15 juli

Människan är blad är eld

Vad är hon då mer,
Vatten får askan att sjunka in i jorden,
Jordsfären

Varifrån kommer regn
Kommer aska
Kommer liv

Vatten smeker askan
Askan upplöses

Människan är därigenom allt

Ljuset ”in lockar” vattenvinge (denna sista mening är nedtecknad med så otydliga krumelurer att jag inte ser den helt klart i skrivandets stund, blir osäker; känns märkligt med inlockar vattenvinge. De ord vilka inte är tydliga är inlockar och vatten, vatten kan vara värme)

Du skrev under gårdagen nattens ord,
Du skrev poesi om opalen, du visste inte varifrån de kom.
Opaler
Opaler stiger ur hennes mun

rödguld skimrande



Rubinblommor

vandrar ur hennes mun



läppars rosenblad dofta

Soläng


Vad ser du; jag ser dem, deras svettblanka hud, ser hur de har en svettduk hårt åtdragen runt pannan, huvudet. Jag ser dem med hackor göra sår i bergets inre,
Jag ser dem kasta ögon bakefter sig
Ser deras tjyvrädsla
Med risk för det egna livet gör de sår i bergets inre för att finna opaler
För att finna pengaströmmar
Opalen inbringar stora summor då de är rena.

Denna opal vilken du ser är tanken,
Gudomens tanke
Den lever djupt i det inre.
Nej, den inbringar icke stora pengaflöden.
Vi vill med denna bild visa med vilket våld tanken tvingas in i andra former än ursprunget.
Den opal vilken hackkas fram med våld, blöder, skänker icke långvarig lycka.
Det finns många sägner om stenar vilka då de stals bringade ofärd in i tjuvens vandring.
Det sades att stenen var förbannad eller förbannade den vilken tog den otillåtet i sin hand.
Vi har sagt; den vilken eftertraktar det inre ljuset, eldljuset har behov av vägledning
God vägledning
Icke av de vilka har gjort pengaströmmar av blödande stenar.

Vi säger icke att pengar rikedom är fel otillbörligt otillåtet,
Rikedom är skönhet då den är real ström icke stillastående ruttnande strömmar.
Spräng vallarna,
Se sann rikedom stråla.

Se de höga klipporna, röda skimrar de, andas de i grynings, skymnings, dags, natts händer, röda med blå aningars violett, här och var synes gyllene band.
Vildrosor växa ur klippans sprickor, utan jord av kärleks kraft
Se de vida markernas grässvall, böljande gröna hav, i vågorna synes skira blå blommors kjolar, med solögons kopparguldsskimmer
Se bäcken vilken porlar inom markernas famn, se sjön, se stillhetens andnings rörelse.
Se vildhästarna, fria,
Se deras fria hovar trumma, trumma hud,
Hör hjärtats sånger
Se vind famna om lyfta höga sånger in i fågels bröst
Vingar famna om.

De hjälmprydda såg dem,

Vildhästarna såg rök, svartrök stiga upp,
Eldgnistors flugor sprakade förkolnade vingar.
Stenarnas rötter suckade djup sorg, fly
Fly vackerfränder
Fly vildhästar
Fly hästar
Fria
Vildhästarna kände främmande dofter, hårda röster, kände inte igen,
Frustade, sökte skaka av sig upplevelsen, den blev kvar,
de stampade oroade i markerna, rafsade jorddamm sökte svar,
hörde vindvarning;
Fly vackerfränder
Fly vildhästar
Fly hästar
Fria

I gryningen ven linor genom luften, stenrötter sökte vilseleda vind sökte kasta dem bort, snaror drogs åt runt vildhästar vackra fria

Vad ser du vid anblicken av religion.
Jag ser denna dal, jag ser hur allt lever i samklang, är helhet. Ser denna dal, vara helhet, ser källans flöden, ser fridsstegens mod.
Jag ser real, realitet, befäst. Ser den andliga världen icke vara frånskild, ser den vara befäst, skönhetens äktenskap.
Ser klippan vara människa, gudom, gudom, människa. Hör källans sånger.
Jag ser real, realitet, befäst inre ljus. Icke påhitt, skrönor, ser sägnernas verklighetsbasis, vill säga bas, triangelns bas. Ögat är i mitten, det allseende ögat i oss.
Jag ser region, område, uppfyllt med ljus.
Jag ser, smakar en vacker plats, fylld med det jag känner vara harmoni,
Ett ljus vilket är skimrande, det är dimma, det är inte dimma,
det är ljus, luft, vatten,
genomströmmat med värme, dimman är tusenfaldigade droppar, ”nålshuvuden”, eldopaler.
Då jag nu skriver får jag upplevelsen av det ni talade om; osynligt bläck,
Jag får upplevelsen av osynligt bläck; de skrivna tecknen träder fram.

Religionen är en region, ett område, därmed en kropp, det vill säga ett liv,
liv.
Se religionen vara den vita springaren, den svarta springaren, dessa skiftar färg; natten, dagen, dagen, natten är i varandra,
Nåväl se denna springare, vildhästen, dragare, bärare av realitet;
Ära vare gudomens ljus,
Hör lovprisningarna, kärlekens lovprisningar.

Denna springare fångades av de hjälmprydda,
dessa hjälmar, snörde in tanken, bepansrade tanken samt skymde sikten.
Inskränkte vidseendet.
Denna springare fångades, det sattes in betsel med spikar i, vildhästen;
den fria hästen, tuggade blod samt fradga, smärtfradga, sökte väg ut ur fångenskap.
Tömmarna hölls av många händer, drogs hit och dit,
Det uppstod många namn, jordvärldsreligioner,
Alla anpassades, icke efter källan, de anpassades till vinstsyfte, mängdberoende i rädsla för – straff.
Piskan ven genom luften, sanningen snarades om.
Stenarnas rötter suckade djup sorg, fly
Fly vackerfränder
Fly vildhästar
Fly hästar
Fria
Vildhästarna kände främmande dofter, hårda röster, kände inte igen,
Frustade, sökte skaka av sig upplevelsen, den blev kvar,
de stampade oroade i markerna, rafsade jorddamm sökte svar,
hörde vindvarning;
Fly vackerfränder
Fly vildhästar
Fly hästar
Fria

I gryningen ven linor genom luften, stenrötter sökte vilseleda vind sökte kasta dem bort, snaror drogs åt runt vildhästar vackra fria

Religionen fick ett annat stall vars namn är; makt
Mänsklig makt.

Vi har sagt att makten endast kan leva vidare då den tillåts eller gives fria tyglar, händer;
Minns att vi icke kan tvinga, denna makt lever aldrig i evig tid,
Den lever i evighets tids tyngd.