parallella drömmar
parallella verkligheter
sammansatta ordsvep
hör så vackert detta klingar
para
lella
para
lella
nynna
nynna
para
lella
paral
lella
i bädden av vita
med pärlor skimmervita
givna ur havsfruns hand
vilar
sömnen
ansiktets
fridsstilla
är i
samt ur
stilla andas frid
i sömnens tempel
ljuden är
tassar
mjuka tysta
i mörkret glimmar
mörkret upplyses av
tusende stjärnbloss
blinka
blinka
ögonregn
öppnar brunnens tilltäppta
dagsflöden
moln seglar in
molnmjuka kronor
pärlemorvita
andas
molnlotusens blad
sömnen stiger in i molnet
molnet är drömmen
sömnen vandrar molnstigar
inbäddad i dröm
når utkanten av molnets ingång
möts av strålande marker
vari allt är spunnet ur livets
källa
bländande
bländande
skönhet är detta insteg
vid ett träd
ett tempelträd sitter ett väsen
rör vid luften
toner ljuder
detta är det bländande är
klarhet i vidöppna ögon
så är jag ett inom
samt ett utom
parallella världar
parallella drömmar
parallella verkligheter
hon rör vid
tempelträdets bladverk
tvenne fotblad
tvenne handblad
ej skilda
skilda
drömmen är molnet vilket seglar
mjukt över marker över hav
målar världarnas stigar med milda
färger
viskar
detta är
du kan
du kan
du är
fyller dig med doftregnens
löftesklarhet
utan att tänka vandrar du stigen
stiger ut i det tanken skulle
säga är
tomma intet
däri vandrar du i bländande
klarhet med mjuka steg
en lindanserska
en lindansare
i balans med allt du är
parallella världar
drömmar
verklighet
så strömmar floderna i yin i yang
i allt det vilket samstämmigt
talar
ur hennes bröst
det var en gång
är
en skog vari ljuset hölls ute
grenar flätades samman
av vem vet vad
i denna skog
lever ett berg
en gång lades pinnar i kors
törnrosens
liv
lindades därom
hållandes
kvistarnas liv nära
för att törnrosen ej skulle lämna
vilket den ej hade ett uns av
vilja till
sattes den fast med spikar ur
järn
och hade de
vilka planterade spikarna vetat
det dessa spikar är
hade de kanske gjort andra val
de sov dock den tyngsta av sömn
spikarna andades mars röda sfär
vakade med törnfågelns röda bröst
vid törnrosen
kvistarna
pinnarna lades
i berget
berget vilket ömt slöt kvistarna
till sitt bröst
sjöng stjärnvärldars
planeters
visdom in
så vackert kunde denna stämma
höras
av de vilka sakta vaknade ur den
tyngsta av sömn
i gryningens sjunde segel
kom dessa till berget
ljus
värme skimrade ut ur en springa
en ögonspringa
en spricka
ju mer de såg
syntes det vilket alltmer
strålade ut
vara en stjärna
en rosenstjärna
så kom det sig
att de rullade undan stenen
rosenstjärnan
omgav livet med
grönskande kvistar
törnfågelns röda bröst
höljer ordens vakarglödar
i det tonerna stiger
ur västanom
in i östanom
det kan synas märkligt tala om
parallella linjer i formspråk av världar drömmar verkligheter
varandes begränsade områden. hur
kan vi annorledes framställa detta. detta är ej begränsade områden.
abstraktionstanken eller minnestanken lyfter fram dessa bilder till lättnat
seende. denna lättnad är icke lättja snarare tvärtom utan att ställas emot i
krig med varandra eller sluta sig in i sömnblad.
dessa parallella är helhet ty
dessa är ej delade eller särskiljda – skilda åt – ändå är dessa särskiljda .
speciella är de särskilda är de så nära många ord ligger. inte är det underligt
att barn har behov av ett långt nosande innan de med strålande ögon kan
utbrista: aha.
ordens betydelser kan kanske för
barnet liknas vid att läras trollformler. skriva hieroglyfer fram till dags
datos krumbukter, och orden de slinter. barnet måste sträcka ut handen till
stöd. nog om detta.
dessa parallella är helhet ty
dessa är ej delade eller särskiljda ändå är dessa särskiljda.; armar händer
allt det du har tvenne av i kroppen är till synes skilt åt, ändock ej.
dessa är till synes separerade av
en anledning. det är detta med skönhetsverkan, balansverkan. det är tilltalande
av den sunda skolade viljan. låt oss säga ett aldrig upphörande övande. barnet
övar stegen ofta, nästintill rödrykandes eller med blossande iver. det går att
se molnen vilka stiger ur barnet, är de tvekan är de är de, dessa moln är
drömmens moln vilka leder barnet in i sannhet. tag icke sannheten bort från
barnet.
barnet ramlar faller reser sig,
exakt detta barnet i sanden gör eller med klossar gör. ibland gråtande med
tårar vilka fullkomligt sprutar. är det smärta;
jag skulle vilja likna detta mer vid vrede eller med tjuren vilken
retats av det röda skynket. frågan är huruvida det är färgen eller den skymda
sikten eller den hastigt påkomna rörelsen vilken förorsakar ilskan. det kan
endast dessa förtälja.
kanske kan vi säga sliten ur
balans
nåväl parallella är ett
synnerligt rytmiskt ljudandeord
nu skall vi uttala ytterligare
märkliga ting.
visade att verkligheten ej är
från punkt a till punkt b
vi har även ifrågasatt det tid
säges vara
ser du den öppna platsen där vid
träden där vid husets kanske baksida
eller framsida
troligen baksida
tvättlinor är spända mellan ej a
till b ty dessa är en löpande vävandelinje.
dessa tvättlinor kan vi benämna
parallella – de är en gemensam linje – vi kan kalla dem tidssträckan.
på sätt och vis visar dessa
tvättlinor vad tiden är; fortlöpande skönhet ej ryckt ur sammanhang eller
komprimerad.
det hänger en korg med klypor
tvättklypor
klädnypor
så kommer hon med tvätten
rendoftande i en korg
och tvätten hänger hon
fäster med klypor
plaggen är det
plaggen du bär
samt husbehovslinne
det är en vacker syn
se vindarna röra vid
ja
det går att vädra plagg på dessa
linor
plaggen
kan vara
minnen
klyporna
kan vara fåglar
en sak är säker
allt detta är till synes enheter
skilda åt
dessa är helhet
och de
kläderna är kanske
minneslappar
vem
vet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar