14 juli

Människan är ett blad.
Ett Löv
Flyger i vind.

Människan är en elds gnista
En hjärteld


Elden omfamnar hennes hjärta, sköljer värme röd
Opaler stiger ur hennes mun, rödguld skimrande
Rubinblommor vandrar ur hennes mun
Läppars rosenblad dofta
Soläng

Se bladet med de undersköna tecknen, andas bokens pärmar, läder, hud, hud given av alla djurs djur, känn arken mellan fingrarna andas växterna, se tecknen synliga stiga fram ur det osynliga.

Bladen andas grönt, stilla porlar rödkälla i det inre.

Sommarängens liv dansar vida,
Vingar är i luften, luften är vingar,
doftande dofters dofter, rosenäng,
rosensäng, kärlekens yttre synliga famn.

Höst, hösteldar famnar om sommaräng, bär henne in i bröstet.
Se höstens alla eldar, brinna,

Löven,
Växterna bränns, inte bränns i bemärkelsen blir illagjorda, det är skuggan vilken bränns, kärleken den ytter synliggörs i det inre,
blir; sköljer värme röd.

Det fanns, finns bläck vilket är osynligt,
det tillverkas under vissa förbränningsprocesser,
det stiger fram ur ytans händer, från det inre genom vissa vätske och värmeprocesser.
Det tillverkas genom värme, det sjunker in.
Det stiger fram ur det inre.

Alltid är omvandlingen i kärlek icke i förintelse.

hjärteld

Människan är en elds gnista
en hjärteld


Elden omfamnar hennes hjärta


sköljer värme

röd



Opaler stiger ur hennes mun

rödguld skimrande



Rubinblommor

vandrar ur hennes mun



läppars rosenblad dofta

Soläng
*

Tanken tänker; var kommer tanken från om inte från känslan sade ett liv. Åter suckade du, sade intet, varför söka framlägga då ett liv icke djupt lyssnar, då detta liv är fullt upptaget med att verka vis; undervisa alla andra.

Det är just denna bild vilken förorsakar kalabalik i stora kretsar,
Tanken har blivit tvingad att bli både själ, ande, kropp och jag.

Ibland suckar människor över andra människor,
Det de suckar över är dessa vilka de kallar
despoter, herremän och maktmissbrukare, diktatorer
Dessa vilka tvingar dem att göra saker.
Du brukar säga; ett medvarande liv kan aldrig bli din herre, den vilken innehar makten över dig, såvida du icke tillåter detta att ske.

Tanken har blivit tvingad att bli både själ, ande, kropp och jag.

Så många gånger har du nedtecknat bilder av fågeln, se fågelns vingar, se vinden omfamna, vingar famna vind.
Se kronan, se rötterna se stammen.
Vinden, källaren.

Hudarna, markerna, skogen,
Skogstjärnen,
Grottan i det inre,
Livets skogstjärn längtar till evig rörelse ty annorstädes ruttnar dess vatten.

Tanken kämpar med att vara allt,
Den vill inte,
Den vill flyga fri,
Se allt det vackra,
Informera, berätta, påminna.
Tanken tycker om att lösa rebusar, den ser trådar, trådändar här och där, sätter dem samman.
Denna minnesbank är alla havs, havs sandbankar, banker.

Tanke, tanketanke
minnestanke
känslotanke.
Tänkt tanke
Levande tanke
Konstruktiv tanke
Konstruerande tanke
Människotanke
Gudomens tanke
Logos
Livtanke.

Tankens oändliga skönhet, detta obeskrivligt svårlösta mysterium,
Vilket icke är ett mysterium då tanken får vila, vila i denna källa,
Källa av ljus.


Djupt inom henne finns en sjö, en källa av silvervatten, dess vatten sipprar silverpärlors strömmar genom sanden, sipprar
Stilla
Sköljer
Mellan över om i till
Stiger upp i de stora höga skogarnas händer.
Djupt inom henne finns en sjö, en källa av silvervatten,
Stig in i grottan lyssna till de höga klangerna.
I allt finns livets sjöar.
Vatten är rörelse, beskriv det du ser.
”Jag ser inte en sjö samtidigt är det en sjö.
Det är en gryta, en stengryta eller en markgryta
Vattnet är bubblande, kokande, mera liknande kolsyrat vatten, kokande lava eller starkt jäsande deg.
Det är rörelsen vilken är svår att beskriva varur den härstammar.
Jag ser alla dofter, smaker, intryck falla in i denna gryta, den bubblar, längtar att bli fri, röra sina livsströmmar, i alla intryck eller känsloberöringar.
Det är känslans gryta.
Fågeln svävar ovanom, ser rörelserna, minns.
Informerar själen om innehållet.”

Utdrag ur tidigare skrifter;
Tanken,
Tankar är fel ord att säga, det är en ström av levande värme.
Tanke, känns mer och mer fel att säga. Även om jag är fullt medveten om att intet är fel.
Tanke känns alltså mer och mer fel att säga eller använda som ord, om jag inte lyfter tanken till tankens gyllenen klarhet. Det vill säga omvandlar tanken till en ren klar strålande pärla.
Denna pärla är då, blir till den högre visdomen, då omvandlas tanken till liv.
Tanken i det dagliga livet är mer eller mindre en fryst bild av en tindrande levande porlande bäck.

I hjärtat lever tanken, i huvudet dör tanken, därför segrar alltid tanken i hjärtat ty i hjärtat talar livets sanna röst. I hjärtat lever urvisdomen, urtanken, logos, godhetens vilja, detta är kärlek.


Tankar, på ett sätt måste mitt sinne komma förbi en känsla vilken stiger upp var gång jag säger tanke.
Till viss del härrör denna känsla av en eller flera minnestankar, vilka eklaterar den vetenskapliga vägen, det vetenskapliga dissekerande tänkandet.
Vetenskap är av godo, dissekerandet likaså, upplevelsen är dock att båda dessa har fört livet mer och mer eller längre bort från helheten.
Naturligtvis inte fört bort eftersom helheten alltid är.

Tankar känns stelt, känns vara formade rum, inte levande strömmar.
Leker jag med ordet sker något.

En blixt for ned från himlavalvets famn, ett budskap vilket öppnar det inres rum till eller i ett enda stort bejakelsens rum.
Denna bejakelse strålar uppåt och nedåt, fyller varats väsen.
Varat fylls med längtan att beröra, att känna, fingrarna snuddar vid det okända,
Lyfter likt fågelns flyende vingar. Glädje, glädjeljus fyller varats väsen, fågeln svingar sig högt upp mot himlavalvet och återvänder ned. Fågelns vingar bliver åter till handens fingrar, till handens fingrar och varat bliver samlat, fokuserat i sig.


T- Du goda budbringande väsen. Jag tackar dig, giv mig kraft att tala genom dina ord.
A - Du goda öppnande väsen . Jag tackar dig, giv mig kraft att möta i bejakelsens är, din sannhet.
N - Du goda väckande väsen. Jag tackar dig, giv mig kraft att känna genom din beröring.
K- Du goda livgivande väsen. Jag tackar dig, giv mig kraft att befria mig från det vilket icke är.
E - Du goda ljusbringande väsen. Jag tackar dig, giv mig kraft att älska mig för den jag är.


Tanken blev nu till det glittrande sjungande regnet vilket faller.
Vilket får marken att kännas, omvandlas till ett gungfly där jag bor och lever.
Fascinerande tanke, med Tanke på att lämna den väg som vi tror är utstakad.

Tankar
Lever vidare med tankar, dessa tankar tydliggjordes av en upplevelse.
Trodde mig se en ek, vilken i skymningen belystes av kvällssolen, blev skimrande guld röd, senare upptäckte jag att eken var en lönn.

Illusioner,
”Älska mig för den jag Är" har dykt upp ofta under den senaste månaden, samt under livets vandring.
”hur skall ett väsen kunna älska ett medlevande väsen, då egna bilder har skapats av detta väsen, inte skapats, dessa bilder är gjorda. Då detta sker är det den gjorda bilden man älskar, icke väsendets sannbild/vitbild. Det vill säga den man älskar är icke den vilken är. Den bild vilken har gjorts är mer eller mindre en dataanimering eller en docka, därför säger jag;
älska mig för den jag är
älska dig för den du är
Icke för den tankens, förnuftets illusoriska grepp har tillverkat tekniskt.
Den bilden är icke sann, sannfärdig.
Allt verkligt är sant, har skapats.

Då tanken är så uttröttad att den inte längre har grepp om tillvaron.”

Har sökt se skillnaden mellan tanke och tankeström. Detta känns mycket viktigt. Detta har kastat mig hit och dit, inte direkt givit mig frid med de bilder vilka stigit fram. Skriver här ned de strofer vilka kommit under dagen:

Då tanken gör en bild blir den en illusion, då synes icke är. Har man tur förlöper allt väl, då illusionen, blindheten tar över, gives makt, blir man illagjord.

Vad är skillnaden mellan tanke och dröm(tankeström), tanken kommer utifrån, från ytan, från huvudets sfär. Drömmen kommer innifrån är en varm levande ström.
I drömmen är det oväsentligt vad det är, det är upplevelsen, upplevandet vilket är huvudingrediensen, det viktiga. Huruvida upplevandet är gott eller icke, huruvida anden kan leva eller icke.

Tanken kan icke godkänna att eken är en lönn, att lönnen är en ek.
Drömmandet, seendet visar på det vilket är gott, sant för varat. Då endast tanken får leva, finner denna lösningen, tekniken vilken tar bort symptomen, dock icke orsaken, tanken kan liknas vid penicillin eller cortisonpreparat.

Förr var jag fenomenal på att göra bilder, att drömma mig bort, göra bilder.

Många kallar det att vakendrömma, det är inte sant. Det Är ett sovande medvetande, vilket inte står ut med ensamheten, det är likartat med att supa sig full, berusa sig.
Idag gör jag inte scenarion, det är det vilket är så fascinerande.
Det är det vilket lever i måleriet, var gång tanken söker att nästla sig in, utifrån, blir det tvärstopp.
Då man gör scenarion, gör man något vilket icke är sant, det förstör det vilket skall, är avsett att leva i det sanna mötet. Man gör en föreställningsbild.
På sätt och vis kan det liknas vid att använda sig av ett levande väsen, man missbrukar ett levande väsen.
Detta är icke tillåtet ty då blir det vilket är sant och vackert, nedsmutsat.

Eken blev en mycket tydlig bild.
Stammen begöts blev skimrande av purpur.
En oändlig skönhetsupplevelse, denna upplevelse tillförde livsupplevelse till sinnet.
Detta är att dricka de magiska ögonblicken vilka sinnet behöver för att kunna leva.
Det är då oväsentligt huruvida eken är en ek, husvägg eller lönn, det viktiga är upplevelsen, det upplevelsen vill visa på.

För mig; en hård yta blir belyst med purpur, med ens blir denna hårda yta nästintill genomskinlig, genomsiktlig, fylld av, med strömmande liv vilket kan ses, skönjas med blotta ögat.
Dagen därpå ser jag i dagsljuset löven. Tanken berättar utur erfarenheten att detta är en lönn, då ser jag vetenskapligt på trädet, jag möter den utifrån inte inifrån.
Även om det fortfarande är så att upplevelsen från gårdagen lever kvar.

Idag hade jag samma Upplevelse.
Sinnet fångades av skimrande, underbart tindrande skimrande ljusgenomströmmat glittrande orange ljus, oändligt vackert. Det var en ädelsten vilken skimrade samt gnistrade.
Hjärtat fylldes med värme, hänförelse.

Lät mig fyllas av upplevelsen, vilken gav sinnet stor värme, mötet fyllde mig med genomströmmande värme.
Var gång detta sker förs blicken, sinnet dit, till ett specifikt skeende, tanken vill vara med, frågar: vad är detta. Jag berättar att det är ett rosenblad. Tanken lutar sig tillbaka i ro, själen upplever rosens känslor, upplevelsen, helhetsupplevelsen är då jag inte tänker förnuftsmässigt, att varat lever.
Upplevelsen är liv.

Ibland, om natten är drömmarna mycket levande, om morgonen vaknar förnuftet. Förnuftet söker säga; det var bara en dröm, det inre säger; det var sant.
Förnuftet söker bortförklara medans det inre visar att drömmen är sann.
Så, frågan är vilket av dem, vilken av dessa röster är sann.

En oändlig mängd av vår tid går åt till att övertyga vårt eget förnuft om det vilket är och icke är.
Medans vi gör detta går vi miste om de magiska ögonblicken.
Då sinnet, varat lyssnar till den inre rösten vet varat att detta är sant. Det vill säga då man lärt sig att skilja mellan lust; subjektivt önskande och realitet; objektivt ledande svarande, det går icke att förklaras med vanliga ord, det är därför det ofta är svårt att göra det talande levande, ty orden är en del av tanken, först då strömmen är utmattade kan strömmen, den gudomliga strömmen börja leva. Då behöver inte det inre övertyga förnuftet om det vilket är liv. Tanken tycker om tekniska lösningar, är helt enkelt suverän på detta då den tillåts leva med sina sanna kläder, att bara leva med tekniska lösningar är att leva på ytan. Djupet är oändligt mycket vackrare, det är svårt för tanken, förnuftstanken att leva i detta, det är skillnaden mellan att vara Människa och människa. Detta är icke sagt i nedvärderande syfte. Det är snarare ett äktenskap, nämligen det yttre ingår äktenskap med det inre, den yttre tanken, förnuftet uppstiger i den gudomliga tanken. Det är att inom citationstecken ge upp sig själv och stiga in i sitt själv.

Det jag upplever kan ses så här...
Jag hämtar ljusbrickan, sätter den på plats.
Med tanken, utur erfarenheten vet jag vad ljusen kommer att ge, vet hur lågan ser ut.
Begreppsbilderna finns redan, det är därför jag hämtar ljusen.
I den stund jag sätter tändstickan emot plånet, ratsch, flammar det till, tändstickan förs till ljusen, lågan börjar brinna.
Det är en levande process, den kan inte förutsägas.
Det går icke att beräkna med exakthet det vilket skall ske i princip kan vad som helst ske utan min styrande medverkan.
Det viktiga är att jag är där, är öppen och följsam i det vilket är menat att leva, skall leva. Det viktiga är det vilket det inre berättar, då finns icke behov eller känsla av oro, oro behöver inte finnas, det reder sig.
Ett rede är runt min kropp.
Oro behöver inte finnas ty då jag/det yttre inte styr, eller rättare; lever i tillit: lyssnade, hörande i tillit tillåter mitt jag/det inre att styra då leds jag.
Det tycker jag mycket om.
(slut utdrag från tidigare skrifter)

Tanken informerar känslan, själen om rörelsens innehåll, utförandet, själen stillas en aning till lyssnande till. Lyssnande till vad; till anden genom tanken genom jagets hand.
Själen ser och nu rör sig kroppen i dans.
Livfull dans
Livfyllt kännande.

Det är fullt förståeligt att människan i den mänskliga tid ni lever i vill härleda tanken till känslan. Känslan, detta obehagliga tillstånd vilket så lätt avslöjar er.
Så lätt lyfter masken av ansiktet.
Själen stålar i andens ljus
I ljusets strålar strömmar själen
ler kärlekens kraft in i livets fästen.