6 juli

Varje dags natt, varje natts dag hör du henne, ser du henne.
Då du inte ser henne inte hör henne anar du hennes närhet,
känner hennes vingar famna luften,

Vind bär henne.

Hon är ett med hav, med vind,
Med alla strömmars rörelse.

Hon, fågeln du ser är allt det du skriver;

det lever en fågel här, hon seglar natt,
vind strömmar,
hon finner väg till hav,
badar vattens strömmar,

Luftströmmar för.

I gryningen höres hon stiga in i träds krona,
hon lindar vingarna om,
Hon sover dröm.

Barnen vaknar med lätta sommarsteg skyndar till havs strand
finner fjäderkrona sjunger högt i skyn,
ett av barnen finner lös fjäder,
fjäder föll in i hand,
hav strömmar in till strand,
Väter varsamt.

Barnet sveper mjukt med vänstra handen över,
smeker slät,
lyfter högra handen fattar om
fjäder.

Spetsen tindrar glimmar,
Barnet skriver
Hav
Sol
Vind
Liv.

Hon, fågeln vackerfågeln
sitter i träds krona

Hon ser,
bär dags sånger in i händers skålar lockar löven
risslar rasslar i vinds smekande rörelse

Fågels vingar höres mjuka lyfta droppar ur blads skålar
Klingande klanger av
svärdsdansers blixtrande
av regn,

dansande

Droppar knoppar vattenknoppar öppnas
Kristallotus seglar i himlens hav
strör klarhet in i ögons
Längtans brunnar.

Fågeln sjunger vida kring:
Nätter lever i dagars skönhet, är stjärnors ljus är blommors skålar
Drömmar spinner trådar

Vingar vaknar
Vingar slöjor
Händer

Fjäril ler, siden skrudens molnslöjor vandrar sjö
droppar stiga klinga
sjunger
sjung mitt hjärtas innerliga tack till natten,

Nattens skönhet är fri, fridsam, vind smeker stilla träds kronorlöv blad risslar rasslar drömmar vävastrådar spinnas

Fågel vaggar drömFjäril ler
sidenskruden stiger in i himlars havskira slöjordansar över sjö
droppar stiger
Fågels vingar famnar
bär mitt
hjärta
in
Tecknen andas djupa vattenströmmar
Hav sköljer in till strand,
vita anemoner
bubbelskum
famnar
om

För in i hamn

Barnet lyfter fjäder ser

Spetsen tindra glimma,
Barnet känner

Vind Hav

Sol

Liv.

I hela denna bild vandrar liven in och ut , ut och in i varandra, de är alla havets vågor, de vågar vilka synes på ytan, de lugna vaggande vågorna. Den lugna andningen, in och ut, ut och in.
Den innerliga balansen.
Fågeln är där i hela bilden, du känner att den samtidigt är fjärilen är alla vingars vingar, vingarna blir så slöjor händer, formen är totalt upplöst i hela denna bildsvit, därigenom andas den liv allt igenom.
Barnen är barn, är barnet, är hjärtat, alla hjärtans hjärta.
Barnet är fågeln, fjärilen allts liv.
Det finns inte en varelse eller ett väsen vilket är mer centrerat i denna bildsvit, ändå är hon,
Fågeln den centrala punkten.

Så är det i livet, det finns en punkt där du känner fotfäste, hem.
Du har än en gång levt med en av dödssynderna; girigheten, den är en punkt för många, det är stora bilder du skriver;
girighet, tänk så underbart det skulle vara
om
människan använde girigheten positivt i bemärkelsen att giva.

Vilket givande det skulle bli, det omvända tagandet.

Den negativa girigheten spricker alltid
De Goda omvandlar de svärtade mynten.

Människan bär många önskningar inom sig, skulle de stanna därvid; inom dem vore det inte skadligt. Många av dessa önskningar är icke till gan för henne, för hennes helhets vandring.
Inom dessa önskningar finns omgivningens väsen.
Önskningarna är ett fångstnät, det slungas ut och själarna sprattlar, söker ta sig ut.
De eget gjorda bilderna av ett skeende, det egengjorda scenariot av en händelse kan skada de vilka fångats.
Detta beteende är inte alltid medvetet ändå är det medvetet, ty djupt i det inre känns det inte rätt.
Så startar kampen av att hålla fast, hålla kvar.
Till slut kanske den fångade finner en flyktväg,
Den vilken står vid stranden gråter hela havet.
Skär armarna blodiga strömmar, blodet flyter utmed klipporna.
Varför göres detta, för att befria sig, befria sig från smärtan.
Hur det än är, så hjälper detta inte,
Den vilken flytt flyr.
I denna situation finns behov av samtalande.

Detta kan tolkas vara mellan två mänskliga väsen, det kan lika gärna vara ett samtal mellan det inre och det yttre.
Det omedvetna, omogna ögat är alldeles för mjukt och ser därmed grumligt.

Det finns elds texter eldtexter, eldord,
Eldon för själen
De viner genom
De skriker ej
De viskar
Vakna

Dessa ord famnar ögat;
Stärker ögat till seende
ögat det yttre fångas det inre följer med
Orden är ett vinande svärd.

Hur veta vad sannhet är om du inte frågar;

Det är sant att det inte finns farliga frågor eller fel frågor.
Farliga kan de kännas då du vet att svaret inte motsvara din önskan, det du vill:
Önskningarna är ett fångstnät, det slungas ut och själarna sprattlar, söker ta sig ut.
De eget gjorda bilderna av ett skeende, det egengjorda scenariot av en händelse kan skada de vilka fångats.
Detta beteende är inte alltid medvetet ändå är det medvetet, ty djupt i det inre känns det inte rätt.
Det är sant att det inte finns farliga frågor eller fel frågor.
Farliga kan de kännas då du vet att svaret inte motsvara din önskan, det du vill

Det du skriver:
”ibland blir det inte det vi ville/såg framför oss - det jag visats är att de vet - de ger oss det vi vill – men det ser annorlunda ut än vår gjorda bild – de ger oss det vi vill, det vilket är bäst för oss.
Det syns inte alltid i vår förtvivlan - då dimman skingrats kanske vi kan förmå se.”

Det är farligt att inte fråga, det finns inte felaktiga frågor.

Då vi säger att det är farligt att inte fråga är det med avseende på att den vilken icke frågar finner ej svar.
Det är inte så att något farligt övermannar dig.
När du nu skriver hör du två bilder tala:
Den ena bilden säger: far likt; en färd vilken liknar en färd, men inte är en färd,
Den är en skuggfärd.

Den andra bilden säger: farled.
Alla leder var de än befinner sig skapar, är förbindelser till rörelse.
Farleden är en ljusfärd.
En fråga öppnar ofta en väg, öppnar oftast en väg.
Se kanalerna framför dig, nej dotter far inte till Kina och flodbäddarna, vi skall inte vandra in i risfälten även om riskorn är elliptiska. Stanna nu här, du skall inte till Egypten heller inte till de höga skogarna, stanna nu här.
Se kanalernas slussar.
De höga murarna byggda i trappor.
Stenblocken är vattenmörka
Kylda
Vattnet är långt ned
Antingen stilla eller forsande.
Det forsande vattnet dånar tystar allt runtom

För att båtarna skall ta sig igenom finns stora kugghjul, de klingar järnsånger då de snurras runt med stav i hand
Portar öppnas sakta
Vattnet forsar dånar fyller
Tankalucka

Så är det med frågandet.
Livet flyter stilla,
En aning stiger fram
Du snurar kugghjulen
Ställer frågan
Får svar
Vattnet, forsvattnet dånar
Röjer undan alla tvivel
Båten tar sig fram
Ut till
In i hav.

Där synes skeppet segla med fyllda segel

Att inte ställa frågan är till viss del att dö en liten bit
Det är ett slags hopplöshet.

Vad är dödslängtan;
Det är att finna frids stillhet.
Det är inte alltid att vilja dö lika med avsluta.

Det är
Upplevelsen av att vara i solen för länge.
Det är längtan till skuggan under trädet.
Det är längtan till fröskalet.

Giv mig tid att andas
ut.

Du längtar efter att få sluta dina ögon, sova, vara ifred.
Ditt sista djupa möte inom vilket du gav allt har sargat dig svårt
Hade vi sett hans svekval hade vi icke valt honom.

Varför skapades alla regler, regler för det vilket är inre liv, vilket är liv.
Dotter du ser ordet regelbok framför dig.
Det är ett vackert ord, bilden du ser är vacker.
”jag ser höga skogar, vida sänkors ängder.
Jag ser fria växter andas.
Jag hör ett träd falla, läggas ned.
Jag ser bågen spännas pilen fara iväg ser djuret läggas ned
Jag ser bladen bli blad av växterna, jag ser bladen bindas med band av gräs,
Jag ser trädet giva av sin bark.
Jag ser eldar brinna.
Jag ser boken, ser en fjäder falla
Ser handen skriva tecken genom hjärtat.
Jag ser boken
Regelboken
Känner vind omfamna andas
Ser bladen vändas, fladdra
Inte fladdra, bläddras av vind.
Ser bladens mönster bli ett, vet att denna bok lever inom varje väsen.
Den är rörelse, varje blad är en tråd av livets väv,
Regelboken är helhet.
Inre moral, hjärtmoral verkande genom handens, stegens gärning.

Icke pålagda regler, levande regler stigna ur djupet av hennes godhets vishet.

Varför skapades alla regler
För bönen
För meditationen
För andrum.

Därför att någon hade begärelse att styra det vilket är evig rörelse

Varför skapades regler för inspirativ rörelse
Se de gamla folken de rörde sina liv in i inspiration.

Det är inte fel med regler, dessa skall dock icke ta över det eviga och bli en sträcka av en evinnerlig evighet,
Evinnerlig evighet - det är
Dödsrörelse.

En gång i din ungdom, flera gånger reagerade du över syndernas förlåtelse, någon gav dig syndernas förlåtelse
Du visste att detta var ett skeende mellan ditt själv och de högre.
Ditt själv var länken mellan dig/det mänskliga och de högre visa.

Du ser ditt själv hålla dina diggärningar i händerna,
Du ser ditt själv lyfta dem fram till de höga visa.
Dessa händer är en legering av ädla metaller
Du ser skogstjärnen, alla sjöars, sjöars yta svart.
Synden är vilsestegen,
Hur läggs skuld i vilsesteg.
För den ensamma människan är prästen många gånger det enda mänskliga möte de har.

Du är trött på denne mans på det omgivande varats vinklande efter sitt diggottfinnande(sig, mig) – eget gottfinnande – eget omvandlande av sanning,
Nyttjande av andlig sannhet till gagn för beundran.

Jag ser den helgade platsen


Hon vandrar uppför

Jag vandrar uppför de kända stigarna

faller

hopp
löst

ned


vid sjöns sida



mellan de två vakande


i deras händer

brinner eld

sakt mod



vind


lägger

indigomantel över


hennes bönkropp



där blir hon

Hon


Jag ser den helgade platsen