den 9 mars 2013

den harmoniska skalan stiger in i ögonen

suddar ut alla gränser

ögat är en gralsskål en hud ett membran

vari den eviga harmonin andas

den disharmoniska skalan

spränger de av dig uppbyggda barriärerna

visst har det funnits stunder

vari jag känt mig leva

levande

nu undrar jag

var det

så

vet ej vad jag har sett vad jag har hört i denna natt. så mycket vet jag att platserna var sköna i bemärkelsen skönhet att platserna var vackra

ett ord upprepades ett mantra i natten; ordet är vintervide

detta ord synes mig mycket vackert

ser detta vide

vintervide med bladskalens djupt bruna omfamnande

tvenne händer vilka håller denna mjukhet

inse kan jag att detta är bilden av det stjärnorna så klart uppenbara för oss

nattens

ja det sägs dunkel stiger in i skymningen

skymningselden brinner

vi talar helt utan ord

vi är i eldens betraktande

allt stiger in i silhuetter

jag kan se dessa silhuetter stiga in i natten

bli natten

är detta jordeskuggan

så lätt har vi att uttrycka

skugga, det omedvetna – allt det så kallat ej upplysta i negationer.

vad visar oss stjärnorna dessa nu små ljuspunkter, annorstädes närmre,

oändligheten visar stjärnorna oss

lever vi så – med den – ja, jag säger enfaldiga bilden samt ser detta med önskan till att vara enskild – en del – en personlighet.

det märkliga är att jag ser en kran, en vattenkran med kalkavlagringar. egentligen ej märkvärdigt

märk

värdigt

att personligheten ofta är en struktur av avlagringar

pålagringar

jag ser denna personlighet sprängas; en stjärnexplosion. i den stunden ”framstiger” individen; stjärnhimlen. låt mig återvända till den enfaldiga bilden vilken ju till viss del är enväldig, här talar jag ej helhet.

jag förtäljer sagan, den droppes saga vilken trodde sig kunna leva utan havet. den grenens saga vilken trodde sig kunna leva utan trädet.

ser vi oss vara, rätt och slätt en värld så är en värld med avseende till hela mänskligheten; varje värld en människa, alltså är vi världar vilket stjärnorna visar oss. så är varje stjärna, ljuspunkt ett fönster. vart blickar vi, vi blickar in i natten. silhuetterna är komna in i nattens enhet – i nattens indigodjupa mantel

däri vandrar vi varsamt ty vi vet ej vad vi stöter på. ändå kan vi ej stöta på ty detta är enhet det vill säga helhet. skulle så förbli – i natten – om det ej var så att elektriska tidssignaler ej tillåter silhuetternas vakna drömsömn

se nu gryningen, gryningsljuset regnar in, så kallat över.

åter ”framstiger” silhuetterna i det ljuset målar dem.

himlars ljus regnar – omfamnar – världarna; jordeskuggan. ser du denna jordeskugga. lev med blicken bilden av solnedgångens brinnande himlar med silhuett världarna samt lev med det magma är.

i allt finnes dessa fönster, dessa fönsterramar. dessa fönsterramar möjliggör ett låt oss säga en införståelse. detta kan vi likna med drömmen ger förståelse för tingens verklighet, vi vandrar i stormar i svårigheter i drömmen; utverkar mardrömmar stormar svårigheter – ja, vi kallar dessa mardrömmar, är dessa mardrömmar. dessa vandrar vi i drömmen i lätthet ur, även om vi svettas samt vänder och vrider oss. så kommer vi ur dem helskinnade. (med avsikt tillskrev jag ej glädje samt lycka, de så kallade goddrömmarna, välbehaget)

drömmarna är enorma skådespel romaner romanser inom vilka vi verkligen lever. vi lever drömmarna in i införståelse vilken är sannhet. i sannheten vänder och vrider vi oss ej. i sannheten är vi helhet är vi ett. är vi kärlek.

kärleken är oändlig.

”med öppna ögon låt mig se”

är en strof från var minns jag ej. kan vara en psalm.

det jag sett i tvenne nattvandringar är ett väsen vilket slinker undan. först upplevde jag detta väsen vara förskrämt och det är detta väsen säkert, förskrämt för att upptäckas, det vill ej synas uppdagas, detta väsen är illvilligt. det liknar gollum i tolkiens visdomsfyllda strofer. min upplevelse är nu att detta väsen är den tanke vi ej ser. denna tanke hoppar från tuva till tuva. den tanken gör dig sjuk

den osedda tanken tillfogar dig skada

den tanken kan komma utifrån

så ofta är fröets saga talad

så ofta

är oprdets saga talad

fröet är höljefingrar svepefingrar

ej svepskäl

innerligskäl

själ

ordet är barnet

är grodden är spirandelivet

varje frö bär helheten i sig

i dessa elektriska tidssignalationer finnes proppskåp

med säkringar

ur dessa skåp rinner ledningar till allt i huset

för det mesta fungerar det bra

det är bara att trycka på knappen eller vrida på vredet så tänds eller släcks gnistor

för visst är det gnistor i snabba mycket snabba impulsfrekvenser

starter

alla dessa säkringar proppar är indragna enligt ett installationsschema

ibland händer det att höljen nöts

eller fukt kommer in

vad sker

koderna vilka är i installationsschemat blir förvirrade

det blir en

kodslutning

eller mer

kortslutning

så

finns en sak att göra

se

den tanke

vi ej ser

den tanken förorsakar

kortslutningar

*

hon hade sett molnen resa

resa upp

sina värn

molnen

var hennes tröstekälla

molnen var den famn

hon kröp in i

i de stunder hon såg lågan svikta

hon såg molnen resa in i regnskogarna

utbredda monsterablad med titthål

med fönster att kika in i ut

hon ler stilla

gåvogluggar

hon hörde droppar

fukt falla

andades in orchideernas kronföljen

rördes av kolibrivingar

luften ett vibrerande hav

tonhav

macheten blixtrar till

klyver bilden

i miljontals

ädelstenspunkter

tystnaden faller över henne

hon ser molnen resa

reser upp sina värn

hon lämnar människodalen

däri stenar ej längre är stenar

stenarna har rest

rest in i molnskogars följen

viskar ur källans åder

hon lämnar människodalen däri det vilket var stenar

är långa revor knipsluga vässade huggtänder

vilka skurit hennes fotblad blödande

hon har lindat fotbladen med molnorden

rådselden är min vandring till

monsterablad

öppnar vägen in

hon

leds

av

fingerljus