13 juli

Människan är ett blad.
Ett Löv
Flyger i vind.

I de höga skogarnas mitt lever en sjö, outsägligt vacker,
I dagens famn glittrar guld i dess ögon
I natts famn glittrar silver i dess ögon
I skymning
I gryning
Sammanstrålar deras ljusauror
Skimrar
Strålar
Kopparsmaragd

Tid som annan tids annan vara lever slöjors nätta steg svepande rörelser med sjön
Sjön är synlig icke synlig
Visar sig
Visas
Endast för de vilka tillåts
Det är många vilka är hos sjön, talar till sjöns visdom
Vishet stiger upp till ytsfären.
Sjön har en botten
Ett djup
Djupet – botten är icke negativa tings levnad.
Sjön sipprar ut eller in i allt genom botten, genom tusende munnar andas sjön,
Talar silver guld in i rötters rötter.

I de höga skogarna lever en sjö.
Sjön ”är så mycket mer än sjö”.
Det du ser vid kanten av sjön är vatten,
Kanske rent vitt, kanske skogsgrönt, kanske rött, kanske svart, kanske blått, kanske, kanske är vattnet en skir regnbågshinna vilken skiftar färg. Skiftar färg i enlighet med ljusandningens livsandnings värmeandning, vad var det du skrev om sorg om lycka; så belysande:
”ser denna linje ena dagen sorg andra lycka,ser barnen gunga gungbrädaser linjen omsluta i kärlekgenom det ena känner vi det andra, de är inte så olika i färg.”

Det du inte ser – direkt – där du sitter vid kanten, är sjöns innandöme, infattning, dess famn, den hand, den skål vilken sjön är i. Skålen har kanter, har botten, har djup, har materia samt icke materia, är formfast samt formupplöst. Det finns myriader av mikrobiska mikroliv, mikroorganismer i sjön. Djur besöker sjön och dricker av dess strömmar, gryningsväsen, skymningsväsen besöker sjön, det finns bubblor i runt ovan under genom med till sjön.

Mitt i sjön seglar en näckros.
Denna näckros är rödmantlad, rödkjolad.
Vi avser icke att stanna vid de hjärtformade bladen, Näckrosens blad. Ögon rot och stam, stjälk.

Sjön är liv, sitt liv, detta ”trots” allt det liv vilket besöker den.
Näckrosen är liv, sitt liv, detta ”trots” alla intryck; syn, hörsel, lukt smak, beröring, samt de medföljande, medlevande sinnena.

Så vandrar du in i skogen, du är nu i en ljusuppfylld glänta, där lever en vit skogsstjärna.
Hon är omgiven av skogen, den vida skogens invånare. Var och en pudrar henne med dofter, hon bibehåller sitt liv.

Hon tillsäger dig; gå till blomsterlandet.

Du smeker henne med din kärleks ögon och vandrar in i blomsterlandet.
Där är de alla och envar, envar och alla
Var och en av dem är en blomma, varje blomma är en blomma, ett liv.
Välj nu en av dem, gärna en av dem med en öppnad kronskål, där varje kjolblad synes tydligt, där du ser solögonen le.
Skulle denna blomma tillåta att alla de omgivande blommorna steg in i den, för att giva sina åsikter om liv, vad liv är, hur blomman skall leva,
Garanterar vi att denna blomma skulle tyngas, bördan av att bära alla andras åsikters meningar, skulle bli för stor, blomman skulle tyna och sakta vissna bort.
De egna solögonen överger aldrig blomman, men tyngden av alla de övrigas åsikter gör dem mindre, ofta i rädslan av att göra fel eller såra.
Den egna blomman blir en minimalistisk mikroorganism i sitt eget livshav, medans de övriga, skogens invånare blir makroorganismer, de sväller sig enorma, svulstiga och vällustiga, övergödda på vackerblommans ordmening.

Nu är det så att inte en av dessa blommor låter sig påverkas bort från sitt liv, sin livsväg, det vill säga om inte någon manipulerar med deras jordmån.

Någon vis man skrev att godheten lever i ondskans händer, dumheter säger vi genast. Möjligtvis är det så att ondaskan synes växa sig stor och svulstig, fråga er om detta gör ondskan större.
Godheten kan verka minimal, men se det är inte storleken eller mängden vilken visar vilka händer som innefattar vad. Ty även om ondskans händer är större och håller godheten inom sina, sprängs de upp av kärlekens kraft.
Det är exakt den kraften vilken öppnar alla knoppars knoppar.
Denne vise man skrev att religionerna har gjort människan rädd för sig själv, sitt själv.
Det är förvisso icke religionen vilken har gjort detta, det är de vilka säger sig vara företrädare för en religion.

Religion är liv
Varje sant väsen är religion

Är moral

Andeflöde

Själsstämning

Kroppsuppfattning genom jagets vägledande kärlek

Genom allas vårt ljus och värme.



Människan är ett blad.
Ett Löv
Flyger i vind.

Dotter, du såg dessa ord vara märkliga i sin skönhet.
Du vet vari bilden är, du ser ett vackert hjärtformat blad, löv, det skimrar i grönt. Du ser solen genomlysa, belysa bladet, du ser de skimrande linjerna.
Dessa linjer är tecken, gudomens tecken därigenom ditt, varje enskilt livs tecken.
Varje blad är fäst vid livets träd, se nu blomsterlandet.
Tecknen är icke stillastående, de flödar, vid varje ”livspunkt”, port framträder ett tecken ur strömmarna. Tecknet formas, caligrafiskt.

Bladen, finns i trädets krona, i hela trädet.
Varje blad är en bok, livets bok, se sidorna bläddra i vinden.
Bladen flyger i vinden, för att känna, uppleva.
Bladen, löven är liv, sitt liv.
Finner vägar, upptäcker vägar, liv
Återvänder alltid,
Så gör också det lilla barnet, lämnar moderns kjolar, då barnet behöver andas, närhet söker de sig in i moderns kjolar.
Vem är Modern i denna bild, hon är ditt inre, ditt själv.
Var gång du har utmattats av alla intryck vandrar du in i ditt själv
I vårt själv
Älskade
Var hos mig.

Människan är ett blad.
Ett Löv
Flyger i vind.