violinföraren har vandrat
vandrar med trädens sånger
fyllda av
formens lösta band
violinföraren
stannar ofta
inför violknippena vilka lutar
sig mjukt
intill stenarna i
bergssluttningen
möter violernas
ömsinta blick
skådande vida
i markernas ännu
stränga kyla
violerna
stenarna
markerna
skänker honom tonerna
nycklarna till stallets vall
hör du
skeppet förlisa
för
lisa
en kropp slås i spillror
själar lyfter
måsar tärnor svävar
intill transtrandens dans
spillror
vrakdelar
sköljer havet in
mjukslipade av tidsvattensvåg
vem seglade skeppet
vem seglade med skeppet
vem bar dess väg
till var
från var
var till
var från
skeppet är du
är icke du
vem bar
bar skeppet dig
bar havet dig
bar du havet
bar rörelsen dig i din frånvaro
så viskade hennes milda stämma
ur delfinens milda blick
se
vad vi fört till stranden
violinföraren
vandrar strandlinjen
finner gåvor
ur hav av träd
finner spole med tråd av spunnet
silver
finner
finner
utan att söka
sökande
allt det violinen behöver
i dagar i nätter
vid lågans flit
för han allt samman
begrundar stråkens vägar
läggs i hans hand
violinföraren
öppnar stallets reglar
släpper tonerna fria in i är
delfinen lyssnar
med skimrande ögon
han är en god förare
av violernas längtans visshet
*
i nattens månbelysta
stjärnstränder
sitter en trast
en tröst
en stare
en vind
ett korn
ett väsen i kontur
i genomsikt
i skimmer
möter silvergryningens
skimrandebolster
varför sägs det
ljusets
återvändo
ljusets
åter vändo
undrar hon vilken sitter i
granens mantelhand
de plägar följa varandra i
stunder av dessas
hon funderar
de funderar
vidare
en och en
dock ej åtskilda
har ljuset verkligen vandrat bort
har ljuset verkligen varit borta
vänt
bort
kanske stod ljuset vid hällen
vände pannkakor undan från brända
kanter
granen vaggar frågan
hon vaggar frågan
vaggar svaret båda i en
ofta
synes barn storögt se på vuxna
de
vuxna
i förvåning
barnen ser dem ej vara de samt vi
vi samt de
en del vuxna vill liksom vara
de
barnen verkar försöka klä av den
vuxne
plåtdräktens tomma ihålighet
den skramlar så lustigt
barnen knackar på burken
för att utröna dess tomhetsgrad
för att se om innehållet finns
kvar
brukar bli en lustiger musik
i porlande pärlande skuttsteg
med röda kinder
en gång var det barn
upptäckar
utforskarbarn
vilka kom på
gjorde telefoner av tomma
plåtburkar
stod runt varsitt hörn och samtalade
om ting och tinglösa
så kom barnen p¨
satte de dit en längre tråd
drog ledningar kan vi säga
så samtalade de sins emellan
husen i grannsämja
nu for jag väl för hastat i väg
sade granen i ett blänk av
droppstänk
gör mig ingenting
det är fint lyssna till dig
säger hon vilken sitter i granens
mantelhand
har
ljuset varit ute på resa tror du
eller
vänt sig bort
eller hur är det
så börjar deras bilder tvinnas
samman igen
visst är dagarna kortare här i
dessa trakter och ändå ej
ljuset skimrar ju genom deras
hudar
de ser sig i spegelblanka säger
sig vara bleka
det är väl bra
att huden deras i dessa stunder
är transparent
de är ju vackra lyktor av
silkespapper
granen vaggar det sagda
så vacker är bilden du skänker
så sann
nej
ljuset reste ej bort
reste närmre
närmare bestämt in
det är ett märkligt ord
ljuset återvänder
åter vänder
samtidigt böjer de ordet samt
säger det finns inte någon återvändo
i det enas återvändo strålar
ansiktet
i det andras återvändo sörjer
ansiktet
ja
dessa ordpåsar
kanske är kulpåsar
sådana påsar barnen har kulor i
stenkulor
glaskulor
det är fint se barn spela kula
nej
ljuset var
samt är
nära
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar