ofta i världarna av är
vilka ej är då vilka ej är när
nära är dessa, nuddande snuddande
taktila fragila
i ömhet möter jag dina ögonrosor
detta ord när
så vackert
en närhet ur ödmjukhetens källa
vari frostknoppar
isknoppar brister ut
i isrosors kristalltoner
solhymnen ljuder i östanom
hon svara
i västanom
månhymnens stämma
ofta i världar av är vilka ej är
då
vilka ej är frågan när
vilka ej är fram
vilka ej är nu
vilka är aromskopor
varför ser dina ögon ut att vara
förvånandebrunnar i detta möte
med aromskopor
är icke en skopa vacker
denna är ej en skoipa av ovett
skäller ej
ja det skulle väl vara koskällan
eller getmors skälla eller vajans
eller lamans
eller alpackans
eller
eller
den bild du ser
denna skopa är ej utskällning är
ej ovett
skulle väl kunna vara oh vett
skänker jag dig du törstande i
öknen
sätt dig här i solskugga
tillåt
med ditt orlov fuktar jag dina
läppars ordsegel
denna skopa
lyfter vatten ur brunnen
är en skopa
är en kåsa
är en bägare
så är det med skopans saga
och denna kan vi skriva båd länge
samt väl
ofta i världar av är vilka ej är
hit eller dit
vilka är det samverkande
stiger dessa vackra klenoder fram
familjeklenoder ur urkällan
släktklenoder
benämns gammeldags
dessa klenoder är
pergamentsbladens källåder
*
jag ber om orlov
mjukt böjde hon undan blicken
strödde ut silverkornsfrön
över golvets blödande marmor
öppnade
kalkens slutna
liljeblad
solpollen svävade upp
rörde vid hans
frostbitna
ögonfärder
sakta
i gryningen
lyfte hon solskugga
steg uppför stammar
klarnade skyar av
täckta moln
riste manteln ljudlös varvid
vitdun svävade fria
hennes hud
rodnade in i
hymnljus
tysthängen slutes
runt hennes leendeansikte
jag ber om orlov
lägga min hand i din
ur någonstans hör han henne
lyfter handen
vitdun landar
kysser hans ögonfingra
smälter in i hans hud
vad är
detta
jag ber om orlov böja undan
flikarna vilka är lagda i grusade veck
dessa tynger min ingång samt
utgång
lägger sardon utan pardon över
vägens kisellyktor
här har vi vandrat
så länge vi minns
undrat har jag vem eller vad kom
detta till
väcktes i den skira gryningen
ännu glittrande
ännu vit
i skiftningar av isblå krusningar
av
ja
jag minns ej av vad
gitter ej heller fråga
vad spelar det för roll
vilken akt vilket skådespel
andas in romanens urkälla
otyglad otolkad vitbladad
faktum är att den svarta
trycksvärtan har runnit ut
täcks av solhänder i örtagården
väcktes gjordes jag
kanske var det gräset
kristallgräset vilket knäppte på
lutan
kanske var det nötknäpparen
eller kanske var det
isgnistepilarna vilka spelte serenader in i mina ögon
sotade av sotelden vilken tog fyr
i handen
så gnistfolken dansade polka i
natten
gryningen steg här över bäcken
vilken slingrar i skogens
mossmjuka
för visst är det så att de
slumrar ännu
ormarna
skallerormar
finns dessa här
allt finnes
finnes ej
silverbjällror ljuder
under isen
bäcken är det vilken slingrar
i skogens mjuka
ännu vilande blomsterbäddar
in i morgonens solhymn
vari vingfolken sträckta klarblå
segel
medarna skar puderlinjer i isens
takåsar
sjöfolken beundrade färdens
piruetter
hennes mjuka svandunskjolar
hans mötande händer
allt andades rent
hjärtat mitt
ja
du min käre lyssnare
vad skall en gammal kvinna göra
ett torkat blad i växtpressens
vandringar
vad skall ett herbarium taga sig
för
du min käre lyssnare skulle
säkert säga pickade
kanske var hjärtat mitt fåglarna
vilka ivrigt rörde upp gnistmolnsgrottor
fåglarna vilka pickade solfrön
silverkorn
ja alla var de samlade ur
nattvindens vida mantlar
vari solskeppet sakta steg upp
över horisonten
hur kan detta stiga upp över
horisonten
horisonten en strimma
en vacker fjäder
böjer sig samman
så varur stiger detta skepp
ditt vackra öga är en rosenknopp
rosenöga
ur rosenögas doft
kanske
nåväl fåglarna pickade solfrön
silverkorn
vilka markfolken vilka markfolk
se med ditt barns blick
strödde ut ur givarhänder
det var i den stunden
mansvandraren i skogen begynte
sin planetbana
han cirklade sakta runt
kanske var han en isborr
kanske såg han fjällen skymta
kanske borrade han ett vakaröga
han cirklade runt
sakta runt
för att se
rösten vilken talade
han
mansvandraren blickade ned
rakt ut rakt fram
upp hit och dit
är du månne ett frisläppt höstlöv
rösten fortsatte med ljusgnista
morgon fåglar svepte tacksamhet
in över markerna
snölanden begynte porla
himlarna syntes i middagshöjden
rodna
jag undrade varför dessa ilsknade
var det mina fnysningar
var det mina nysningar
snuvan har ju slagit mig följe
får väl doppa fötterna i
järnkitteln med senapsblad
så blir vi säkert nöjda
jo jag undrade varför de ilsknade
höll andan så där
frågade träden
frågade skogsparet
alla och en var
hur skulle vi veta
en sak fanns att ta till
vi inväntade stilla
vad det nu var
det var i den stunden min ingång
samt utgång begynte skymma
himlarna bar gråblåröda mantlar
stora dun föll
svävade
någonstans ifrån hördes
spillkråkans
stormvarning
vilken lades i bokens ask
det är väl klart du inte ser mig
utan att jag gives orlov böja
undan flikarna vilka är lagda i grusade veck
dessa inte bara tynger de raspar
mina mjuktassade vandringsstråk
flikarna lyfte ögonbrynen
orlov har du vackra iller
här har vi inväntat din
morgonbana
ja du brukar ju fara
komma in i ängens morgondoft
illern lyfte så flikarnas
borstade varligt undan det
grusade vecken
pannan slätades ut
och
äntligen
såg mansvandraren
rösten vilken talar
vinden andades nu ut
släppte andan fri
himlarna klarstjärnade
tog träden
alla och en var i handen
så var det
med det
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar