det vandrar en kvinna
staden ligger bakom henne
en gång mötte staden hennes
stigar
i skimrande syntes staden resa
sig ur dammvävnad
så tycktes det henne
hon frånsåg att detta kunde vara
en hägring
husen bar vita väggar
vägarnas ådernät var ljusa helt
utan smuts
hon frånsåg virvelvindarna
brunnens rena vatten
porlade ur markers röda sanddyner
hon tilltalade ej sin undran
husen var vita
väggar tak var vita så tycktes
det henne
runda var formerna helt utan
kanter och hörn så tycktes det henne
golvet
golvet är jordens händer
dörrar fönster
öppna för vandrare in
vandrare ut
stora svalkande
solfjädersblad
kanske
hon såg ej det ögonlösa
människorna
var
iakttagande lyssnande
välkomnade allt i kärlek
så syntes det henne i det hon såg
hjärtfloden
hon nådde staden efter en lång
vandring
en natt i stjärnsläckta
vari husen bar milda lågor i
fönster
de svarade hennes stigar
bjöd mat bjöd dryck
bjöd vila
bjöd liv
hon tillät sina sönderslitna
fötter att helas
hon såg ej det annalkande
hon bar nu skygglappar
manade sig själv tillit
var i tillit i detta
denna närhets stad
i ögonvrån såg hon
husens väggar i allt klarare ljus
vilket hon genast suddade ut
orken till ensamhet var sinad
hon såg vägarnas ådror
fyllas med trasseltaggsnystan
med skräp med infarkter
i allt klara ljus
vilket hon genast suddade ut
tog sig för vana bära med en korg
en kvast en skyffel
plockade upp
sopade upp kringslängda
osord
brunnen begynte sända dofter
märkliga
slemmiga klistertrådar
brunnen sinade alltmer
i klart ljus såg hon
till slut
husens svärtade fönster
svärtade dörrar
i det ljus de var
detta kunde hon ej sudda ut
en röst från var
från när
målade konturerna
var gång hon släckte
i samma takt med vilken hon
suddade ut
hon somnade gråtande in i nattens
stjärnsläckta
hörde i bakgrunden staden lämna
med stormande iskylda
dammvävnader flisande
efter sig
hennes hjärta strupen snördes
samman
hon vaknade under bar himmel
med fötter blödande
med händer sargade
med kroppen vindpinad
med ögonen slutna
ändå såg hon skönheten i allt
hon satte sig ned vid floden av
tårar
formade en kruka
bad solelden torka dess form
det vandrar en kvinna
bärandes en kruka
mjukt under armens vinge
nära hjärtats tempelsånger
det stannar en kvinna i öknens
origo
lägger hjärtbladsdrömmen
om sin andra vinge i krukan
begraver krukan djupt
in i sanden
viskar in i nattens stjärnsläckta
kom bär mig till er bröder och
systrar
kanske skall han höra
denna stämma
i en stund av vandringar
kanske kan vi i den stunden
fullborda eldens vilja
beduinen
vid elden
ser en gnista tändas
i nattens obsidianmantel
från avlägsna höjder hör han
den vitskimrandes stämma ropa
efter en
kvinna
*
stenar vilka stannat i gläntan
där ännu almarna med grånande
skägg slumrade
för att lapa solgryningsvärme
sträckte lojt ut sig
drog in tassarnas
mjuka dynor
under
blickade ut genom halvslutna
vingar
vad är det
för vackert moln
se så vackert det följer vinden
almarna lyfte en av alla blickar
till hjälp
vi kan ej se molnet ni ser
är det månne någons ting vilket
leker med eran syn
stenarna mumlar
dock med leende
vare sig fnysande hostande
nysande
leende
och säg oss
vem eller vad det skulle vara
som kan leka med oss alla på en
gång
förvrida synen vår
så
där
detta
tålde sig en rundvandring
en av almarna vände sig till
vakareken
kanske du vet
vet och vet jag icke
löpeldar har vi ju hört talas om
båd förr och nära
här kan jag dock ej skönja eldar
av detta slag
ungskotten spände upp ögon
löpeldar
eldar vilka löper vad är det
löper de över hinder
eller rusar de skenande på
eldar vilka löper
vad är det
det
måste vara en syn
till att skåda
asken harklade nu sin stämma
ur tystskon
det plägas säga så
då ting rusar i snabbvind
glädjekorn
glädjefloder
sorger skvaller
och sånt
vad är sånt frågade violknoppen
i lä av ekens vida
sånt
ja sånt kan vara
allt och egentligen inte alls
vad är det för fråga
sånt är svårt att svara
kanske är sånt
en gunga i lönnens vida krona
vida grenar
lönnen rister sitt vinterhår
här är vare sig gunga eller barn
det är mycket surrtrådar här i
denna dagsrunda
stenarna
blickade lugnt vidare
säg
har ni inte
farit iväg
långt bort nu från
ifrån ursprunget
inte alls
inte alls
löpeld var det
moln var det
låt mig tillfoga att det jag såg
var svaret på vem som kunde leka
med er alla
alla och en var på en gång
jag menar blott
se så vackert ni samlats i
stenflocks betande
lapandelugn
inte är det så svårt
att då hoppa längd från sten till
sten
vad
vem
vad skall
vem skall hoppa på oss
det gör ju ont
lugn
lugn i tankestormen
det var bara en bild jag gav
molnet
molnet är vackert
det är det
så sade en av de minsta stenarna
nu lyfte pilträdet sitt väna
ansikte i ringen av björkar
så håret flöt i långa mjuka
vågsvall
utefter ryggen glittrande
för dig är det ett moln
för mig är det
jag ser en fågel
en fågel undrade stenen en av de
minsta
en fågel
så högt
upp
hur kom den dit hän
pilen log i kärlek
kom skall jag visa dig
stenen kom kvickt
skuttandes
en vessla
i böljande tassgång
pilen bredde ut vingar
visade vesslanstenen vilken
bredde ut vingar
vinden slog följe
lyfte dem upp över
bergens kam
nu
är både stenar och träd ense i
synen av fåglar
vilka svävar
pärlemorljusa
i luftens hav
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar