar dig droppvind
hur kan dagar
stunder ändas innan ändelsen
skrivits
hur kan händer falla orkeslösa
utefter sidorna
utan att se vidare
med en hand lagd över ryggen
så är ryggslutet ett slut
är handen den vilken manar framåt
visar ryggslutet bäckenet
födelseviljan
tonar sångerna ur hennes
havsstämma
manar hon höftskålar
lårben
knäskålar
underben
fötter
till
rörelse
lyfter vinden händerna armarna
vilka är
långa släp utefter sidorna
ja
jag frågar dig droppvind
i din oändliga skönhet
vad förtäljer denna anatomi
varför knakar leder
varför knakar golv tak väggar
är det ur samma skeende lederna
knakar
längtan till ljus
förr bar husen enkelglas
tvåglas
otätade
de tätade fönstren med remsor
klisterremsor
lade bomull med ättika imellan
balkongdörren skruvades åt
ser du balkongdörrar glida upp
ut
skrider rummen
in stiger vinden
se
tyllgardinens vita
rörelse
längtan till ljus
längtansljus manar dig till vandring
säg mig
säg mig
svarsvinden
vari
vadi siar hennes stämma
ur bladets strömmar
strömmar
susande brusande
genom hudmantel
säg mig är ögonen önskebrunnen
själens önskan till rörelse
ja
säg mig vad stenstoden viskar
i stenhjärtats glödande blad
vilken är illusionen
existerar illusionen
hur kan illusionen vara illusion
i det allt är ett
hur kan dagar stunder ändas redan
innan ändelsen skrevs
droppvinden skälver
du har ej skrivit denna ändelse
du måste se den vilken
slinker undan i vrårna
du släppte ej in denne
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar