29 juli

Visst är det så dotter att stenen kan klyva stenen.
Då du ser havets lugna andning kan du kanske inte misstänka att vattnet kan bli en svärdsegg
Ändock innehar vattnet den kraften, vattnet transformerar de strömmande linjerna.
Du kan erfara denna kraft om du dyker in i havet och får ett magplask.
Din tanke om laserstrålen är helt förenlig med detta ljus vilket skär genom hårda material.

Så vatten och ljus kan alltså bli skärande, hård yta vid behov, stenen kan ”extransformera” eller snarare transportera eteriskt ljus.
Du hör inom dig barnsången ”Imse Vimse Spindel…” sången om spindeln vilken klättrar uppför tråden, där har du hela bilden.
Låt os säga att spindeln i denna bild är stenen.
En gång sades det att jorden är platt, så upptäcktes det att jorden är rund; en boll.

Horisontlinjen säges vara linjär, även denna är omfamnande.

Jorden är en jordskiva, minns du orden om solskivan, månskivan – sol – silver – koppar.
”Det är en stor konst att få solskivan att öppna sig, svarta mantlar öppnar sig genom hjärtats kraft, svarta mantlar, svarta vingar svävar bort.
Det är en stor konst att få solskivan att öppna sig och vandra in i ljuset.
Det är en stor konst att få den svarta solskivan att öppna sig samt, tillåtas att vandra in i den nya solens liv, få tillåtelse att vandra in i den nya solens liv.

Det är att se den svarta solskivan segla bort från solens sanna barn/liv, upplösas samt bli nytt liv.
Det gamla svävar bort.
Svarta vingar nu vita vingar, svarta mantlar nu vita mantlar genom hjärtats kraft.

Kärlekens begynnande liv, intuition, imagination, inspiration
i insiktens klarhet öppnar sig i solskivan.
Initieringens väg.
Det är en stor konst att få silverskivan att öppna sig.
Det är solens och månens förening, den vägen leder inåt, den vägen leder utåt, människan ingår i deras förening, människan upphör att vara, är nu kärlekens ljusenergier.
Det är kärlekens liv, imagination, inspiration
i insiktens klarhet öppnar sig silverskivan.
Initieringens väg.
Silverskivan öppnar sig i de utvaldas möte, det är en stor gåva då silverskivan öppnar sig, det är att se solen.

Då öppnar sig kopparskivan i Moder jords famn, värme leder själen in i andens famn.”

Jorden är en jordskiva, minns du orden om solskivan, månskivan – sol – silver – koppar.
Vi säger nu järn.
I parken står ålderträdet, Eken hög, vakar den över livens liv, bröstmark höjes
på en sten lever en örnstaty, vind sveper om, Örnen svara, svävar flyger fri
ålderträdet Eken ler
se stenens liv
se järnets liv.

28 juli

Ordet rata
är ett vackert ord egentligen, det vill säga då jag ljudar det,
leker med det rata, ratar, ratade.
egentligen är det inte ett avvisande ord - tycker om att dela upp ord, smaka på dem.

Barn gör ofta det, plötsligt blir det negativa positivt.

Vatten, luft, eld, vad är mer naturligt att tala om än jorden.

Jorden, marken är icke stilla, marken är en flygande matta, en dröm,
Denna dröm är skönhet,
Barnet ligger i rosenbädden drömmer med rosende kinders skimmerljus,
Barnet vaknar med mardröms tistel i hand, du lyfter barnet intill ditt hjärta, vaggar mardrömmen in i rosendröm.
En dröm vilken för dig dit du vill,
Säg till mattan varthän du vill flyga
Mattan, den vackervävda mattan skall visa dig drömmens sanna ljus.
Mattan för dig in i molnsfären, du möter ditt inre,
Ditt inre manifesterar ljuset inom dig, till dig vidare ut.
Ljuset, detta underbara ljus uppväcker värmen inom dig,
Du blir en flygande kärkleksvind
Manifesterande drömmarnas sanna liv.
Jorden, marken är icke stilla, marken är en flygande matta, ett gångband, ett rullband, marken är i rörelse,
Din hud, allts hud är även den i rörelse,
Rörelses andning.

Ibland visas bilder av jorden, jordskorpan, jordens lager i genomskärning, skulle du icke veta att detta är jordens lager, skulle du tro att detta var en bild av huden, hudens lager i genomskärning.
Det är ett vackert randat täcke.
Ett randat täcke,
Så randas morgonstunden
Aftonstunden
Alla stunders
Stunder.

Nu träder vi in i lagren, du kommer att möta miljontals med mikroorganismer.
Ja, faktiskt ett böljande liv, skulle du höra alla dessa livs röster, samt rörelser skulle du säkert lyfta händerna till öronen,
Det är ett öronbedövande ljud.
Ljudnivån är hög, därmed vet du att dessa ljud är sfäriska sånger.
Alla dessa väsen följer ”överjordens” rörelser, speglar dem, eller kanske är det ni vilka speglar, utformar, gestaltar dessa väsens rörelser.
Ja dotter, vad är vad, är det vad eller allt.

Vi har planeten jorden,
Vi har kroppen jorden med hud, organ, all skönhet du kan tänkas se
Du har en jordkropp, även du har hela denna ”arme´” inom dig; blodkroppar bland annat,
Med mera
Med
Mera.

*
Satt vid strandkanten
vid oceanens
vita vågsvall

skummet yrde
havs alger


djupt blå mantel andades nära
kylan kröp in

jag huttrade


stjärndiadem skönjdes

Moder var mig nära


Allt var tyst



Hjärtat bultade
hud spändes
jag ven uppför bergets sida


blickade in i stupet


märkte klippans händer

såg klädnad singla
nattvind

ögons vingar svävade fria
stjärndiadem
bar
in
*


flygande matta

drömskönhet

Barnet ligger i rosenbädden
drömmer med rosende kinders skimmerljus

Barnet vaknar med mardröms tistel i hand
du lyfter barnet intill ditt hjärta

vaggar mardrömmen in i rosendröm

En dröm vilken för dig dit du vill

Säg till mattan varthän du vill flyga

Mattan
den vackervävda mattan skall visa dig drömmens sanna ljus

Mattan
för dig in i molnsfären
du möter ditt inre

Ditt inre manifesterar ljuset
inom dig
till dig

vidare ut


Ljuset, detta underbara ljus uppväcker värmen inom dig

Du blir en flygande kärkleksvind

Manifesterande drömmarnas
sanna liv

27 juli

Vad är havet, vatten
Vad är luften, vinden,
Vad är eld elden,

Du har väntat på detta, du är ett eldväsen fyllt med varmt givarljus

Är elden det du ser eller är elden ett väsen, ett väsensled.

En gång var allt tomt, tomhet ändock andades liv. Det var ett tillstånd med skimrande punkter; detta har vi vidrört.
För att förstå bad vi dig att se dimman.
I denna tomhet fanns vatten, tomheten fylldes med vatten, genom befruktelsens bud; ett barn skall varda eder givet.
Det barnets namn är jordsfären.
Skapelsegåva,
Allomfattande skönhet.
För att detta barn skulle synliggöras erfordrades det värme. Denna värme är ett annat slag av värme än den värme vilken nu ”fångats”.
Denna värme var elds flammor,
samtidigt eld,
Dess väsen visste att det måste omvandla sin yttre gestalt, skulle detta väsen vandra iklädd sin flamskrud skulle allt i dess väg förbrännas.
Samtidigt visste elden att endast genom dess värme kunde kärleken leva ren.
Det finns förbränningsrum med mycket höga temperaturer ja, krematorier. Det du ser är en flimrande värme, en låga dånar flammar upp, stiger upp, sjunker undan och blir åter flimrande skimrande rödguld. Till viss del kan denna värmeutsöndring liknas vid draken då den sprutar eld.
Vi lämnar draken, vi ber er dock att se den goda drakens väsen, icke vrångbilden, eller symbolbilden till vilken den blivit negativ. Allt vilket ni omedvetet bär med er i ryggsäcken är av negativ art, tack och lov flammar det då och då upp så att ni har möjlighet att kämpa, bekämpa detta bagage. Detta bagage behöver icke härröra från oförgångna oförätter, skeenden vilka har bortträngts, det kan vara små ting vilka har tagit sig in, nu är tiden kommen till återvändandet in i det sanna ljusets krets, lågan flammar upp, drakbilden stiger fram, ni är tvingade att lyfta det vackra svärdet. Vi tvingar er icke, det gör ert inres ljuslängtan.
låga dånar, flammar upp, stiger upp, sjunker undan och blir åter flimrande skimrande rödguld. Rött guld, guldet hör till solen, den röda färgen är mars. Mars försvara solens riken.
Visst är mars en krigargud, åter denna snednegativa bild, ett snedvridet skall, det skaver, eller hur, ger skavsår, låt oss vrida skalet i balans.
Låt oss sömma vackerskor tillsammans.

Visst är mars en krigargud, krig kan vara mer än krig, det kan vara försvar av det inre rättsväsendet.

Detta sker icke genom den mänskliga krigsföringen – dödsmaskineriet, det sker just genom värmen.

Ser du blomman vilken skänker fröet till jordhand
Detta kan endast ske genom värmen
Elden är alltså det element vilket möjliggör synliggörandet av liv
Elden är det element vilket möjliggör för delen att synas.
Blomman gavs en färg, så gör människan; ger en färg genom begreppsbilden.
I ängen står den gula blomman.
Människotanken säger: den blomman är gul, den blomman är röd, den blomman är och är och så vidare, vidare.
Visst är det så att blomman vill bli av med den gula färgen,
Blomman vill bli av med utsagan från människomun.
Blomman huruvida det nu är en blomma, huruvida du nu är en människa vill leva i sitt väsen, vad är gult,
Vilken inverkan, påverkan har den gula färgen;
Naturligtvis vill blomman andas ut då och då, du orkar inte vara ljusstråle det vill säga jagmedvetande göra i alla stunder. Specifikt i den mänskliga tiden där du ständigt har behov av att medvetet erinra dig om ditt sanna väsen, gör du icke detta äts du upp.

Blomman vill återerövra (den har aldrig förlorat detta) återerövra det egna inrelivet. Det vill säga ingå i helhetens färgpalett.
I denna färgpalett lever balanserad harmoni.

Det är samma med allt, din vänstra hand vill bli av med sig, den högra likaså,
De vill bli av med begreppen och känna varandras möte i hjärtgård.
Blomman vill bli av med sin färgstatus, vill leva i allt liv, leva i sitt livsstatus.

Blomman gavs en färg, så gör människan; ger en färg genom begreppsbilden.

Ser du nu kronbladen dala,
Falla samman
Kronbladen andas in blir inte läderartade, ändock läderartad hud, kronbladen är pergament,
Pergamentsrullar fyllda med alla slags information
Stängeln står nu naken, är ett strå. Ett strå, icke ett rö för vinden,
Stråt är ett vasstrå är gräs är ängsgräs är de fria viddernas gräs.
Röd sol andas, det doftar vita små kronblad dessa har i skålen pigga glada små solögon
Dessa skålar ler, är bjudande händer, blir bär
Smultron

Se nu gräset, havet, gräshavet följer vinden, vinden smeker gräset, gräset smeker vinden.
Marken vibrerar, gräset är en häst, hästen fångas av rödsol, bär träs på strå,
De är ett.
I fröet är allt, ett
I fröet lever samlad livsinformation.
*

kronblad dala

falla


samman

Kronblad andas in

blir läderartad hud
pergament

Pergamentsrullar fyllda med

allhet
all slags information


Stängeln
naken

är ett strå
ett strå, icke ett rö för vinden

Stråt är ett vasstrå
är gräs

är ängsgräs är de fria viddernas gräs

Röd sol andas
det doftar vita små kronblad

i skålar pigga glada små solögon

skålar ler, är bjudande händer
blir bär

Smultron

Se gräset, havet

gräshavet följer vinden

vinden
smeker gräset
gräset
smeker vinden


Marken vibrerar, gräset är en häst

hästen fångas av rödsol

bär träs på strå

de är ett.

i fröet är allt
ett


i fröet lever samlad livsinformation

kronblad dala

falla


samman

Sol, rödguld
Rött guld, guldet hör till solen, den röda färgen är mars. Mars försvara solens riken.
Mars befinner sig en längre period i varandes aftonstjärna än Jupiter, framtid och Saturnus, då.
Mars glöder då han står i vackerskrud, i samtal, opposition med Vattumannen samt Fiskarna.
Mars är inre och yttre krigföring, visar vägen till det yttres bejakande av det inre, visar det undersköna mötet då innerhand omsluter ytterhand.
Mars omloppsbana är två år. Saturnus vandrar i trettio år från plats till plats och berättar om födelse samt död, Jupiter vandrar i tolv år.
Mars vandring, rytm passar väl in på många mänskliga konflikter.

Se dock icke Mars vara negativ, genom medvetet konfliktarbete är det icke en yttre krigföring, konflikten liksom smärtan vandrar hand i hand och är i rätt ljus kärleksfulla läromästare vilka undervisar oss i mod, uthållighet, tålamod samt själv(sig själv) uppoffring.
Medlidande samt hopp vaknar ofta i konflikten hos det icke stängda sinnet.

Mars röda färg strålar ut, vill ej vara stilla. Mars hämtar livsinformaton, låt oss säga extremer och sammanför dem; se bilden av fröet.
Var finns då detta,
Det finns i språket, i poesin samverkar de Mars, riddaren samt Venus, den blida jungfrun.
Konsonanter samt vokaler.

Mars ger människan modet att övervinna svårigheter. Mars ger människan modet att se på nytt, att se livsimpulsen; den inre rättskänslan, det vill säga alltets rättskänsla.

Ser du;
Detta gör att delen inte finner behov av att strida för ”sigåsikter” de ser helhetens opåverkade kärleksvilja.
Det finns här icke behov av att identifiera sig med den ena eller den andra parten, det blir ett medlevande, en acceptans av helande helhetsverkan, icke personlig vinst eller förlust. Det är så; personlig vins, förlust samt straffdomstänkandet faller bort, faller helt ur bilden.
Det blir en opersonifierad sfär vilken är mer personifierad än något annat.

I detta konfliktlösande skeende träder nu Merkurius helande in med staven, läkarstaven i sin hand.
Vad finns runt denna; det finns ormar vilka ringlar sig upp och ned, ned och upp i lemniskatarörelse.
Se Mars vara svärdet i Mikaels hand, svärdet skyddar de helgade rummen.
När människan finner den vägen är järnet renat.

26 juli

Visst är det så att det går bra att gång på gång upprepa, det är dennes drama icke mitt.
Det blir ett mantra, en mantradans vilken leder till oerhörd gemensam smärtupplevelse, detta mantra är mer eller mindre en slags självuppfyllande profetia, samtidigt är detta mantra, en slags likgiltighet.

Det är att göra sig till en dramaliturg, det vill säga använda sig av liturgiska kläder, färger, ritualer, allt det vilket hör samman med ordet liturgi.
Denne vilken utsäger dessa fraser lever i dramaturgi, är dramaturgisk.
Vill mer eller mindre styra det omgivande varats steg för att försäkra sig om att icke avslöja sin egen osäkerhet och till viss del oförmåga, sin ickeempatiska förmåga. Genom detta mantra förskansar sig denne i sin egen borg, väljer var han vill skänka sina gracer.
Vi säger dramaliturg ty denne använder sig av andliga sanningar till sin barmhärtige samariten vilja. Vi låter kanske icke tämligen positiva då vi uttrycker denna mening; agera sin barmhärtiga samariten vilja; det är inte heller meningen att lysa med positiva ordskrifter runt detta, ty det denne gör genom användandet av egenmantrats skydd är att mer eller mindre göra sig till livsregissör, denne regisserar det omgivande varats upplevelser, gör sig mer eller mindre till domare, enväldig domare, nästintill bödel.

Visst är det så att det går bra att gång på gång upprepa, det är dennes drama icke mitt.
Det blir ett mantra, en mantradans vilken leder till oerhörd gemensam smärtupplevelse, detta mantra är mer eller mindre en slags självuppfyllande profetia, samtidigt är detta mantra, en slags likgiltighet.
, det är dennes drama icke mitt. Det handlar inte om mig. Den vilken lever så eftersträvar att komma dithän ”det är dennes drama”. Den vilken uttalar detta mantra är mot sig, självvådlig, begår våld mot sitt själv är därmed självvåldig, samtidigt själsvådlig och begår våld mot sin själ, sitt själsinre, är ävenledes självrådig i negativ bemärkelse.

Denne ser en vacker himmelstron inom sig, mer eller mindre guldkalven, genom detta mantra eftersträvar denne att bygga en egentron. Först i betydelsen av tron på sig själv, icke tron till sitt själv.

Ty genom detta ordstäv, stävar detta skepp ut från hamnen.

Denna tron är att bygga till en tron, här är den andra betydelsen av tron; denna tron är att bygga sig en tron, en egentron, att bygga sig till en tron över allt och alla i extremfall, denne bygger sig en tron, en krontron vilken söker kväva ditt/sitt själv. Ja, vi upprepade oss av den anledningen att vi helt vill klargöra ordet trons båda betydelser inom detta fältslag,
Väsendet har alltså byggt sig en krontron, vilken söker kväva dennes själv, därigenom allts själv, det vill säga:
Ytterlivet bländar av innerljuset. det vill säga

Ett sådant väsen lever alltid – omedvetet – på eller i halvljus. Denne tror sig vara inställd per automatik till halvljus.
Låt oss se till detta, du stannade inför denna liknelse eftersom du häromnatten experimenterade med ljuset i bilen, sökte komma underfund med automatiken i halvljuset samt helljusets funktioner.
I bilen finns en ljusstav, en ljusspak, denna är i moderna fordon inställd på/till automatik, till automatiskt halvljus, föraren behöver icke anstränga minnet med att stänga av och på. Förträffligt villsamt, eller hur. Nåväl för att helljuset skall fungera måste denna ljusväxlare, samordnare fungera. Det vandrar elektroder, kablar, virade kabelnystan genom dessa vägar.

Väsendet tror sig vara inställt, i själva verket, i själv verket har väsendet stängt av automatiken, den sant, levande inre moraliteten, hjärtpulsen, därigenom bländar denne av sig själv, blir en skugga av sitt själv

Livet är ett drama, för att et sant drama skall kunna uppföras, leva, utföras, uppspelas finns en rollbesättning, rollinnehavare.
För att ett drama, ett sant drama skall kunna uppföras finns behov av medspelare.

Den ensamme kan till fullo skapa ett eget drama, ett egendrama, bygga upp en mardröm. Frågan är varför den ensamme gör det, är det verkligen en inre eftersträvan att bygga upp ett mardrömsscenario. Visst kan det vara så att ett mardrömsscenario byggs upp, det finns rollspel, är det så att en enskild väljer att bygga detta scenario, är det ett val, oftast ett omedvetet val. Här är den ensamme sin regissör inte omgivningen.
Men och det är ofrånkomligt; de flesta draman är med flera medspelare, den ensamme kan skapa en egen (märklig) mardröm, visst är det så, då är han sin egen(märklig) regissör, detta sker helt utan det omgivandes påverkan. Samtidigt finns det en orsak till detta beteende vilken är avhängig det omgivande varats påverkan,

I livet är det så att medspelare är av nödvändighet, de vilka gör dramat är motspelare.

Det går icke att genom tankevärlden styra sig bort från motspelarna, de är där, en konfliktlösning behövs.

Låt oss se djupare in; där den ene vilken söker bibehålla sin rätt/sitt rättsliga väsen omges av en hord av motspelare vilka ständigt angriper, inträder en orkeslöshet. Denne har då behov av; icke behov av övertagare, däremot försvarare, advokater eller ramar vilka håller deras uttröttade sinne samman. Den utsattes sinne befinner sig i risken för att splittras, befinner sig i en splitterzon fylld med nedgrävda minor, snubbeltrådar och det ena med det andra. Här handlar det definitivt icke om fyrverkerier, här är det nitroglycerin utspillt.
Den totalt utmattade innehar icke ramkraften och kan därmed icke lyfta sig ur negativitets, utsatthetskänslan.
Denna känsla är icke en egenhändigt skapad mardröm, denna mardröm har blivit gjord av motspelarens/motspelarnas mothugg.
Den vilken huggen riktas mot söker försvara sitt rättsliga väsen i en situations nödvändighet, hugg utdelas och såren blir större och större.

Det, det omgivande måste söka lyfta denne ur är; tycka synd om migfällan eller tycka synd om mig syndromet.
Ibland, till den ”milda grad” att en spricka mellan dem uppstår, detta för att den utmattade skall se: egentligen det egna sveket, först då kan de omgivande åter hjälpa till med att lösa trasslet.

Vad ärt då sveket; genom detta tycka synd om mig bortser denne från omgivningens närvaro. Du belyser det vackert: Dina ögon lindas runt grenen i ödmjuk innerlig gåvoglädje, du är uppfylld av denna tacksamhet, en tacksamhet vilken icke tynger, denna tacksamhet fodrar icke underkastelse av dig, denna ödmjuka innerliga tacksamhet gagnar trädets gåvovilja. Trädet vet att dess gåva icke är förspilld, trädet känner att du är i dess liv, känner att du upplever dess själ, känner att du är i, med dess andevilja.
Din hand, den ena är under grenen, en skål, en trygghetsfamn, en stadga, ett fäste, den andra handen smeker grenen, ditt inre förmedlar att du vill lyfta fram dess innerliv.

Vi vill starkt poängtera att det icke är av godo att avvisa delens lidande; sägandes att det är dennes drama.

Se de gamla televisionsmonitorerna – apparaterna.
Bilden bestod av tusentals punkter. Flugor, insekter med flera ser i punkter, punkterna blir den samlade informationen, tydligare kan det icke bli, den samlade informationen, spinnerskorna spinner trådar, väverskorna väver väven.
Skapelsen skapades med dessa punkter, enkelt sagt.

I den nuvarande mänskliga tiden har punkterna blivit, altavista, en utslätad sörjig massa, vid yttre betraktande oändligt sköna, vackra bildsekvenser, klarare än båd silver och guld. Bländande skönhet, en likformig massa, lik formig massa.

Ett evighets beskådande av dessa monitorer leder till en sklerotiserad organutveckling.
Tidigare sklerotiserades ”endast” ögat, ögonmuskeln. Endast är inom citationstecken ty ögat är tunneln, brunnen, brunnsöppningen in till själslandet.
Nu sker en sklerotisering av själsanden.

Den sörjiga massan är alla löften om; önska, önska vad du vill, bli rik, rik, bli pengarik, rik, rikedom skall regna ned över dig, bli lycklig alla bekymmer är borta, bli lycklig,
Vi säger: bli olycklig, bli olycklig genom att icke se punkterna bli helhet.

Den utslätade bilden har blivit citationssymboltecken.
Bilden består av en mängd pixlar, varje pixel är punkter, mediapunkter kan vi benämna dem i all enkelhet, dessa mediepunkter påverkar livet, omedvetet eller medvetet, smygande eller med trumpetstötar.

Traktat,
Vad är ett traktat,
Är livets alla steg ett traktat, en liten skrift, en språkskrift. Är då varje levande väsen en lingvinist. Det är vår eftersträvan att vi tillsammans skall bli lingvinister, ty genom språket, alla språk finner vi vägar till varandra. Språket är det uttalade ordet, är rörelsen, är morfologi, är fonologi, är humaniora.
Semantiker, är icke semantiker oerhört vackert i sitt klangväsen, varför icke vara semantiker, varför inte söka orsak och verkan till sammanhang i ordets, språkets skönhet, kognitiva lingvinister. Vi sätter nu etiketter ty alla dessa ord innehar stor skönhet.
Språket är ordet, därmed ett mångfaldigat levande väsen, då vi verkligen söker realt att förstå, då upphör behovet av översättare, kanske borde vi alla vara pantomimiker för en längre tid, vara nyvakna i beröringen av rörelsen.
Språket är rörelse, i allra högsta grad rörelse.
Rörelsen stannar av då någon utropar en order, ett påbud. Livet kan icke vara ett påbud, en order om utförande, en order om beteende, visst kan det vara ett påbud i den inre bemärkelsen, denna överensstämmer alltid med helheten och innehar, faktiskt intet behov av översättande.
I översättandet vandrar oftast den personliga sfären in, det analoga ordet försvinner. Det analoga ordet har ett stort innehåll samt värde i bemärkelsen att liknelsen berör mer än ett ansiktsslag,
Du lever med ordet idiom, det är även det ett vackert ord, i detta ord andas/lever AUM.
Idiomet är mycket svårt att översätta, det måste medlevas, därav känner du ordets skönhet.

Du ser ryttaren komma, dammet virvlar bakom honom, hästens hovar är dånande. Han spränger över vallgravsbron, slottsportarna öppnas,
Han drar hårt i tyglarna, hästen stegrar sig, det står fradga ur hästens mun, näsborrarna är vidgade ögonen lyser eld.
Ryttaren hoppar av hästen, det vita löddret, svetten rinner ur hästen.
Ryttaren har en skriftrulle, han slår ut den och läser med hög stämma;
Ett påbud har gått ut.
Om liv.

Ett påbud är en lag, en order att efterfölja.
Ofta läses detta påbud upp genom en bulletin.
Vi har tidigare talat om de yttre lagarna och de inre lagarna.

I skönhetens värld, den värld du har valts att beskriva finns icke behov av översättare därmed icke heller för yttre lagar, dessa lagar är i hjärtat, är levande inre lagar.
Dit skall ni vandra.

Bulletinen,
Påbudet kan ses vara en elds fackla, så var det många gånger.
Du ser bilder inom dig av pilar med eld, vilka skjuts in i fort, fästen, du ser eldkastare, allehanda vapen, du ser dem vara eldfacklor, ja, du ser till och med bilder av kyrkor vilka sattes i brand.
Det är hemska bilder du ser, du kan inte se varför vi lyfter fram dem inom dig.
Ser du dotter, de yttre templen skall rivas, de inre skall leva.
Dit skall ni vandra,
Vi vandra,

dammet virvlar bakom honom, hästens hovar är dånande
han spränger över vallgravsbron, slottsportarna öppnas,
han drar hårt i tyglarna, hästen stegrar sig
det står fradga ur hästens mun
näsborrarna är vidgade

ögonen lyser eld

ryttaren hoppar av hästen
det vita löddret, svetten rinner ur hästen

vita havsanemoners floder

hon faller samman

ryttaren har en skriftrulle, han slår ut den
läser med hög stämma;
ett påbud har gått ut

Om liv



hon reser sitt liv

ögonen blixtrar

mun doftar
ros

hon bär en huvudkrona av vita havsanemoner


vingar vita flyger ur bröstgård

hon
utropar;

i skönhetens värld

skall de yttre templen rivas
de inre skall leva


dit skall vi
vandra
i liv

med eldsfacklor i våra händers skålar
*
De vandra milslånga färder
fötternas fotsteg
rivas mot stenhällars splittrade yta

såren blöder ymnigt, de känner icke
varets kratrar
kokande
illaluktande
pust

eftertraktan styr dem
har tagit över synen
har tagit över

övermannat

deras själsdjups ande

de har vandrat milslånga färder för att söka
för att finna andlighet

Av nödvändighet måste allt detta ske.

Dessa så kallade nyandliga måste vandra in i pengafällan
Ty genom detta falska överflöd skall de finna sann ande .
Denna ande är icke lighet – ligors hetta,
Denne ande är ursprunget, kärlek genom Allmoderns helgade energier.

Trängta icke efter kärlekens sprung innan livsmognad.

Sorgens vinge omfamnar smärtan till helande

Jag tycker icke om att lyfta fram saker på ett orättfärdigt sätt
För en orättfärdig sak
Jag tycker om att lyfta fram på ett rättfärdigt sätt
För en rättfärdig sak

Inför dessa ord vaknade du i natts famn, din undran var huruvida det var din röst eller vem den talande var. Du stod i diskussion med en nära vilken ifrågasatte det rättvisa i en sak. Det är inte rätt att säga att du stod i diskussion, du sökte undvika detta angrepp, du såg inte meningen i att diskutera oväsentligheter, nåja oväsentligheter var det inte, du ville inte lyfta fram sannheten till detta älskade väsen.
Till slut sade du;
”Jag tycker icke om att lyfta fram saker på ett orättfärdigt sätt
För en orättfärdig sak
Jag tycker om att lyfta fram på ett rättfärdigt sätt
För en rättfärdig sak”

Orden kunde lika gärna vara våra röster, ser du dotter; det spelar egentligen inte en roll. Däremot spelar det stor roll då någon utger sig för att vara vårt språkrör.

De rättfärdiga skola sätta plantor i ljusspår
i den döende jorden

Rosor skall växa
ur dessa ljusspår

Se ljusets knoppar öppnas

det är inte regn
vilket faller

det är pärlors knoppande ljus
*
De huggande ormarna återbördas ifrån var de kom
De huggande ormarna föres åter

där ifrån

dit ifrån de kom

Solvind lindar täcke

Månvind väcker
deras liv

Mönster framträder klara
*
Dotter
Ofta förundras du över de givna bilderna, de huggande ormarna, vilka är då dessa ormar.
Det är den otämjda driften, den är en orm vilken längtar till det du skrev i förtäljaren, en fast hand;
Ormen inte viskar den ropar; giv mig styrka.
Vari består denna styrka, den består i att du andas djupt, bemästrar din yttre drift.
Driften är av godo, den är drivande, den är positivt drivande då den är i din styrkas hand.
Här handlar det inte heller om styrkemätning eller träning.
Det handlar om att inse vikten av de egna, helhetens behov.
Ormen vet detta; vi har talat runt ormen många gånger, du vet innebörden av ormen.

Det enda lilla du behöver göra för att med klar insikt inse ormens livsbild är att se den ligga hoprullad, i spiral. Så vecklar den ut sig är en rak ryggrad.
Den kan icke vara en rak ryggrad då den inte omges av en fast hand, en viljehand, en kärlekens viljehand, vilken tillser dess behov. Ser du ormen blir virrig och anfaller lätt då du icke styr den.
Se bilden framför dig av en stor, vidunderligt stor korg, den är fylld med ormar. Du vänder korgen upp och ned för att hälla ut ormarna. Ja, det blir en stor virrig, ett virrvarr av slingrande rörelser.
Hur skall ormen veta huruvida den skall anfalla eller inte.
Ormen, driften har behov av en ledande hand,
Ser du ormen är en huggande orm, då den är utan fäste,
Driften är den vilken fick dig att vilja födas, ormen förs åter dit, till sprunget,
Därifrån dit ifrån kom den, från himmelskorgen,
Solvinden, Fadern lindar täcke om, stjärnor vaggar dröm, livsväven synliggörs i drömmen.
Månvinden, Modern väcker barnet varsamt.
Ormen ser mönstret i klart ljus
Ormen är i den sunda driften
I livsviljan och blir därmed en kunskapande kraft.
Ormen har icke behov av att använda sin giftgadd.


Rosor växer
De vandra milslånga färder
fötternas fotsteg
rivas mot stenhällars splittrade yta

såren blöder ymnigt, de känner icke
varets kratrar
kokande
illaluktande
pust

eftertraktan styr dem
har tagit över synen
har tagit över

övermannat

deras själsdjups ande

de har vandrat milslånga färder för att söka
för att finna andlighet

Av nödvändighet måste allt detta ske


genom detta falska överflöd skall de finna sitt hem

*

de rättfärdiga skola sätta plantor i ljusspår
i den döende jorden

Rosor skall växa
ur dessa ljusspår

se ljusets knoppar öppnas

det är inte regn
vilket faller

det är pärlors knoppande ljus
*

de huggande ormarna återbördas ifrån var de kom
de huggande ormarna förs åter

där ifrån
dit ifrån de kom

Solvind lindar täcke

Månvind väcker
deras liv

mönster framträder klara
*

De vandra milslånga färder
fötternas fotsteg

sätter plantor i ljusspår
i den väckta jorden

Rosor växer
ur dessa ljusspår

se ljusets knoppar öppnas

det är inte regn
vilket faller

det är pärlors knoppande ljus.
*

Värna om

Vakta över ditt sanna inre ljus

Låt icke rygg böjas över för tidig livmognad

Trängta icke efter kärlekens sprung innan livsmognad.

Dotter,
Gång på gång har du återvänt till dessa ord, du har stirrat på dem, du känner dig undrande: var detta orden de talade.
Visst är detta orden, ordens innebörd.
Du måste värna om ditt enskilda rum, din hjärtkammare, de vakar över dig, håller händerna runt ditt hjärta. Deras händer är glaset, smidesramarna i lyktans väggar, de stänger aldrig ditt hjärta, du tillåts att se ofta med stor smärta. För din överlevnad håller de, kupar de händerna runt din hjärtkammare.
Han gavs tillträde han vandrade bort, för en tid i mänsklig tid.
Den böjda ryggen är din sorgs böjda livsstängel, din tappade livslust vilja. För tidig livmognad, frukten var mogen, han bet en tugga, det smakade tydligen surt, han kunde inte stråla i ensamhet, så är det då ett väsen tror sig vara mogen, detta väsen ser inte helt klart, detta seende liknar mest ett sådant där vackert kalejdoskop, ett rör med glasbitar, då du ser genom det lilla hålet uppenbaras, skönhet, det lilla hålet är en tunnel in till ja, i detta fall något, vi återkommer.

Trängta icke efter kärlekens sprung innan livsmognad, den vilken icke är mogen kan icke leva i kärlek, hans steg mognar sakteliga.

Denne ande är ursprunget, kärlek genom Allmoderns helgade energier.

Vi vill inte vara tjatiga men;
Trängta icke efter kärlekens sprung innan livsmognad.

Sorgens vinge omfamnar smärtan till helande

*
På ett papper skrev jag;
Lingvinistisk
Linguin

Så vackra kändes orden; tog ett andetag så;
Linguaphone.

Ögonen är brunnar, tunnlar – minns kalejdoskopet – Ögonen är brunnar, är tunnlar in till själen.
Upplev bilden av bergets tunnel, känn icke smärta över hur den blev gjord, upplev bilden av tunneln.
Upplevelsen då du ser tunneln framför dig, ett svart litet hål i ett stort bergsmassiv.
Du åker in i tunneln, åker milsvida steg, du kommer ut i ljuset eller in.
Barnet åker genom en tunnel och möts av ljus.
Det är en speciell känsla.

Orden,
Talet är luft,
Vingar av visdom
Vingar av visdom lyfts ur andedjupen

Vad är då hörandet,
Hörandet är hav
Vatten.

Linguaphone är lärande genom hörande.
Du kan somna med hörlurar, ljudet strömmar ändå in bofäster sina visheter inom dig.
Detta är att likna vid nedstigningen i havet, i vatten, det övertryck, de övertrycksljud vilka uppstår.
Det är en eftertraktande utjämningsbalans, annars upplever du att huvudet sprängs.
Detta är Valens, Delfinens ljudvärld, de innehar en – per automatik – tryckutjämnande balansförmåga, där de höga tonhöjderna, övertonerna vilka alla levande väsen har inom sig.
Linguaphoniskt hörande är ett slags omedvetet hörande vilket du väcker genom ett medvetet handlande. Det medvetna handlandet är sund vilja, en medveten viljeakt skänker dig visdom,
Andlighet, andlig eftertraktan är upplevande av ande.
Hörandet, havet, vattnet är upplyftande av andeordet/andeljuset/andelivet in i själen till kroppens svar i jagets utförande.
Seendet,
Hörandet
Är
Lemmar till talet.

Alltså;
Ögonen är brunnar, är tunnlar in till själen.
Orden,
Talet är luft,
Vingar av visdom
Vingar av visdom lyfts ur andedjupen
Hörandet, havet, vattnet är upplyftande av andeordet/andeljuset/andelivet in i själen till kroppens svar i jagets utförande.
Seendet,
Hörandet
Är
Lemmar till talet.

Det tillitsfulla tänkandet är icke ett tungt insomnande
Det tillitsfulla tänkandet är ljusbejakande livsvisdom
Vad än sker är allt till gagn för helheten därmed till mig genom mig i mitt inre varas ljus.

Till en skrivare:
Denna afton ser jag dig sitta med vackerträ, du, ditt inre följer ådringen. Du är i trädets liv, du känner varje trädets rörelse, ådringen, blodet andas varje rörelses sentens. Dina ögon lindas runt grenen i ödmjuk innerlig gåvoglädje, du är uppfylld av denna tacksamhet, en tacksamhet vilken icke tynger, denna tacksamhet fodrar icke underkastelse av dig, denna ödmjuka innerliga tacksamhet gagnar trädets gåvovilja. Trädet vet att dess gåva icke är förspilld, trädet känner att du är i dess liv, känner att du upplever dess själ, känner att du är i, med dess andevilja.
Din hand, den ena är under grenen, en skål, en trygghetsfamn, en stadga, ett fäste, den andra handen smeker grenen, ditt inre förmedlar att du vill lyfta fram dess innerliv. Du förtäljer att du har en kniv, smidd av blad, blad från trädets rötters känningar, Du berättar om bergets innerliv, om ådror, mineralådror, om smidesfolkens gåvor. Trädet känner, trädet vet.
Alla dessa berättelser är evig andning, du tänker stilla, det tar många dagars nätter att förtälja dem alla, du inser att alla dessa strömmar, bilder, passerar mellan, genom er i en hastighet vilken förlöper snabbare än ljudet, ljuset, vad du än söker för tidsangivelse. Detta sker ty ni är förenade i er vilja. Är förenade i helheten.
Nu för du knivbladet,
du snidar fram, lyssnande,
lyssnande med ditt hela väsen vilket är förenat med alltet, med samtliga benämnda element, du har lämnat dig själv, du är i, du uppgår i livets flödesådror,
lyssnande snidar du fram vackerdjup
ja det gör du - det är inte många vilka innehar snidandets verkliga konstverk,
Du gör det.
*
Att uppgå i:

Stilla andas aftonregn, lövvindar andas silver
dagens skönhet, vävs in i natthamn
skepp seglar dröm,
molnsånger sveper
ljusgnistrande
kaskader
in i ögons
vingar.


i min värld, lever allt detta
tycker mycket om att vara där
känner stor ödmjuk tacksamhet till bildernas strömmande vävar
söker nedteckna dem förutan personifiering
ändock
vet jag
detta är sannhetens verkliga liv

ursprunget
vilket andas i "det" regn vilket faller,

ser du regndropparnas silver i regnbågsljus
hör vinden

ser du rörelsen

se dropparna öppnas
ljusbäddar är de

ser du dem vandra
skira rena

i gestaltform i upplösande

slöja skir
dags ansikte
*

så många gånger söker vi pressa händerna över smärtan kväva dess fruktansvärda smärta
i min värld har det blivit så; smärtan är där, en oerhörd våg,
räds jag den icke,
följer med,
leder den mig till rätta
det är inte lätt,
men just nu strömmar,
forsar regnet,
vida danser

så
hör det upp
ser bäckarna strömmarna åter bilden av förening

så är det.
Smärtan visar oss det vi icke skall tillåta att det sker igen och igen och igen
Smärtan vill bryta den negativa upprepningen..


detta land, ur vilken bilden steg är så vackert,
det förtäljer regnets spår
det regn vilket är nu

klaraste silver

regnbågsljus

svepande skönhets kjolar
sjunger ler

bjuder själen toner
klingande
ohörbara
hörbara

läkande

25 juli

Du viskar in i natten;
Vad är då vindarna,

Är vindarna en vind eller är vinden, vindarna.

I grynings slöjor står du,
vänder din ansiktsslöja till vaknande ljus

Känner en lätt bris vidröra
fingertopp snuddar vid din ansiktsslöja

Du andas, känner doften av daggdroppar, ren klar andas morgonanden

Dina ögon är slutna, inneslutna i grottor, elfenbensgrottor,
elfenbensgrottor, ögonhänder är dessa grottor, nu lyfter de dagg in i dina ögons regnbågsbrunnar, tvagar linserna med klarnat ljus.

Åter känner du vind, morgonvindens mjuka beröring
hel hand smeker din ansiktsslöja till ditt ansikte
Ditt människoansikte formas in i dag.

Du öppnar dina ögon

Möter rörelse över allt, vida om kring i allt, andas rörelse,

vinden är vind, är vindar, är mångfald i en,
Vinden strör livsstoff in i dig, till din själ, lyfter rörelse in i liv.

I natten lyfts haken av
snidkarmar

svartglasskimmer, fönsterskiva öppnas

nattluft andas


andas skirgardin

svagt anas hon
sitter med båge
nålen vandrar upp och ned i mjukrörelse
hon sömnar, sömnar rosendröm


nattluft andas


andas skirgardin

hon dansar mjukt runt ditt längtans hjärta

är en önskebrunn

vind lyfter liv däri.

Dotter,
Vi har talat med regnet med vinden, om dem till dig, med dig.
Visst kan vi tala ytterligare mer förvisso, men varför dessa bilder är levande strömmar av skönhet; du beskriver det väl, ur ditt själv:
Det regn vilket faller bär stor skönhet inom, är kronblad
vinden andas
de vindar vilka andas bär stor skönhet
rörelsen kan icke ses med ytterögat,
vinden
är god
lyfter fram rörelsen
därigenom dansar ler blommornas kjolar
utslagna regndroppar
de är vackra
*
Det är en haglande dag

med regnbågen i solscenario

löven framträder klarare

droppar likt tårar
glittrar

en svala
viner luft

fri är hennes hans flykt

in i moln
upplöses

faller regnsol
Dagen är tunga droppar

hagelskurar
skurar tanke ren

regnbåge ler i solscenario

fram träder silverdroppar
i skimrande smaragdhänder

tårar sjunger vemod
in i lycka

nära är de

svala far ilfärd

in i moln
fri

är hans
hennes flykt

fri är sången
upplöses

solstoff faller vind
i ögonkammare

24 juli

De vida mantlarna öppnas
Ur deras hägn
Livfamn
Träder de
Skrider de fram
Stilla duggregns flimmerljus
Manifisteras
Manitou
Silkestrådar
Kristalljus väves
Bilden stiger ur handen
Levandeskapad

Regndanserskan sveper upp
Källans strömmar
Källan vattnar ansikten
Slutna

Regndanserskans vida kjoilar
Väcker
Knoppars spirande liv
Blomblad andas vida
Himmelskjolar

Regn är icke ”blott” regn.

Gudinnor sitter vid livets strand
Böljande
Silverne
Hår
Är
Havsströmmar
Är strängar
Är visshetens vita liljekalk

Gudinnor sitter vid livets strand
Lyfter kalken
Till din min
Drick du vänaste livsstängel
Drick visshetens ljus
Rötterna finner fäste vid jordstam
Krona lyfter fingrar
Till Sol
Grenar bär ljusgenomsläppta skimrande smaragdblad
Bär
Blommande kjolar sånger

Dotter, det torde icke av nödvändighet behövas en förklaring till detta. Bilden andas skönhet, visar allt det den vill. Den sträcker fram kupade, slutna händer, visar andens manifesterande i allt.
Visar Gudinnornas skönhets händer,
Visar hur anden samverkar i allt.
Bilden är icke fastlåst, den andas i evig upplösning, blir aldrig, aldrig någonsin tyngd.
Dotter,
Huru skall duggregn bliva tyngd,
Det seende ögats själsande ser alltid prismornas dans inom detta skirregn, det är brudens slöja,
Livets slöja
Denna slöja är vackerregn
Evig är bilden i sin eftersträvan till upplösning till lösning av det ni suckar över; de stora hemligheternas lösning.
De stora hemligheterna har icke vilja till att fasthållas,
de vet att liv är ständig omvandling i sant ursprung
det leder ej bort det leder hem
Ursprunget är kärlek
I kärleken förändras aldrig innerdjupen, dessa är ursprung
Det yttre förändras,
Med givmild hand omfamnar jag din törstande längtans själ
Han är där
Alltid
Hos dig
Den bortvände vänder åter hem.

*

Det mullrar vackert, den stora åsktrumman andas, lovar skönsångers blixtdans
regnsträngar vibrerar, ljudar.
i afton mullrar stora åsktrumman sammetsmanteltoner.

ännu milda dova sånger
molnen, mantlar lovar stora dansers blixtrande klangljus

Regn är så mycket mer "än" regn,

vattenådror

blods ådror

förenar

länkar samman

faller regnet, ser regn falla ser regn stiga ser regn dansa

Regn...droppsblommande händer


För en stund ljöd mullrande mjukhet, mantlar svepte om, lovade blixtars dans

Tystnade

stilla
virvlar regndanserskor

I natten andas mjuk mullrande andning
stora åsktrumman ljuder, mantlar vida
öppnas in stiger de blixtrande

stilla stillnad rörelse stilla

in träder regndanserskor
virvlande blomblad



i aftonen slöts mjuka sammetsmantlar vida
åsktrummans mjuka mullerröst hördes stillna

vind andas renhet

in virvlar regndanserskors skönhet
silver trådar väver slöjor

svävar böljar


i det bleka ljuset lever det vackraste

det finns världar vilka möter, skira, tunna membran är
vi sträcker fram handen och allt rinner fritt...åter ser jag bilden av dina ord"ramarna upplösas"... nu skall jag vandra in i drömsalarna,


Ser du
markens lockar
regnet faller
vinds vida ljusmantlar andas
fukten stiger
lockar
lockade steg
ser du henne dansa fjärilsljus


Denna afton andas vindar
sjunger blads önskan
i mjuk skugga dansar gräs
silverhår
lockars vågor
andas hav
regn lever i droppar springer trippar in i hav
skeppet seglar med fyllda segel
glasvingar svävar runt
klingande renhet sjunger

23 juli

Vad är att uppstiga i helheten, vad är att överge sig själv till att möta sitt själv,
bejaka sitt själv,
De inre vägarna äro drömmarnas städer,
Evig, evig skönhet råder,

Andas in i är
Andas ut i är
Form formupplösning.

Du ser silverdalen, glasbergen, de höga klangerna,
ser vita stigar, vita växter skrider stilla rörelse.
Stenars kronor öppnas, skira glaslinjer strålar
kristallövertoners sångljus, ur händer flyger glasvingar
doftar sötma, livs elixir, nektar, honungs guld i silverskära,
tvåbenta, fyrfota, vingprydda allts liv enas för till igenom paradisiskt bud

Trädens hängen äro hår silvervita fingrar, pärlor vita
bladen, bladen av silver av guld,
grynings skymning,
skymnings gryning
Evig, evig
Skönhet
evig

Mänskliga väsen, vad är deras namn,
deras namne, människa, människovarande människovardande.
Väsen sinne andeljus
Vad är deras namn,
allas namn,
liv,

Evig andning.
Evig eftersträvar icke ägande, söker
finner andnings puls,
är
är icke
är icke
är

känn hur du sluter armarna runt dig
känn hur du vidgar dem
den ena gesten håller kvar
den andra flyger fri

känn andens rikedom öppna dina armar flyg
se henne dansa själsdanser i ängsulls täcke
stäng dig inom dig själv känn andens fattigdom, den pressar pressar, vill ut, ut

Vill du veta vad evig är, se naturen magiern svänga med sitt vackerspö, liv stiger fram
Se naturen magiern svänga med sitt vackerspö, liv löses upp.

Evig är fri inre föränderlig sannhet, evighet är bunden inre föränderlighet.
Föränderligheten är icke att frångå;

Mänskliga väsen, vad är deras namn,
deras namne, människa, männisovarande vardande.
Väsen sinne andeljus
Vad är deras namn,
allas namn,
liv,

Evig andning.
Evig eftersträvar icke ägande, söker
finner andnings puls,
är
är icke
är icke
är

Vet - Väsen sinne andeljus,
det är att uppstiga i helheten,
är att överge sig själv till att möta sitt själv,
bejaka sitt själv,

Trädens hängen äro hår silvervita fingrar, pärlor vita
bladen, bladen av silver av guld, grynings skymning, skymnings gryning
Evig, evig
Skönhet evig

Mänskliga väsen, vad är deras namn,
deras namne, människa, människovarande vardande,
bara fötter, skira slöjor, mantlar kaftaner, hårlockars svallvågor skrider andas
hand med hand i händers omfamning hjärtdans ögon
Bäckar strömmar porlsånger, silverströmmar vita rännilar genomfar hennes hudar
Allt spelar sjunger vaknar i möjlighets ljus
I dags mods viljehand

Se naturen magiern svänga med sitt vackerspö, liv stiger fram
Se naturen magiern svänga med sitt vackerspö, liv löses upp.

Stenars kronor öppnas, skira glaslinjer strålar kristallövertoners sångljus,
ur händer flyger glasvingar
doftar sötma, livs elixir,
nektar, honungs guld i silverskära,

tvåbenta, fyrfota, vingprydda allts liv enas för till igenom paradisiskt bud
Vad hör du

Om du verkligen lever med att helheten är hel, att alla delar är införlivade med helheten, samt därmed helheten med delarna, alla delar icke utvalda enskilda.
Gör du detta känner du även vikten av den rena källans språng,
Språng är ett lite märkligt ord, vilket genast härleder dig till;
Spår, spå i kaffe, spå i sump, spår leder bort, leder hem, alltid fram.
Sprung; utsprungen är rosens knopp, doftar aftons sötma, ”det är en ros utsprungen”
Sprung; ursprung, vad är deras namn, deras namne,
Ordet leder dig till en aning av skutt, hopp.
Källan består av vatten,
I kroppen av blod.

Helheten är en kropp bestående av allt det alla kroppar är.
Du skrev i en strof; Fann ett hålrum i bergs vägg,
Håla i bergets vägg, ovarium (o var i rum), tar du din kropp och placerar den i denna håla, detta hålrum kan du uppleva att bli pusselbiten vilken helar, uppfyller meningen, utfyller, dock icke utfyllnadsmaterial här är det livsinnehålls mening. Utfyller är ut fyllnad; det vill säga: meningen verkar ut i livsvandring, till.
Håla i bergets vägg, ovarium (o var i rum), tar du din kropp och placerar den i denna håla, detta hålrum kan du uppleva att bli pusselbiten vilken helar, gör berget helt.

På avstånd, innan du lade ditt liv i denna håla syntes på avstånd en mörk fläck där,
Då du nu befinner dig i, är i, är den mörka fläcken utjämnad.
Mörkerytan blev belyst.

Naturen är kroppens liv kan vi säga.
Vi har många gånger talat om att älska din kropp, alltets kropp.

Vilken är då den tydligaste bilden, det är de sant älskande.
De sant älskandes möte,
Var en uppvaktande älskare i mötet med Henne,
Var en svarande älskarinna i livets steg
Varje gärning är då ett nyfött barn.

22 juli

En man en kvinna väsens väsen
begav sig bort från
världsliga steg
in i ökens kargland

Fann ett hålrum i bergs vägg
satte sig med korslagda ben
händer vilade skålar mot
knäskålar


Årsfjädrar
Årsringar
Rann

Mannen kvinnan väsens väsen
satt och satt och satt och satt
väntan

Intet hände

Kroppen liknade mer och mer
solsvedd pergament

Anden svävade över i väntan
Själen dansade runt i väntan
Jaget var inom höll händer värnande runt hjärta

Kroppens sig tynade alltmer bort
Såg de flyende stegen

Vaknade

Knäskålar skimrade
handfingrar vidrörde mjukt
klangsteg sträcktes nyvakna

Anden sänkte sig in
Själen dansade in
Jagets händer smekte kroppens hud sammetslen
Om famnade i kärlek.


VÄSENTLIG
VÄSENS ENTLIG
Du har levt med ordet väsentlig,
Du ser väsens kärna
Du ser väsen entledigad
Du ser väsen egentligen

Vad är en Ent,
Ser du först väs.
Väs; detta ljud är ofta negativt bundet, det är dock en luftström vilken starkt komprimeras, sammanpressas och strömmar, strålar dig framåt.
Det är icke en ljudform vilken backar, den
Väser.

Ent, är ett väsen, synligt, osynligt,
Lever med träden,
Med trädens rötter,
Bevarar och efterlever strävan.

Lig; dela upp ordet till enskilda bokstäver:
L – harmoni, I – strålande andejag, G – anden sänker sin mantel in
Lig; Harmini i jordinkarnation.

*
Vi vill gärna återvända till detta;

Tanken kan septiskt åskåda,
Känslan kan i rörelse åskåda allt anden omfamnar, bär i sina händer, till
därmed åskådar känslan anden i allt

Tanken åskådar ett slutet informationsrum.
Ja, det finns avfalls, eller reningssystem vilka är slutna tankar.
Det vi här ser är septisk chock,
Du återvänder eller förs ofta till sepia, den septiska chocken är sprungen ur sepsis, vilken är en slags tankeförgiftning, en inflammatorisk process, tanken förgiftar blodets egna saft.
September
Septuagesima
Sjunde timman

I den sjunde timman gol göken
Tröstens ord klingar
Vandringen anträder begynnelsens steg bort från det enskilda till helhet
Tig din mun
Tig min mun
Se himlens guld falla däri
Lärjungar äro vi allesammans
I himlens hand
Ler ljus.

Nådens ljus.

Duvan flyger vitvingad i
Fridsljus
fri

Klohänder finns många runt oss, de vill icke vara klohänder
detta var icke deras eftertraktan
se skymningen
trädens vackergrenar är silhuetter
lever rädsla blir de klohänder
i ickerädslan blir de kyssta av sol
genom Solens Ande

klohänder, vad är de
ser skymnings skönhet andas stilla, ser träds silhuetter andas
finns icke rädslan andas mjuk skugga
finns rädsla blir klohand greppar
ickerädslan blir Sol
av Sol andas mjuk skugga

Under många dagars nätter har skuggorna levt
de talar
ser du skymningen
skymnings skönhet
silhuetter lever
ser du de avklädda träden, skenbart avklädda, de är aldrig avklädda, ibland visar de sig så, i skymningen kan deras grenar vara svarta silhuetter, klor,

kloskugga
detta är rädslan, rädsloskugga

där rädsla icke finns blir de kyssta av sol genom Sols Ande
Skuggan blir mjuk att vara i
skuggan blir omfamnad av sitt inre

21 juli

Det går till fullo att sätta sig ned med benen i kors,
blicka tomt ut,
Se inåt i ett vacuumpackat landskap.

Det går till fullo att sätta sig ned med benen i kors,
tömma sig vara i tomhet
Stilla

Inte ”ens” - i detta traktat – berget, eftersträvar denna tomhet, detta inåtblickande.

Hör hur berget kittelskrattar dig.

Det går till fullo att sätta sig ned med benen i kors,
stilla sig samt tänka bort allt
För att tänka sig in.

Varför tänka bort världen runt, den är den värld du är del av, varför inte tänka sig in,

Krypa in i varmfamnen.
Tänka sig in, tänka.

Göra sig en bild; en tombild.

Görs denna bild för att undslippa medlevandet, för att finna det egna gottfinnandet.

Se trädets grenar, se trädets rötter, samtliga grenar av stam av rot av krona är vägar.
Var och en av dessa vägar är unika,
Den ena vägen degraderar icke den andres.

Det går att säga till barnet, berätta för barnet, om allt det vilket kommer att ske då barnet lägger handen mot plattan, strykjärnet, hettan eller
Sträcker in handen i eld.

Det går till fullo att med sin tanke, egen tanke, vända sig till barnets tanke

– den tanke barnet ännu icke utvecklat på grund av bristande jordiska begrepp -

Vi säger icke: tag barnets hand och stick in den i eld.
Vi säger; var vaksam över barnet, med barnet,

Hindra dock icke barnet från att utforska jordstegen.

De flesta barn drar undan händerna, handen, lägger den ej på plattan eller sticker in den i eld; det vill säga om de ej skrämts till en outforskad jordstegsgrund.
Det vill säga; barnet hindras hela tiden med ord: om du gör så händer det,
barnet har därigenom blivit skrämt bort från forskar, utforskargärningen vilken skulle ha givit barnet stadga, livserfarenhetsstadga,
Samt tryggheten i vissheten av era vakande ögon.
Allt detta har skett på grund av er urbota förnekelse eller icke känsla av att vara helhet.
Gör ni så, det vill säga genom ord hindrar ni barnet från livssteg/jordsteg,
då kan ni vara övertygade om att barnet kommer att utforska objektet i smyg bakom er rygg
Detta sker förr eller senare.
Känner ni hotbilden vi ger, det är detta barnet lever med, er ordvisshet, det är bara det att dessa våra ord icke är en hotbild; de är verklighet. Om ni nu inte skrämmer barnet så till den yttersta grad att det sätter sig paralyserat ned till att endast åse detta förfärliga farliga, hotfulla liv. Barnet blir katatoniskt, eller asteniskt.
Sitter faktiskt mer eller mindre med benen i kors och mumlar ramsor, mantran.

Fly

Fly mig liv

Fly
Fly bort

Du vilken kräver mig

Skrämmer mig

Fly fjärran du herrelösa

Fly

Fly mig

Liv
.

Låt barnet känna att ni har ögon, gärna i nacken; att ni värnar om barnets utforskande.
Ögonen i nacken är beskyddande icke hindrande,


De ögonen är ryggmärgsförlängningen av pannögat.

Sepialjus

I

sepialjusets milda hand

vilar dag


stilla


jordsteg
*
Hemliga sällskap har blivit offentliga, offentliggjorts,

Hemliga sällskap vilka aldrig var hemliga har blivit öppna sällskap.

Sanningen sprids av elitsoldater, tränade av, till legosoldater.
Sanningen sprids av elitsoldater med lockande vapenattribut.
Se de Högas visdom,
Stoppas ned, pressas ned,
In i ett elastiskt rör,
Hals, strupe.
Hes
Hackande
”böne”utroparen i minareten

Jag ser en cylinder med hål i väggarna, ser dem täppas till av giriga händer.
Det är pelaren, grundpelaren, pelarna.

Se de Högas visdom,
Stoppas ned, pressas ned,
In i ett elastiskt rör, eller i en knopp,
Hand efter hand lägges över munnar för att skydda den egna funna bilden.

Sanningen kvävs.

Det är att göra sig bilder om barnet,
Kväva barnets inre,
Låta bilden av
Gå.

de hemliga sällskapen – kamrarna öppnades för allts vara

– åter har det skett –

klor greppade
det, detta skall ej bestå ty det är till allts förfall,

De hemliga kamrarna är hjärtsalar helgade för allts vara.
*
Se berget, du ser borrade hål, det du ser i bilden ovan, händerna över munnar är berget,
Sannheten, sanningens sanning är klippan,
Nu borras det hål efter hål,
Du känner vibrationerna av dessa fruktansvärda borrar,
stendammet virvlar, täpper andningsvägarna,
i försök att slippa smärtan,
berget söker täppa borrarens andning för att denne hostande skall springa bort,

Lämna sin otillåtna gärning.
Han bär en mask och fortsätter, ser guldet glimma.

Dynamitgubbar sticks i.

Ropen skallar;

Här var det laddat
Tänt var det här,

Stegblomman slöt


sin väg

Inom sovande ögontröst


Silvergräset andas

Känning.

De hemliga sällskapen har öppnats för att bli slutna samfund av inre kretsars beundran av den inre kretsen,
De hemliga sällskapen har öppnats för att bli slutna samfund för hemlig inre beundran av en inre krets vilka leder de vilka de anser vara lägre eller kortare väg komna.
– Detta är sarkasm – mänsklig sarkasm -

Tanken kan septiskt åskåda,

Känslan kan i rörelse åskåda allt anden omfamnar, bär i sina händer, till
därmed åskådar känslan anden i allt

Tanken åskådar ett slutet informationsrum.

purpursegel

havsblå skepp


träds sånger


ådror


vaggar liv

purpursegel


vindfylldas lov


väcker hennes glömda steg

ur gömda

20 juli

Barnet vet det den vuxne ej vet
Den vuxne vet det barnet ej vet

Vad är det de vet,

Barnet, är i trädets krona
Till och med i vindstornet
Blickar ut
Med vingar
Är barnet i allt
Med fjärilsvingar
Med alla vingars vingar
Med luften.

Lyssna till nattens vind, hur vinden vandrar in i trädens kronor,
Hör lövens glittersånger
Så upplever barnet det den vuxne ej längre vet.

Den vuxne sitter under trädet
Låt oss för en stund vara oromantiska,
Den vuxne är helt enkelt rötterna, känner alla jordsteg, alla stegs steg, vad gör den vuxne med dem.
Tar dem alla i sina händer och kastar dem hit och dit, rusar runt för att hinna.
Se så rötterna, helt enkelt slingrar dessa livets bäckar sig med allt i sakat mod.
Andas
Andante.
Endast där – i andante kan upplevandet verkande stiga in, sakta åter väcka det den vuxne innerst inne vet, det barnet vet.

Barnet älskar upprepning,
Se trädens grenar, fingrar,
Pärlgirlanger blir blad, blad efter blad till blad,
Bladguld
Bladsilver
Bladsång
Bladdans
Blads andning

Barnet känner igen.

Den vuxne tycker upprepningen är enformig, somnar in, blir uttråkad, det är där gifttagen öppnar sin giftkanal; suckar leda.
Den vuxne somnar in – om – det nu inte blir så att den vuxne helt plötsligt av en händelse ”drabbas” av ett blixtnedslag och ser skönheten i upprepningen,
Ser
Finner
Rytmen.

I upprepningen lever luft, eld, vind, vatten, jord, metall, trä, blomma, sten vad du än lyfter fram, lyfter upp ur formen, formbilden.

Allt levande är strömmar.

Se det lilla barnets övande, detta övande är verkligen upprepande strömmar, havets vindens allts strömmar.
Den tydligaste bilden för detta är havet, då vi bortser från cirkeln och endast ser fram och återvågen.
Varför denna upprepningsvåg;
Barnet var i världsherraväldenas etervagga, i Moderns etervagga, vaggades, låg i vagga, vaggades in i;
Till.

Låt oss inom denna bild återvända till ;
Språket har ett nocturniskt behov
Ett behov av att stiga in, andas i allegro,
nu andas språkvärlden stackato i falsettoner, är sopranistisk,
dessa behöver sänkas djupt ned i basvärlden för att medvetet stiga,

Du stannade länge i sopranistisk, det är till viss del vordet till en ism, sopranism. Det vill säga i hög hastighet hinna uttala så många livssanningar som möjligt är. Stundtals är det att liknas vid en kulspruta, ett automatvapen. Nåväl dessa kulor, är alltså sopraner, de spränger mer eller mindre sönder de skira hinnorna till sant lyssnande, till viss del kan vi säga att dess höga toner, skriktoner, spränger ljudvallen.
Då vi här talar om höga toner är det avstånd vi avser, icke innehåll eller mening. Det är lätt att tro att vi med höga avser högre sannhets visdom eller sfäriska toner.
Med djupa toner avser vi fylld mening, se den skira färgen mättas till djup.
Du väcktes med; sopranisk är det. Med avseende på att vi avser hets, skrik, skärande toner, vill vi säga att detta är ett maniskt skeende vilket för väsendet in i ett hektiskt leverne.
Sopranistisk,
Sopranism
Sopranisk
Manisk
Hektisk
Hets
Stilla dig människa andas djup innebörd in i höjden.

Andas;
Aspirare
Respirare.
Det andliga livet, gudomen är intet att spotta ut likt körsbärskärnor, det är en utsöndrande viljehandling.
Vad finns mer att säga om detta; intet orden aspirare samt respirare säger allt.

Sitter i natten, med regn i mina händers skålar
sakta böjer jag skålarna framåt
ser vattenfallet
ser sjön
ser sånger stiga

Sitter i natten med regn dansande
droppar springer
trippar
uppför nedför den svarta rutan
vind smeker gardin
sakta böljande

Sitter i natten med regn
silversträngar
vibrerar klanger
smärta
glädje
sorg
lycka

de är så lika
gör ont


Det är vackert i natten
stilla
människotyst

äntligen lever

strofer


Symfonier

19 juli

Vi vill gärna åter vända till;

”Mitt drama; ditt drama – är det verkligen så – gör det oss befriade, gör det oss ensamhänvisade… de orden; mitt drama, ditt drama, befriar det oss från sant ansvar, sann konsekvens… den medkännande lever i allas dramer”

Detta uttalande; det är hans/hennes/dennes eget drama – är ännu ett av dessa mest missförstådda ord, inte ord här är det en hel mening.
Den gamle vise, berättade, ett liv lyssnade,
Den gamle skrev, den andre översatte, från ett språk till ett annat språk, den vises språk är icke detsamma språket, det är detsamma.
I den del av världen där denne vise lever, i de höga skogarna, är varje ord ett frisläppt skönhetens väsen.
Den gamle vise berättade, skrev, tillät någon att översätta,
Hur skulle den vise veta innebörden av de utsagda orden i det skrivna.
Den vise såg den översättandes själ, kände tillit, trodde till.
Då den vilken önskade översätta berättade för den vise, gjorde översättaren det färgat, med färgat sinne av kärleken till den vise.
Ser du; den vise kände tillit ur den lärlek, de kärlekens ord vilka han hade transformerat till översättaren. Så långt var allt gott, då orden kom i till skriftställaren; manuset var färdigt, fanns begär till populism, orden ändrades, det ströks, innebörden blev ändrad.
Det var inte den vise vilken skrev, det var icke översättaren, det var – förlåt – en fyrkant. Denne, förlaget såg endast antalet boksidor och utseendeform; det yttre.
Innebörden var icke längre det samma.
Så var det med atombomben; en inspiration gavs, den blev något annat, något, fasansfullt,
något.

Med fasa såg den vise vad de skrivna orden tolkades till. Han berättar nu, han skriver icke.
Han berättar för sitt folk, icke för efteraparnas ytströmmar. Detta kan skönjas vara negativt uttryckt; det är sagt i kärlek. Allt vi låter dig skriva är sagt i kärlek.
Bry dig inte om andra, bry dig om dig själv, bry dig inte om det, bry dig om dig själv. På detta fasansfulla språk; skit i det och bry dig om dig själv.

Där är det; bry – dig - inte om andra/det, bry – dig – om – dig – själv.
Det tolkades alltså till dig istället för ditt.
Det går inte att säga att väsendets drama, är dess eget och vända sig bort;
Begäret att ta över för att stråla i sin hjälparglans, bli berömd, vis, kanske gör att någon stannarför att se ut som denne hjälper. Det är aldrig hjälp att ta över, det är att stjälpa.
Är detta annorlunda, det vi säger.
Det är det i allra högsta grad.

Det den vise sade genom oss var; den enes drama är alltid helhetens drama.
Det går icke att frånsäga sig detta, sig kanske vänder sig om, går bort, lämnar den lidandes utsträckta hand; håll min hand – sig kan inte gå långt, sig känner i sitt – sitt – inre smärtan.
Det enskilda dramat är alltid helhetens drama; detta sade den vise.
Detta skall mänskligheten göras medveten om,
Vad ni gör mot de minsta gör du mot ditt själv så ock mot mig.
De är icke frånskilda, sig och sitt har behov av varandra,
Fattig är den vilken frånsäger sig sitt hela vara, helhetens vara, det är en fattigdom långt vidare än fattig. Vad är pengar, är pengar negativt, inte alls, se dem dock för vad de är. De skall icke finnas länge till.
Ni har alla förmågor vilka förenar er till helhet, dessa förmågor skall bliva edra pengar.
Detta var avsikten med affirmationen, dra till sig genom tanken; medkännandet.
Genom att med full klarhet inse att helheten är, däri lever den gudomliga tanken,
Den tanken känner alla edra behov,
Genom att med klar sund vilja inse helhetens skönhet, omvandlas mitt till ditt, ditt till mitt; ni skall, vi skall tillsammans känna behoven, det blir ett strömmande utbyte av,
Det blir ett strömmande flöde
Det sanna pengaflödet.
Det är icke klirrande mynt, se dem givas vingar, flyga fria.
Slå icke mynt, slå icke,
Mynt
Av ljusets andning.
Gör icke form av givarhänder
Hjärthänder.

Se livets stora cirkel,
Det finns intet slut intet början.
Det finns gudomlig glädjegivaranda, den strömmar åter, ty cirkeln rör sig i tillblivelse, ständig så kallad upplösning till tillblivelse.
Det är uttrycket; samla icke skatter på jorden – varför samla skatter, form på jorden, var i jordsfären, med livet.
Se skatterna i himlarna, himlarnas rena silver guld,
Det är tankens rena klarhet i dess uppgående i den gudomliga tanken; radarmast sägs det, kanske är det så dock av en helt annan dignitet, här är det mera en hjärt – lungmaskin, att vara sammankopplad, respirare.
Vi säger icke att skatter, rikedomar är fel, låt dem icke bli domar genom att icke se rötterna stammen samt kronan.
De skatter ni genom edra steg skapar, genom er hjärtgärning på jorden, i jordsfären blir hjärtguld, renar er låsta tanke, frigör gudomlig energi – vad annat är detta än en hjärtlungmaskin, det är helhetens eviga rörelse, icke evighets suckans tyngd.

Samla icke rikedomar, skatter på jorden, se jordsfärens skatter, naturens liv,
Se helheten tjäna delarna, delarna är målet – delarnas tillfrisknande, i den personliga, enskilda, individuella sfären tjänar delen helheten, målet är helhet.
Ser ni naturen eftersträvar icke ägande, den förstör, sönderdelar alla enskilda tecken på eller till ägande, alla tecken på formation.
Naturen eftertraktar, börskrasch, datahaveri.
Icke för att förstöra, för att konfigurera till helad balans.

Varför ser ni då icke att varje mikromillimeter lever i en kropp, ett hölje. Ja, ännu mindre delar, kropp i kropp i kropp i kropp, det tar aldrig slut,
Hur kan ni då säga; det är dennes drama…

Hon
steg in i blomfamn



dansade själsäng



Han
Smulade sönder


bladen föll döda ned


smulade skönhets kjolars svall


Hon
steg in i skalet



lades i jordbädd

rullade ihop sig

sover

dröm

eftertraktan
Den lycklige eftertraktar icke den yttre rikedomen, den lycklige vet att den rikedomen sinar, den inre rikedomen växer är hjärtats sjö – i himlarna ler jorden - vid den sjön synes de stiga fram de vandrar från vida vilsemarker dricker liv finner hjärtknoppar
känner egna hjärtsjön slå ut i blom, det röda dammet lägrar sig i regnhänder, Träd reser sina liv är Savannblommor i röda himlens hav.
Dialektiken skall bli en allegori för språkutvecklingens sanna återvändande in i ursprungskällan.
Orden kan användas allegoriskt för att omvända rädslan till viljande skönhet
Genom att orden brukas allegoriskt, det vill säga; blir symboler, uttryck, en parabel för ordinnehållets uttryck, blir en hand vilken kupas runt hjärtat för att lyfta bort den omedvetna rädslan vilken gör motstånd, det allegoriska ordet blir en hjälpare.

Då du var verksam i barnträdgården använde du allegorier,
Dessa var nattliga havs andning,
Nocturne.
Du hade lyssnat till ett barns gråt, skapade en saga, av bilden, i bilden använde du dig av dockor, klädde dessa med namn, namn vilka barnet ej kunde härföra till mänsklig hemisfär, barnet hänförde namnet till väsensliv/kärnan.

Språket har ett nocturniskt behov
Ett behov av att stiga in, andas i allegro,
nu andas språkvärlden stackato i falsettoner, är sopranistisk,
dessa behöver sänkas djupt ned i basvärlden för att medvetet stiga,

Du finner oss stundtals tjatiga, nu med ordet allegorisk;
Allegorisk är ett talande ord, det finns en risk i allegro; en alle – go – risk, den risken är ett insomnande, detta är av godo då det är en slags Törnrosasömn,
Se vildrosen stiga ur bergets spricka, ur det inre, sprickan blir kysst av prinsen, av solstrålen

En allegorisk grund är av värde.

18 juli

Nycklar, dessa förunderliga ting, icke en nyckel är densamma, det vill säga till delarnas hus, varje del kan ha flera nycklar av samma mönster, men till varje hus finns en innevånare, nyckelbärare.
Till det inre finns en nyckel, du ser en vacker gammal nyckel, dess huvud är vackert ornamenterat, det är en gyllene nyckel.
Bilden du såg och ser är talande;nyckel, nycknycklar är vackraser ett nyckelhål, en mörk öppning, vacker är denser handen med nyckel, porten susar med ett - ljudet är ett vackerljud... finner inte i stunden beskrivande ord.Ser ljusuppfyllda salarnyckeln får inte bli nyck...

Dessa ljusuppfyllda salar är det inres trädgård, är himmelssalar, visst kan nyckeln bli ett nyck, i den bemärkelsen av att det är barnets glädjeskutt, dock icke förgängelsens nyck,
Vindar kan vara nyckfulla, människor likaså, alla väsen, allt liv kan vara nyckfulla. Visst kan det vara vackert då det är en positiv överraskande vilja, gåvogivning med mening, icke för eller till vinst.
Det nyckfulla och därmed nycken kan alltså vara positivt, allt är positivt av mening, i meningens utförande, negativt blir det i motvind, motvind uppstår vid den enskildes kamp för att bibehålla sin enskildhet i begärsviljan. Tappar vi tråden, inte alls; det vi vill säga är att allt kan vara nyckfullt, följ vinden, känn vinden vända, följ den.
Vinden vände aldrig, du följde dess andning.
Du vände ditt ansikte till, din själ till, ditt liv till.

Den vilken vänder sitt ansikte till ser med vaket sinne,
Sinnet är för djuren, det blommorna, bladen r för växten, blommorna är medvetandets, huvudets allegorier, ett högre medvetandes födelse,
För människan är detta medvetande progressiv fortplantning.
Avantgarde
Var vaksam över morgondagen
Du ser dess försådd igår
Lever den idag
Gallrar den i morgon
Vaka över morgondagen ty du har för sått dess spirande liv igår, nu vandrar du i markernas hägn, lyfter upp krukorna ser sådden spira. Ser den smeker den lever med den. Du planterar ut den, För att försådden, icke skall kvävas gallrar du.

Gallrar till liv.

Den oförsiktige skall intet ha
Den oförsiktiges steg skall bliva utplånade av honom själv.
*
Döda blommor


ligger kringspridda på golvet

sönder trampade

trasade

fröögon


svarta tjärnar
finner vägar

vaknar i en vacker dröm

vandrar

vidare

genom drömslöja

Vi sade att naturens väsen är helhet och tjänar delarna bär en eftersträvan, ett mål att bli delar, hos personen råder det motsatta förhållandet.
Visst är det så att intet kan ta över ett väsens steg eller göra om dem för denne, däremot kan ett väsen vara närvarande med den vilken har det svårt. Det är lätt att det, i andliga kretsar blir sagt; det är bara du själv som kan, du vet att jag tänker på dig.
Det är mer eller mindre att vända sitt ansikte, sitt sigansikte bort från den lidande; det är en bra fråga du lyfter fram:
”Mitt drama; ditt drama – är det verkligen så – gör det oss befriade, gör det oss ensamhänvisade… de orden; mitt drama, ditt drama, befriar det oss från sant ansvar, sann konsekvens… den medkännande lever i allas dramer”

Den sistkomne är icke den senkomne
Den sist komne är icke den sen komne
Se det blommande havet, blomsterlandet, överväldigas av detta,
Av denna skönhets över väldig ande.
Vandra med själen in i detta blommande hav, det talar till dig,
Vandra med själen in i detta blommande hav, det är att drunkna
Synen är övermäktig, blicken är svår att finna fotfäste med, focus finns icke.

Så faller alla kronblad

ett efter ett

nakna är deras steg
huden är bar

dina steg avtar

du ser
i hela detta utblommade hav

en blomma,

Den sist komne, den sent komne, den sen komne blir den vilken skänker lisa för själen

Han vandrade in i hennes famn
vandrade ut

finner väg

hem

vägen
väg en

Det finns en väg
Därav denna orddelning

Det finns en väg, den är väg ande
Det är en väg vilken enar

Han vandrade in i hennes famn
vandrade ut

finner väg

hem

vägen
väg en

Blomsterlandets skönhet giver dig nästan svindel, så många röster, så många danser, så starkt levande sinnesrörelse.
Blommorna vissnar, kronbladen faller in i jord. Allt är naket, bart, siktbart. Dagarna andas fukt, fylld jordsötma, nätterna andas fukt, andas stjärnor.
Jorden, huden är mörk djupandning, minns vad detta mörker är, djup jordmognad.
Ur denna mognad stiger hon fram, den skira sen komne, sent komna, den sist komne.
Blommorna, ängen är inom, nu kupar de alla händerna runt henne, de värnar om henne ty det vet att; nakna är deras steg huden är bar dina steg avtar du ser
i hela detta utblommade hav en blomma,
Den sist komne, den sent komne, den sen komne blir den vilken skänker lisa för själen

17 juli

Makulera,
Det går att makulera ytströmmen vilka rinner utanför meningens kärleks vilja.
Du ser havet vara stilla rörelse, du sitter vid stranden, plötsligt från ingenstans kommer vågor, starka vågor, sköljer in, rör vid sanden.
Kanske hade du byggt ett sandslott, vågen suddar ut spåren, kanske hade du vandrat vid vattenbrynet, dina fotspår var där, vågen suddar ut.
Allt det vilket rinner utanför meningens kärleksvilja är icke stadgat är icke grundat är icke hållbart, det vilket byggs på lös grund, faller; be om grund, har du många gånger utropat.
Allt detta går att makulera, vågen visar det ostabila i denna tillvaro. Du vandrar en aning högre upp på stranden, du bär vatten i dina händer, sanden är torr, ändå mörknar den tämligen nära, nu häller du vattnet i en grop vilken det lilla barnet grävt,
Vattnet sjunker mycket snabbt in i sanden, faktum är att vattnet så starkt känner havets rörelse att det fortsamt, skyndar sig att förenas med havet.
Vattnet sjunker inte in, det fullkomligt springer ned, ned och in i havets vida cirkelvåg, är inte detta fantastiskt; du kupade händerna runt vatten, skyndsamt bar du det till den grunda, sandgropen, vips sprang vattnet in i den upplevda, igenkända rörelsen.
Skyndsamt sprang vattnet meningen till mötes.
Detta går icke att makulera.
Det är icke strömmar vilka rinner, söker sig utanför, det är helt andra strömmar.
Låt oss säga att i djuphaven lever meningen,

Det finns ett hjul, det benämns ekorrhjul, Det hjul vi avser är ett träningshjul för en hamster eller en sällskapsråtta, träningshjul eller leksak. Hamstern, råttan älskar att springa runt, då du studerar djuret kan du nästintill känna det fnissa glädje.
Varför gör det detta, kan det vara lustigt att springa runt, utan mening.
Du kan inte se meningen, djuret gör det, därför springer det runt i glädje, det känner igen rörelsen.
Djuret springer runt, runt, runt utan början eller slut, vet att det icke existerar en början och ett slut, djuret springer runt i glädje, i glädje springer djuret.
Intet tvingar djuret, det gör detta av egen fri inre vilja, igenkänningsviljas svar.
Vad är det denna cirkelrörelse söker förmedla till dig,
Du vandrar så ofta rent reellt eller stillasittande in i naturen, i varje strå, blad blomma, droppe, livs liv. Naturen är bilden av helheten, egentligen eftersträvar naturen delarna, sönderfallet. Varför; av den enkla anledningen att den uppstår till helhet igen, i naturen är eller tjänar helheten delarna, dess mål är delarna det vill säga sönderfallet, hos människan är strävan omvänd, det vill säga delarna tjänar helheten, hennes längtan, eftersträvan är helhet.

Naturen möter det oförbehållslösa sinnet, stiger in i väsendet på olika sätt ändå likartat, för barnet är det ett skeende vilket talar, för den vuxne ett annat, för gudomen talar andra skeenden, allt sammantaget blir livfull rörelse, det är inte att springa runt, runt utan mening, det är en igenkännande rörelse med destination, eftersträvan eller mål, eller hellre vilja.
Det går inte att lära känna sig själv, sitt själv genom bokstudier, det går inte att lära känna naturen genom att ställa sig utanför och sluka den ena bokvisdomen efter den andra. Det vi nu säger är icke ett degraderande av bokkunskap, dessa är värdefulla.
Barnen vet att naturen är; du brukar säga till föräldrar; låt barnen uppleva elementen, de måste få tillåtelse att känna igen det de är.
Till viss del testar barnen gränserna, var är jordvärlden och var är andevärlden, de vuxna verkar skilja på allt, dissekera allt. Då barnet icke tillåts detta testande av gränserna, kan den vuxne vara säker på att barnet i ungdomen eller vuxendomen kommer att testa dessa gränser. Då på ett helt annat sätt, vilka ofta innehar fara för livet.
Se bilden framför dig att naturen dansar för barnet för gudomen sjunger den lov, är det skillnad, kanske, kanske inte.

Vi sade att naturens väsen dansar för barnet, dansen är rörelse, genom rörelsen upplever du, genom sinnena upplever du. Blad, blommor är sinnesorgan för växterna, de är för växten vad sinnena är för djuret, djuret äter bladen och blommorna, ser du rörelsens andning, för människan är blommorna medvetandets, huvudets allegorier, ser du trädens rötter och kronan.
Blommorna symboliserar till viss del odödligheten – varför; se blommans tillblivelse, årstiderna, ser du djuret springa igenkännandets glädje
Naturen är bilden av helheten, egentligen eftersträvar naturen delarna, sönderfallet. Varför; av den enkla anledningen att den uppstår till helhet igen, i naturen är eller tjänar helheten delarna, dess mål är delarna det vill säga sönderfallet, hos människan är strävan omvänd, det vill säga delarna tjänar helheten, hennes längtan, eftersträvan är helhet.

Naturen är där, alltet är där, vi har många gånger talats vid runt de facto att då du möter naturens väsen, fäst icke dess liv vid ett namn, en art- exempelvis blomma, ros, och så vidare, om du icke har behov av detta, ett därmed vitt behov, naturen eftersträvar nämligen icke ägandet; fasthållandet, du håller fast blomman då du säger; detta är en ros.
Du har under de sista dagarna gång på gång upptäckt saker; inte nya egentligen: du har hållit en frukt i handen, samtidigt hällt upp kaffe, du har då upplevt att frukten doftar kaffe, medans din tanke säger; så är det inte.
Djuret springer runt, runt, runt utan början eller slut, vet att det icke existerar en början och ett slut, djuret springer runt i glädje, i glädje springer djuret.
Intet tvingar djuret, det gör detta av egen fri inre vilja, igenkänningsviljas svar.
Vad är det denna cirkelrörelse söker förmedla till dig,

Allt sant liv, är högre väsen -
Det går att makulera ytströmmen vilka rinner utanför meningens kärleks vilja.
Du kupar händerna runt vatten, lyfter det upp till stranden av;
Vattnet sjunker inte in, det fullkomligt springer ned, ned och in i havets vida cirkelvåg,
är inte detta fantastiskt; du kupade händerna runt vatten, skyndsamt bar du det till den grunda, sandgropen, vips sprang vattnet in i den upplevda, igenkända rörelsen.
Skyndsamt sprang vattnet meningen till mötes.
Detta går icke att makulera.
Det är icke strömmar vilka rinner, söker sig utanför, det är helt andra strömmar.
Låt oss säga att i djuphaven lever meningen,

Trädfolken
Vandrar med dig, du vandrar i skogens händer, med skogsmarkers andning, fötterna möts av mjuka händer;
Se Mattlummerns mjuka täcke
Svavelgröna slingor
De är ett täcke, detta täcke finns överallt är flimmerhår, andningsorgan.
Mattlummern, de ”spröda” rottrådarna, röda känner inre strömmar känner yttre försök till ja, avvikande påverkan.
Varför sade vi - ja,
Det är verkligen avvikande påverkan vilken leder bort från och blir; ytströmmar vilka rinner utanför meningens kärleks vilja.
Lummer, slummer
Slumra
Till synes slumrar mattlummern, i det vakna sovandet lever drömmen
Andas meningens liv
Anden leder själen i
Jag är

16 juli

Avantgarde

Var vaksam över morgondagen
Du ser dess försådd igår
Lever den idag
Gallrar den i morgon

Avantgard
Annullerade meningar är aldrig annullerade, meningen lever vidare i vidare kretsar, den enskilde kanhända icke mäktar att leva meningen, den blir i är. Ty det vilket är mening kan icke annulleras, det vilsekomna skeppet sköljs upp på stranden i klart ljus. Kanske är skeppet sönderslaget, mer eller mindre vrakdelar följer med, beroende av hur länge väsendet/skeppet gjort motstånd istället för att följa med vågen, gudomens våg.
Du skrev en gång; en våg i guds hav, så är meningen.
Vi har oändligt många gånger visat att den våg ni möter vid ytanblicken r en i och utandning. Det vi visat är att vågen är en cirkelrörelse vilken aldrig upphört. Därvidlag andas cirkeln, det djupa förs upp till ytan, ytan förs in i djupet, det är aldrig ett upp och in eller ned, det är evig rörelse vilken icke kan undslippas.
Dotter du anar, vet att detta är.
Du kan icke med mänskliga förståndsprinciper inse eller förstå varur detta kaos härrör.
Vi har sagt dig att vågen skall skölja upp vraket på stranden.
Tills den dagens gryning är du omgiven av goda välgörande händer.
Allt skall ordnas runt dig för er sammanvigning.

Avantgarde,
Nyskapande liv, skeppet seglar ut på havet in i havets strömmar, har lämnat rodret vem vet var. Skeppet vet att vågen skall föra leda dess framfart in i sin viljas stora kärleks kraft
Viljande ande svarar till
Fågel sänker vingar Segel fyllas med vind
Skeppet seglar ur dimman in i grynings hav
I stenblommas händer sitter hon
Ler gryningsljus
Hennes hår är solstrålars diamanter
Hennes ögon ler kärlek in i hans uttröttade själ
Han lämnade meningen
Förs åter
Av vind
Av hav
Av vilja

Avantgarde, lyssnar till orden följer vägen utan tvekan, kämpar ej emot finner vägens ljus är den förste
Först

Detta är innovationens ljusklarhet.

Avantgarde

Var vaksam över morgondagen
Du ser dess försådd igår
Lever den idag
Gallrar den i morgon

Dotter, du har sökt länge nu i ordlistor efter avanti,
Lyssna till ordet vad säger dig ordet,
Jag ser den öppnade gesten i ljus glädje, ser havets våg vid insikten av detta möte sker ett vidare öppnande, vilket lätt berör samt faller ned över axlarna, mjuka vågors svall, lockar. Jag känner ljuset vakna inom, känner ljuspelaren inom och därmed uppfylls hela mitt inre av värme.
Känner Kvinnokvinnan.
Avanti är ett glädjerop,
Känns sangviniskt ändå jordat, himmelsjordat.

Det är en vacker upplevelse, ser du – varje ord har en mening, denna bor i ordet, ordet är en boplats med allvärldars tillhörighet, var du än är i himlarna, jordarna, planeterna, sfärerna, ordets liv känns vid ett öppet lyssnande.
Det är att taga emot ett äpple… en nektarin, en frukt, beundra, dofta, uppleva, äta. Taga emot, in näring för din själ.
Saften uppfyller dig, saftens klarhet fyller din strupes vingar.
Vingarna omfamnar skeppet, seglen fyllas med vind.

Garde; det kan vara att lyfta handen och skydda sig, eller ett garderande.
Det kan vara en hel försvarsarme.
Låt det stanna vid skydd.

Vaka över morgondagen ty du har för sått dess spirande liv igår, nu vandrar du i markernas hägn, lyfter upp krukorna ser sådden spira. Ser den smeker den lever med den. Du planterar ut den, För att försådden, icke skall kvävas gallrar du.

Gallrar till liv.

Den oförsiktige skall intet ha
Den oförsiktiges steg skall bliva utplånade av honom själv.

15 juli

Människan är blad är eld

Vad är hon då mer,
Vatten får askan att sjunka in i jorden,
Jordsfären

Varifrån kommer regn
Kommer aska
Kommer liv

Vatten smeker askan
Askan upplöses

Människan är därigenom allt

Ljuset ”in lockar” vattenvinge (denna sista mening är nedtecknad med så otydliga krumelurer att jag inte ser den helt klart i skrivandets stund, blir osäker; känns märkligt med inlockar vattenvinge. De ord vilka inte är tydliga är inlockar och vatten, vatten kan vara värme)

Du skrev under gårdagen nattens ord,
Du skrev poesi om opalen, du visste inte varifrån de kom.
Opaler
Opaler stiger ur hennes mun

rödguld skimrande



Rubinblommor

vandrar ur hennes mun



läppars rosenblad dofta

Soläng


Vad ser du; jag ser dem, deras svettblanka hud, ser hur de har en svettduk hårt åtdragen runt pannan, huvudet. Jag ser dem med hackor göra sår i bergets inre,
Jag ser dem kasta ögon bakefter sig
Ser deras tjyvrädsla
Med risk för det egna livet gör de sår i bergets inre för att finna opaler
För att finna pengaströmmar
Opalen inbringar stora summor då de är rena.

Denna opal vilken du ser är tanken,
Gudomens tanke
Den lever djupt i det inre.
Nej, den inbringar icke stora pengaflöden.
Vi vill med denna bild visa med vilket våld tanken tvingas in i andra former än ursprunget.
Den opal vilken hackkas fram med våld, blöder, skänker icke långvarig lycka.
Det finns många sägner om stenar vilka då de stals bringade ofärd in i tjuvens vandring.
Det sades att stenen var förbannad eller förbannade den vilken tog den otillåtet i sin hand.
Vi har sagt; den vilken eftertraktar det inre ljuset, eldljuset har behov av vägledning
God vägledning
Icke av de vilka har gjort pengaströmmar av blödande stenar.

Vi säger icke att pengar rikedom är fel otillbörligt otillåtet,
Rikedom är skönhet då den är real ström icke stillastående ruttnande strömmar.
Spräng vallarna,
Se sann rikedom stråla.

Se de höga klipporna, röda skimrar de, andas de i grynings, skymnings, dags, natts händer, röda med blå aningars violett, här och var synes gyllene band.
Vildrosor växa ur klippans sprickor, utan jord av kärleks kraft
Se de vida markernas grässvall, böljande gröna hav, i vågorna synes skira blå blommors kjolar, med solögons kopparguldsskimmer
Se bäcken vilken porlar inom markernas famn, se sjön, se stillhetens andnings rörelse.
Se vildhästarna, fria,
Se deras fria hovar trumma, trumma hud,
Hör hjärtats sånger
Se vind famna om lyfta höga sånger in i fågels bröst
Vingar famna om.

De hjälmprydda såg dem,

Vildhästarna såg rök, svartrök stiga upp,
Eldgnistors flugor sprakade förkolnade vingar.
Stenarnas rötter suckade djup sorg, fly
Fly vackerfränder
Fly vildhästar
Fly hästar
Fria
Vildhästarna kände främmande dofter, hårda röster, kände inte igen,
Frustade, sökte skaka av sig upplevelsen, den blev kvar,
de stampade oroade i markerna, rafsade jorddamm sökte svar,
hörde vindvarning;
Fly vackerfränder
Fly vildhästar
Fly hästar
Fria

I gryningen ven linor genom luften, stenrötter sökte vilseleda vind sökte kasta dem bort, snaror drogs åt runt vildhästar vackra fria

Vad ser du vid anblicken av religion.
Jag ser denna dal, jag ser hur allt lever i samklang, är helhet. Ser denna dal, vara helhet, ser källans flöden, ser fridsstegens mod.
Jag ser real, realitet, befäst. Ser den andliga världen icke vara frånskild, ser den vara befäst, skönhetens äktenskap.
Ser klippan vara människa, gudom, gudom, människa. Hör källans sånger.
Jag ser real, realitet, befäst inre ljus. Icke påhitt, skrönor, ser sägnernas verklighetsbasis, vill säga bas, triangelns bas. Ögat är i mitten, det allseende ögat i oss.
Jag ser region, område, uppfyllt med ljus.
Jag ser, smakar en vacker plats, fylld med det jag känner vara harmoni,
Ett ljus vilket är skimrande, det är dimma, det är inte dimma,
det är ljus, luft, vatten,
genomströmmat med värme, dimman är tusenfaldigade droppar, ”nålshuvuden”, eldopaler.
Då jag nu skriver får jag upplevelsen av det ni talade om; osynligt bläck,
Jag får upplevelsen av osynligt bläck; de skrivna tecknen träder fram.

Religionen är en region, ett område, därmed en kropp, det vill säga ett liv,
liv.
Se religionen vara den vita springaren, den svarta springaren, dessa skiftar färg; natten, dagen, dagen, natten är i varandra,
Nåväl se denna springare, vildhästen, dragare, bärare av realitet;
Ära vare gudomens ljus,
Hör lovprisningarna, kärlekens lovprisningar.

Denna springare fångades av de hjälmprydda,
dessa hjälmar, snörde in tanken, bepansrade tanken samt skymde sikten.
Inskränkte vidseendet.
Denna springare fångades, det sattes in betsel med spikar i, vildhästen;
den fria hästen, tuggade blod samt fradga, smärtfradga, sökte väg ut ur fångenskap.
Tömmarna hölls av många händer, drogs hit och dit,
Det uppstod många namn, jordvärldsreligioner,
Alla anpassades, icke efter källan, de anpassades till vinstsyfte, mängdberoende i rädsla för – straff.
Piskan ven genom luften, sanningen snarades om.
Stenarnas rötter suckade djup sorg, fly
Fly vackerfränder
Fly vildhästar
Fly hästar
Fria
Vildhästarna kände främmande dofter, hårda röster, kände inte igen,
Frustade, sökte skaka av sig upplevelsen, den blev kvar,
de stampade oroade i markerna, rafsade jorddamm sökte svar,
hörde vindvarning;
Fly vackerfränder
Fly vildhästar
Fly hästar
Fria

I gryningen ven linor genom luften, stenrötter sökte vilseleda vind sökte kasta dem bort, snaror drogs åt runt vildhästar vackra fria

Religionen fick ett annat stall vars namn är; makt
Mänsklig makt.

Vi har sagt att makten endast kan leva vidare då den tillåts eller gives fria tyglar, händer;
Minns att vi icke kan tvinga, denna makt lever aldrig i evig tid,
Den lever i evighets tids tyngd.

14 juli

Människan är ett blad.
Ett Löv
Flyger i vind.

Människan är en elds gnista
En hjärteld


Elden omfamnar hennes hjärta, sköljer värme röd
Opaler stiger ur hennes mun, rödguld skimrande
Rubinblommor vandrar ur hennes mun
Läppars rosenblad dofta
Soläng

Se bladet med de undersköna tecknen, andas bokens pärmar, läder, hud, hud given av alla djurs djur, känn arken mellan fingrarna andas växterna, se tecknen synliga stiga fram ur det osynliga.

Bladen andas grönt, stilla porlar rödkälla i det inre.

Sommarängens liv dansar vida,
Vingar är i luften, luften är vingar,
doftande dofters dofter, rosenäng,
rosensäng, kärlekens yttre synliga famn.

Höst, hösteldar famnar om sommaräng, bär henne in i bröstet.
Se höstens alla eldar, brinna,

Löven,
Växterna bränns, inte bränns i bemärkelsen blir illagjorda, det är skuggan vilken bränns, kärleken den ytter synliggörs i det inre,
blir; sköljer värme röd.

Det fanns, finns bläck vilket är osynligt,
det tillverkas under vissa förbränningsprocesser,
det stiger fram ur ytans händer, från det inre genom vissa vätske och värmeprocesser.
Det tillverkas genom värme, det sjunker in.
Det stiger fram ur det inre.

Alltid är omvandlingen i kärlek icke i förintelse.

hjärteld

Människan är en elds gnista
en hjärteld


Elden omfamnar hennes hjärta


sköljer värme

röd



Opaler stiger ur hennes mun

rödguld skimrande



Rubinblommor

vandrar ur hennes mun



läppars rosenblad dofta

Soläng
*

Tanken tänker; var kommer tanken från om inte från känslan sade ett liv. Åter suckade du, sade intet, varför söka framlägga då ett liv icke djupt lyssnar, då detta liv är fullt upptaget med att verka vis; undervisa alla andra.

Det är just denna bild vilken förorsakar kalabalik i stora kretsar,
Tanken har blivit tvingad att bli både själ, ande, kropp och jag.

Ibland suckar människor över andra människor,
Det de suckar över är dessa vilka de kallar
despoter, herremän och maktmissbrukare, diktatorer
Dessa vilka tvingar dem att göra saker.
Du brukar säga; ett medvarande liv kan aldrig bli din herre, den vilken innehar makten över dig, såvida du icke tillåter detta att ske.

Tanken har blivit tvingad att bli både själ, ande, kropp och jag.

Så många gånger har du nedtecknat bilder av fågeln, se fågelns vingar, se vinden omfamna, vingar famna vind.
Se kronan, se rötterna se stammen.
Vinden, källaren.

Hudarna, markerna, skogen,
Skogstjärnen,
Grottan i det inre,
Livets skogstjärn längtar till evig rörelse ty annorstädes ruttnar dess vatten.

Tanken kämpar med att vara allt,
Den vill inte,
Den vill flyga fri,
Se allt det vackra,
Informera, berätta, påminna.
Tanken tycker om att lösa rebusar, den ser trådar, trådändar här och där, sätter dem samman.
Denna minnesbank är alla havs, havs sandbankar, banker.

Tanke, tanketanke
minnestanke
känslotanke.
Tänkt tanke
Levande tanke
Konstruktiv tanke
Konstruerande tanke
Människotanke
Gudomens tanke
Logos
Livtanke.

Tankens oändliga skönhet, detta obeskrivligt svårlösta mysterium,
Vilket icke är ett mysterium då tanken får vila, vila i denna källa,
Källa av ljus.


Djupt inom henne finns en sjö, en källa av silvervatten, dess vatten sipprar silverpärlors strömmar genom sanden, sipprar
Stilla
Sköljer
Mellan över om i till
Stiger upp i de stora höga skogarnas händer.
Djupt inom henne finns en sjö, en källa av silvervatten,
Stig in i grottan lyssna till de höga klangerna.
I allt finns livets sjöar.
Vatten är rörelse, beskriv det du ser.
”Jag ser inte en sjö samtidigt är det en sjö.
Det är en gryta, en stengryta eller en markgryta
Vattnet är bubblande, kokande, mera liknande kolsyrat vatten, kokande lava eller starkt jäsande deg.
Det är rörelsen vilken är svår att beskriva varur den härstammar.
Jag ser alla dofter, smaker, intryck falla in i denna gryta, den bubblar, längtar att bli fri, röra sina livsströmmar, i alla intryck eller känsloberöringar.
Det är känslans gryta.
Fågeln svävar ovanom, ser rörelserna, minns.
Informerar själen om innehållet.”

Utdrag ur tidigare skrifter;
Tanken,
Tankar är fel ord att säga, det är en ström av levande värme.
Tanke, känns mer och mer fel att säga. Även om jag är fullt medveten om att intet är fel.
Tanke känns alltså mer och mer fel att säga eller använda som ord, om jag inte lyfter tanken till tankens gyllenen klarhet. Det vill säga omvandlar tanken till en ren klar strålande pärla.
Denna pärla är då, blir till den högre visdomen, då omvandlas tanken till liv.
Tanken i det dagliga livet är mer eller mindre en fryst bild av en tindrande levande porlande bäck.

I hjärtat lever tanken, i huvudet dör tanken, därför segrar alltid tanken i hjärtat ty i hjärtat talar livets sanna röst. I hjärtat lever urvisdomen, urtanken, logos, godhetens vilja, detta är kärlek.


Tankar, på ett sätt måste mitt sinne komma förbi en känsla vilken stiger upp var gång jag säger tanke.
Till viss del härrör denna känsla av en eller flera minnestankar, vilka eklaterar den vetenskapliga vägen, det vetenskapliga dissekerande tänkandet.
Vetenskap är av godo, dissekerandet likaså, upplevelsen är dock att båda dessa har fört livet mer och mer eller längre bort från helheten.
Naturligtvis inte fört bort eftersom helheten alltid är.

Tankar känns stelt, känns vara formade rum, inte levande strömmar.
Leker jag med ordet sker något.

En blixt for ned från himlavalvets famn, ett budskap vilket öppnar det inres rum till eller i ett enda stort bejakelsens rum.
Denna bejakelse strålar uppåt och nedåt, fyller varats väsen.
Varat fylls med längtan att beröra, att känna, fingrarna snuddar vid det okända,
Lyfter likt fågelns flyende vingar. Glädje, glädjeljus fyller varats väsen, fågeln svingar sig högt upp mot himlavalvet och återvänder ned. Fågelns vingar bliver åter till handens fingrar, till handens fingrar och varat bliver samlat, fokuserat i sig.


T- Du goda budbringande väsen. Jag tackar dig, giv mig kraft att tala genom dina ord.
A - Du goda öppnande väsen . Jag tackar dig, giv mig kraft att möta i bejakelsens är, din sannhet.
N - Du goda väckande väsen. Jag tackar dig, giv mig kraft att känna genom din beröring.
K- Du goda livgivande väsen. Jag tackar dig, giv mig kraft att befria mig från det vilket icke är.
E - Du goda ljusbringande väsen. Jag tackar dig, giv mig kraft att älska mig för den jag är.


Tanken blev nu till det glittrande sjungande regnet vilket faller.
Vilket får marken att kännas, omvandlas till ett gungfly där jag bor och lever.
Fascinerande tanke, med Tanke på att lämna den väg som vi tror är utstakad.

Tankar
Lever vidare med tankar, dessa tankar tydliggjordes av en upplevelse.
Trodde mig se en ek, vilken i skymningen belystes av kvällssolen, blev skimrande guld röd, senare upptäckte jag att eken var en lönn.

Illusioner,
”Älska mig för den jag Är" har dykt upp ofta under den senaste månaden, samt under livets vandring.
”hur skall ett väsen kunna älska ett medlevande väsen, då egna bilder har skapats av detta väsen, inte skapats, dessa bilder är gjorda. Då detta sker är det den gjorda bilden man älskar, icke väsendets sannbild/vitbild. Det vill säga den man älskar är icke den vilken är. Den bild vilken har gjorts är mer eller mindre en dataanimering eller en docka, därför säger jag;
älska mig för den jag är
älska dig för den du är
Icke för den tankens, förnuftets illusoriska grepp har tillverkat tekniskt.
Den bilden är icke sann, sannfärdig.
Allt verkligt är sant, har skapats.

Då tanken är så uttröttad att den inte längre har grepp om tillvaron.”

Har sökt se skillnaden mellan tanke och tankeström. Detta känns mycket viktigt. Detta har kastat mig hit och dit, inte direkt givit mig frid med de bilder vilka stigit fram. Skriver här ned de strofer vilka kommit under dagen:

Då tanken gör en bild blir den en illusion, då synes icke är. Har man tur förlöper allt väl, då illusionen, blindheten tar över, gives makt, blir man illagjord.

Vad är skillnaden mellan tanke och dröm(tankeström), tanken kommer utifrån, från ytan, från huvudets sfär. Drömmen kommer innifrån är en varm levande ström.
I drömmen är det oväsentligt vad det är, det är upplevelsen, upplevandet vilket är huvudingrediensen, det viktiga. Huruvida upplevandet är gott eller icke, huruvida anden kan leva eller icke.

Tanken kan icke godkänna att eken är en lönn, att lönnen är en ek.
Drömmandet, seendet visar på det vilket är gott, sant för varat. Då endast tanken får leva, finner denna lösningen, tekniken vilken tar bort symptomen, dock icke orsaken, tanken kan liknas vid penicillin eller cortisonpreparat.

Förr var jag fenomenal på att göra bilder, att drömma mig bort, göra bilder.

Många kallar det att vakendrömma, det är inte sant. Det Är ett sovande medvetande, vilket inte står ut med ensamheten, det är likartat med att supa sig full, berusa sig.
Idag gör jag inte scenarion, det är det vilket är så fascinerande.
Det är det vilket lever i måleriet, var gång tanken söker att nästla sig in, utifrån, blir det tvärstopp.
Då man gör scenarion, gör man något vilket icke är sant, det förstör det vilket skall, är avsett att leva i det sanna mötet. Man gör en föreställningsbild.
På sätt och vis kan det liknas vid att använda sig av ett levande väsen, man missbrukar ett levande väsen.
Detta är icke tillåtet ty då blir det vilket är sant och vackert, nedsmutsat.

Eken blev en mycket tydlig bild.
Stammen begöts blev skimrande av purpur.
En oändlig skönhetsupplevelse, denna upplevelse tillförde livsupplevelse till sinnet.
Detta är att dricka de magiska ögonblicken vilka sinnet behöver för att kunna leva.
Det är då oväsentligt huruvida eken är en ek, husvägg eller lönn, det viktiga är upplevelsen, det upplevelsen vill visa på.

För mig; en hård yta blir belyst med purpur, med ens blir denna hårda yta nästintill genomskinlig, genomsiktlig, fylld av, med strömmande liv vilket kan ses, skönjas med blotta ögat.
Dagen därpå ser jag i dagsljuset löven. Tanken berättar utur erfarenheten att detta är en lönn, då ser jag vetenskapligt på trädet, jag möter den utifrån inte inifrån.
Även om det fortfarande är så att upplevelsen från gårdagen lever kvar.

Idag hade jag samma Upplevelse.
Sinnet fångades av skimrande, underbart tindrande skimrande ljusgenomströmmat glittrande orange ljus, oändligt vackert. Det var en ädelsten vilken skimrade samt gnistrade.
Hjärtat fylldes med värme, hänförelse.

Lät mig fyllas av upplevelsen, vilken gav sinnet stor värme, mötet fyllde mig med genomströmmande värme.
Var gång detta sker förs blicken, sinnet dit, till ett specifikt skeende, tanken vill vara med, frågar: vad är detta. Jag berättar att det är ett rosenblad. Tanken lutar sig tillbaka i ro, själen upplever rosens känslor, upplevelsen, helhetsupplevelsen är då jag inte tänker förnuftsmässigt, att varat lever.
Upplevelsen är liv.

Ibland, om natten är drömmarna mycket levande, om morgonen vaknar förnuftet. Förnuftet söker säga; det var bara en dröm, det inre säger; det var sant.
Förnuftet söker bortförklara medans det inre visar att drömmen är sann.
Så, frågan är vilket av dem, vilken av dessa röster är sann.

En oändlig mängd av vår tid går åt till att övertyga vårt eget förnuft om det vilket är och icke är.
Medans vi gör detta går vi miste om de magiska ögonblicken.
Då sinnet, varat lyssnar till den inre rösten vet varat att detta är sant. Det vill säga då man lärt sig att skilja mellan lust; subjektivt önskande och realitet; objektivt ledande svarande, det går icke att förklaras med vanliga ord, det är därför det ofta är svårt att göra det talande levande, ty orden är en del av tanken, först då strömmen är utmattade kan strömmen, den gudomliga strömmen börja leva. Då behöver inte det inre övertyga förnuftet om det vilket är liv. Tanken tycker om tekniska lösningar, är helt enkelt suverän på detta då den tillåts leva med sina sanna kläder, att bara leva med tekniska lösningar är att leva på ytan. Djupet är oändligt mycket vackrare, det är svårt för tanken, förnuftstanken att leva i detta, det är skillnaden mellan att vara Människa och människa. Detta är icke sagt i nedvärderande syfte. Det är snarare ett äktenskap, nämligen det yttre ingår äktenskap med det inre, den yttre tanken, förnuftet uppstiger i den gudomliga tanken. Det är att inom citationstecken ge upp sig själv och stiga in i sitt själv.

Det jag upplever kan ses så här...
Jag hämtar ljusbrickan, sätter den på plats.
Med tanken, utur erfarenheten vet jag vad ljusen kommer att ge, vet hur lågan ser ut.
Begreppsbilderna finns redan, det är därför jag hämtar ljusen.
I den stund jag sätter tändstickan emot plånet, ratsch, flammar det till, tändstickan förs till ljusen, lågan börjar brinna.
Det är en levande process, den kan inte förutsägas.
Det går icke att beräkna med exakthet det vilket skall ske i princip kan vad som helst ske utan min styrande medverkan.
Det viktiga är att jag är där, är öppen och följsam i det vilket är menat att leva, skall leva. Det viktiga är det vilket det inre berättar, då finns icke behov eller känsla av oro, oro behöver inte finnas, det reder sig.
Ett rede är runt min kropp.
Oro behöver inte finnas ty då jag/det yttre inte styr, eller rättare; lever i tillit: lyssnade, hörande i tillit tillåter mitt jag/det inre att styra då leds jag.
Det tycker jag mycket om.
(slut utdrag från tidigare skrifter)

Tanken informerar känslan, själen om rörelsens innehåll, utförandet, själen stillas en aning till lyssnande till. Lyssnande till vad; till anden genom tanken genom jagets hand.
Själen ser och nu rör sig kroppen i dans.
Livfull dans
Livfyllt kännande.

Det är fullt förståeligt att människan i den mänskliga tid ni lever i vill härleda tanken till känslan. Känslan, detta obehagliga tillstånd vilket så lätt avslöjar er.
Så lätt lyfter masken av ansiktet.
Själen stålar i andens ljus
I ljusets strålar strömmar själen
ler kärlekens kraft in i livets fästen.