den 23 mars 2013

händer

fyllda med vett

vad visar dig barnet

det kommande

där under huden

ser du dessa mjuka rörelser

vilka kan skönjas

de fann vägar se in i moderns hölje

barnet svävar

rymdfritt

vad är det du säger; rymdfritt

vad är detta ord rymdfritt

rymden är en oas av frirörelse

i den rörelsen är det mjuka

är det levande

ej återhållna

detta fria förutan återhållen andningsimpuls är ej det destruktiva

det är att instiga i det rörelse är

i urbegynnelsen var ej rörelsen det den har kommit bli

du kan se denna rörelse i barnet

i den åldrande människan

kanske kan den benämnas saktmod

ty det erfordras saktmod att instiga i denna rörelse

det erfordras mod

mod att sakta ned hasten

så ofta har du nedtecknat; språket

ordet

varje bokstav är ett barn

vad är det barnet visar dig

är dessa rörelser så kallat färdiga

det är dessa rörelser ej

de är åtbörder

och detta ord ler med vackra läppar

du ser pärlorna skimra

åt

börd

börden

så vacker

urkällans andning

barnets rörelser är antydningar är åtbörder

den gamla lyfter handen darrande

visar så kallat svagt

detta är ej svagt

det är ett så kallat ljusminne av barnets gest

innebördsgest

antydning

åtbörd

genom ordet häntyder vi något

så är det

ordet visar hän

hängiven i ordets pärlljus

ja

i urkällan

i hjärtat är ordet

i det tanken – huvbudets tanke – fattat ordets han

samt du uttalar ordet

är det ej längre

helhet

därigenom kan det skolade språket

med hjälp av hjärtat visa an

häntyda

det tillåter dig se

de bilder vilka lever i hjärtat

den skolade rörelsen är det vackra du nedtecknat;

barnet är världen är allt

den vuxne är den förlängda armen till barnet

ty den vuxne har vandrat dessa jordestigar den fysiska jordtillvarelsen en stund längre än barnet

den vuxne har kanske stigit på taggar

bränt sig

snubblat

och så vidare; allt det vilket hör livet till

den vuxne kan vara redskapet vilket ger barnet tillit i; detta är människotillblivelsens vara

det sker ej genom att uppsöka faran smärtan taggen och så vidare

detta uppsökande av spänning kanske är just det – det taalde uttalade ordet kan bli då hjärtat ej medvandrar

urbegynnelseordet är urkällan är det sanningen en gång var

den sanningen är omålad är ren är vit

så är det

därigenom antyder hjärtat vägen

den spikar ej fast dina fötter

endast i denna antydan kan sannheten vara det sanningen en gång var

och sanningen skall åter vara

i de begrundansdjupa skogarna

silas månsilverblads dofter

ned över

rör vid kronor

rör vid stammar

rör

rör

rör vid allt

vidrör allt det vilket säges resa sig upp

i de begrundansdjupa skogarna stiga solguldsblads safter

upp inom

vid kronor

däri mötas de

mötas

mötas

och frågar du varför detta silver kommer uppifrån

varför frågar du

var

för

haven vattnen är ju nedifrån

är det så

är detta din undran

så ser du endast det vilket är utlagt inför din blick

så har du glömt den kosmiska andningen

vi har talat

vi har besjungit vattnen

ja

sångerna lever i barnramsor

i allt

visar vattnens stigande

visar vattnens fallande

undrar du vad detta stigande

detta fallande är

så har du glömt den kosmiska bönen

ty detta stigande är det fallande

detta fallande är det stigande

vänd ditt ansikte in i solen i detta vinterhavda

upplev huru solen är dig allt närmre för varje annalkande vårgryningsdag

räkna ej dagarna

räkna ej stunderna

så skall du veta huru solblad kan stiga ur det fallande

fallande in i mig

och haven stiger

är hennes vida stjärnmantel

varje droppe

är ett frö

varje frö

en droppe

varje droppe en själ buren

i andens hand

droppen faller

fall

ande

in i mig

reser sig sakta

är ett gångande barn

är en vandrande

är en

är ett hav

i den begrundande skogen

gives

svar

*

säg mig

vilken väv

är det

du spänt

i broderiramens cirkel

i broderibågens cirkel

säg mig med vilka trådar

du rör vid vävens mönster

säg mig varur nålen kom

vari ögat blickar

väven i trädens cirkel

är linets

drömbjällror

sprungna ur blå havsdröm

bråkade dropparnas klanger

skäktade ni svärtnaden

kammade ni håret

häcklade ni de rena sinnena

ja vi skar linets fält

vi bråkade skäktade

häcklade

vi spann

vi vävde

tråden är given av fjärilsskogarnas

sidenmjuka vingar

silkestråden skimrar

regnbågsduvans ögongåva

nålen

är silver av modern given

ur stjärnflodens skapardröm

ögat blickar över molnkanten

in i sannhetens klara skärpa

håller min hand

i det min stämma i tysthet svara

jag sömmar tystkronor

vari tankarna

stillats

vari orden är tysthängens

dunskålar

orden sömmar jag

rörelsen i allt

väven bliver ej färdig

väven den visar möjligheter

möjligheten

tilltalar din själ

ur andens milda strålglansögon

orden

se så vackert dessa dansar

i cirkeln

antyder orden i rörelsens sång

åtbörden

tyder hän

häntyder allt

medan tystkronor andas

hjärtats toner