händer
fyllda med vett
de har tänt en eld
vakarfolken
vilka
lyft vita snibbars blad
med mjuka penslar borstat
undan detta kringkastade
näten utan maskor
endast med revar
av spån av spill
av undvarandets bortkast
sopkast
de har samlat allt detta
ödmjukt bett elden rena
det undvarandes vilsna härkomst
i ring står de
vakarfolken
med ögon riktade i eld
med blickarna in i eldens rörelse
utan att blinka
utan att bortse följer de
vakarfolken
befrielsen
är det pilar vilka viner
i eldgrottor
är det
är det raketer
kvastar vilka pyser
ryker
är det gnistknoppar
vilka spricker ut
det är
allt det vilket är ur
det
vilket var
vakarfolken lystrar
in i
samstämmer sina toner med
eldfolkens stämmor
sällsynt
förunderligt
vackra är
dessa sånger
i sjunde tonens solsegel
ligger lågorna helt stilla
askbladen är ett pussel
i cirkelns svarande vilja
vakarfolken lyfter händer
vattnar askan av markernas för
fäder
för fäder
täljde vi dessa stavar
till att leda dem
till att de skulle kunna luta
sina steg till dem
i förbistrade stunder
vi täljde dessa stavar ty
stammarna bjöd så
vi såg mödrarna mjukt växa upp ur
hennes modersvilja
mödrarna rörde
vid fädernas pannor
synen
klarnade
i det detta solfjädershjuls
tolfte
mötte mödrarnas trettonde
i månskogens andning
*
det föll en tår
ur hennes öga
afton
morgonstjärnan
en pil stang
ett av gryningsträdens skott
tåren
gav klang
in i
morgonvinden
hon målade solhjulet
i hans ögon
han
vilken fann detta blad
han såg
kopparens värme
stiga
såg glöden vakna
han slöt ögonen
hon andades hetta
bladet gav klanger
vari han drev bladet
med mjuka knackningar
liggandes mot stenens runda
och detta mot är motstånd
är icke kamp
stenen gav det smältande stöd
detta för att bladdrömmen ej
skulle förlisa
han drev denna klang
bak slutna ögon
hon målade görelsen
i hans ögons städ
du är en vallare
du driver klangerna in i
sommarbete
till markerna vari folken kan
växa
ur vintersömnad
hon följde honom
han den ende vilken såg henne
det var där i sommarlandet
smedjan uppfördes
den första
hon bar hans händer i görelsen
det var däri hon bar elden till
ässjan
det var dit in
hon ledde kvinnan med
vattenlägeln
av denna sömmade dessa bälgen
och är detta en vattensäck
är detta en bälg
är detta en säck
ur vilken hedarnas vemodssånger
ömt greppar flodernas längtan
är detta preludium
det är bälgen vilken väcker elden
i ässjan
ur bilden kopparbladet målade
i bergets hålor
i denna eld smides
hjulet med tolv ekrar
samt ett nav
folken är ringens
omfamn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar