vinden vandrar i natten
böljande svepande mantlar
rör vid markdrömmar
vid bäckens istäcke
rör vid kvistar4
rötter stammar
kronor
snödrivor
glider nedför bergssluttningar
in i sjöglänta
stenen minns barnets klättersteg
ler med tandlös spricka
i stugan sitter den gamla
invävd i filtblad
i sjalar lindade runt
hon vaggar den värme hon söker
behålla
ej förvärva ej kvarhålla
behålla till vidaregivan
hon blir så stel i de stunder
huden släpper ut värmen
kölden kryper in
hon vaggar den värme hon söker
behålla
stugan rister
väggar knakar
taket kanske lyfter denna natt
ler hon med
glitterstänkata sjöar
är vindarna utanför
eller är stugan vindarna
hon lyssnar
hon upplever stugan andas
stuga min vän
är det du vilken andas
ty nog upplever jag det så
stugan knarrar vindar yr
in under golvplank
kilar
pillar undan det en gång tätade
fogarna
i stugan sitter den gamla invävd
i filtblad
i sjalar lindade runt
hon vaggar den värme hon söker
behålla
elden har slocknat i spisen
veden är kommen till ända
vindar står runt den gamla
en av dem stiger fram
bugar lätt
sträcker fram ögonhand
får jag lov
den gamla ler förtjust
ja nog har stunderna blivit
alltmer ensamna
isolerade
och inte isolerande vare sig mig
eller stugan till att stänga kölden ute
vinden lindar varsamt upp
filtbladen
lindar varsamt upp sjalar
når hennes hand
bjuder henne upp till dans
vindar står i ring
med eldskålar i händer
runt de dansande tvenne
den gamla ser sig i vindens ögon
stannar upp
stryker förvånad med händernas
fåror
över klädnadens vackra tyg
så vacker har jag aldrig varit
för mig
är du alltid vacker
hon märker nu att de är i skogen
stugan är åter instigen i
stammarnas andning
grunden är rötter
taket är kronor
är vida vingar
vilka
lyfter
hon ler
stuga min vän du lyfter taket
ditt denna natt
så är det ler vinden
låt oss väva danser i denna natt
och vindarna i ring planterar
eldskålar i snölotusringens
smältande gryning
så väver de morgonens
förstlingsblad
innan de skrider in i
vindarnas grotta
till vandring uppför pelaren
till molnskogarnas dagsmeja
*
solvagnen blixtrar
genom röda dimmor
ur svedda arktiska
traktat
vari skenen är släppta
utan tömmar far andefarare
töm
töm
den odruckna liljans kalk
ådrorna törstar
i ökenoceanens insjunkna
vattenmedar
facklor brinner
ur eldstäder
slocknade
ur scarabeers rullade nystan
vek är ej dettas hjärta
veken brinner stark
i oljan de gjöto
ur örtens örnfjädersord
blixtar manar in tömmarna
i fläteshänder
solvagnen
skingrar dimmornas glödande vrede
arkaiska träder orden i trådens
tvinnade
labyrintssken
örnen i nordan
skänker en blå fjäder
ur paradisfågelns dräkt
landar i sunnanopalens slutna
ögon
skenen talar i vinden
sakral mötes kommande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar