generationsstigmata
finns det
ja det finns
det kanske även benämns
nedärvdsstigmata
genetikstigmata
hur det är
hör jag generationsstigmata
viska
förlös mig
mjukt hörde en rörelse nalkas
mjuka toner
steg
en närvaro
vilken talar in
det finnes ofruktsamma jordar
dessa är ej ofruktsamma
dessa är fruktsamma
lätt är det och detta lätt är
icke lätt det är ett av det svåraste
det är lätt tro att allt det
vilket växer i princip av sig självt är det fruktsamma
att svårigheter är utsatthet till
för plågande
att livet är fyllt med gåvor till
de vilka synbart ej har problem
det är ju så
att tårar
liksom glitter hör samman
ser du
ditt väsen är kärlek
är det vilket i gängse benämns
vara ljus
belyst
den yttre världen formerna kan vi
säga är skuggorna
för att detta uttalas så
innebär det ej att det ena är
inom det andra utom
du kan bli utom dig i stunder av
utmattning obalans
utom samt inom väver i varandra
det är lätt tro att allt det
vilket växer i princip av sig själv är det fruktsamma
detta är resultatselogen
dessa ofruktsamma är en del
stunddelar i livet
se icke livet vara i siffror
årsstäver mellan noll samt åttio eller mer eller mindre
det sägs att medellivslängden har
ökat
är det så i summan av helheten
är detta ej bilden av isen vilken
vägrar släppa husets bön
nåväl
nå
väl
de ofruktsamma jordarna ligger i
träda
se icke denna träda i
marginalårsperspektiv
det kanske höres skorrande säga
att denna träda kan vara båd länge och väl
i väl länge
det kan höras skorrande säga att
denna träda sträcker sig i låt oss säga generationer
genom generationer
ibland är det så
var för
där för
att dessa generationsskal skall
spricka
släppa greppet dessa skal är
nedärvda generationsmagnetismer
magnetiseringar
drar till sig det du kan uppleva
i vinterstormar ibland; isnålar rör mot ditt ansikte
sticker in i din hud
märk väl att magman kokar under –
i – från
värmande samt ljusgivande
se icke dessa värmande samt
ljusgivande i fysikaliska termer dessa termer äter mer eller mindre edra hus
det höres skorrande säga
se icke denna träda
så kallade ofruktsamhet vara ett
icke gott skeende
ofta kan den kännas vara an
malström en seg klisterström vilken kväver
minns att intet ur hjärtats vilja
sker ur ondo
fräls oss ifrån ondo är
egentligen frälsning in i kärlek av den du är
däri träder
kan du träda in i din
tempelgärning
din ofruktsamma jord spirar en
dag i en stund
du minst anar det
*
havsgjusen
landar på stenen
mitt ute på östanfjärden
stenen ler glittrande
hur kan jag vara mitt ute på
på
fjärden
är inte detta i
nu märker du
ord
havsgjusen
slår ut med vingarna
för att skaka av vingbruset
slår samman vingarna
makar dem tillrätta
den gamla
sitter med knäppta händer
i bön
havet är hennes vida kjolar
faller i mjuka veck ned över
vandringar
havsgjusen slår ut med vingarna
för att skaka av vingbruset
slår samman vingarna
makar dem tillrätta
havet sköljer havsgjusens tåblad
stenen vaggar vilan
ser du han
vilken kastar ut reven
stenen kluckar
vilka rev
mig veterligen finnes ej rev här
i detta landamärke
det kan väl vara jag i sådant
fall
samtidigt ej ty jag visar
ansiktet
havsgjusen skrockar
inte sådant rev
reven
linan
ser du
märkligt
han håller ej ett spö i hand
stenen kluckar godmodigt
varför skall han ha spö
skall han ut och rida
sjöhästar tycker
inte om spö
ja förresten inte landhästar
heller
havsgjusen skrockar
du är retsam i denna stund
ja
jag tyckte du hade moln i ögonvrårna
försöker driva dem bort in i hamn
det lyckas du väl med
ser du
reven har inte en krok
skall vi dra fingerkrok
stenen glittrar
stenen vrider blicken
ser honom
han vilken kastar ut reven
det är ju en tråd
en lina eller vad det är
ett lod kanske
han kanske ämnar segla
mäter famnar
han kanske ämnar paddla och
därför lodar djupen
nej han har inte ett spö
och egentligen behöver han ej en
krok
han är inte i havsviken för att
fånga
och ser du närmre ser du att han
är en av folken
den linan reven är mycket
speciell
havsgjusen ser vidare in i
rörelsen
sant är det
han fångar ej
han lodar ej
han övar rörelsen
märkligt menar stenen
har aldrig sett för ut
havsgjusen skimrar i solnedans
begynnelse
jag minns hur vi levde
högt upp på klippan
trenne tallar levde med oss
tämligen vindbrutna ändå så
vackra
vi hade ett rede där
mor far och mina bröder samt systrar
i förstone låg vi helt stilla
samt andades in värmen
hörde vår moders hjärta
vi låg där i dessa ovaler
ellipser ägg
värmen steg
ljus sipprade in
slutligen brast skalen och vi
steg ut eller in
vår moder gladde sig i ömhet stor
vår fader gladde sig i visarskap
stor
vi var
ja
det måste ha sett ut
att vara
en enda stor böljande
trasselhärva
än då
det var vi
trassel var det ej
fortfarande kan jag uppleva
pirret i magen
då våra förfäder
jag menar föräldrar bringade oss
föda
i början lättnedslinkande ting
så sakteliga bar de in fjäll
vad
utropade stenen
talar du mina fränder
fjäll berg stenar
nej min vän
fiskar har fjäll
vi växte så det knakade
i takt med tallarnas vindknakande
så begynte övandet
vi övade
övade
och så kom stunden vari våra
vingar bar
detta minns jag i hans rörelser
havsgjusen landar på stenen
mitt ute på västanfjärden
åter sker samspråket om mitt om
ute om på om i
båda ler
åter skakas vingarna
åter vaggar stenen vilan
ser du
henne
hon
vilken kastar ut reven
vilka rev undrar stenen
så begrundar de reven
begrundar de loden
så med ens sker det
tvenne trådar möts
tvenne trådar tvinnas samman
havsgjusen
stenen skimrar i skönhetens möte
molnet
mitt ovanför dem
varför säger ni ovanför
jag är ej ovan
för jag har övat stegen
havsgjusen skrockar stenen
kluckar
vi är lite retliga i dessa
stunder
menar retstickor
så bra
att ni bär stickor med
så kan vi reta glöden
så kan vi lägga stickor i
så kan vi förtälja sagan
nätkastarsagan
det var en man
det var en kvinna
vars trådar möttes
vars trådar tvinnades samman
dessa
mannen samt kvinnan hade övat
denna rörelse i
ja det går ej att säga hur länge
men båd länge samt väl var det
de hade övat
de hade rannsakat sina stigar
så fördes deras stigar samman
stigarna är trådar
trådar tvinnas
tråden nystas till ett nystan
inte jorden inte solen inte månen
inte Saturnus
låt oss säga Venus
det passar gott
morgon afton
mannen och kvinnan
begrundade nystanets verkan
begynte tillverka nät
näten var ej näten ty det var ett
nät
och detta nät var vitt
och havet var grönt
och himlarna blå
stenarna var blänkande obsidian i
djupblågröna nyanser
mannen och kvinnan ställde sig i
havet
helt nära stränderna
kastade ut näten
droppar steg in i nätet
dessa droppar planterade de i
sanden den vita
uppefter stranden
där under trädens skugga
däri solens strålar kunde röra
vid
därunder månens fingrar kunde
röra vid
snart steg dropparna upp
och folken blevo fler
dessa folk
urfolken
är dessa vilka kastar ut näten
dessa nät lyfter fjällen av edra
ögon
sakta slöt elden ögonen
glöden skimrar nattens stigar
havsgjusen
östanstenen västanstenen
havet
molnet
sluter sakta ögon in i drömsömns
vederkvickelse
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar