20 juli

Barnet vet det den vuxne ej vet
Den vuxne vet det barnet ej vet

Vad är det de vet,

Barnet, är i trädets krona
Till och med i vindstornet
Blickar ut
Med vingar
Är barnet i allt
Med fjärilsvingar
Med alla vingars vingar
Med luften.

Lyssna till nattens vind, hur vinden vandrar in i trädens kronor,
Hör lövens glittersånger
Så upplever barnet det den vuxne ej längre vet.

Den vuxne sitter under trädet
Låt oss för en stund vara oromantiska,
Den vuxne är helt enkelt rötterna, känner alla jordsteg, alla stegs steg, vad gör den vuxne med dem.
Tar dem alla i sina händer och kastar dem hit och dit, rusar runt för att hinna.
Se så rötterna, helt enkelt slingrar dessa livets bäckar sig med allt i sakat mod.
Andas
Andante.
Endast där – i andante kan upplevandet verkande stiga in, sakta åter väcka det den vuxne innerst inne vet, det barnet vet.

Barnet älskar upprepning,
Se trädens grenar, fingrar,
Pärlgirlanger blir blad, blad efter blad till blad,
Bladguld
Bladsilver
Bladsång
Bladdans
Blads andning

Barnet känner igen.

Den vuxne tycker upprepningen är enformig, somnar in, blir uttråkad, det är där gifttagen öppnar sin giftkanal; suckar leda.
Den vuxne somnar in – om – det nu inte blir så att den vuxne helt plötsligt av en händelse ”drabbas” av ett blixtnedslag och ser skönheten i upprepningen,
Ser
Finner
Rytmen.

I upprepningen lever luft, eld, vind, vatten, jord, metall, trä, blomma, sten vad du än lyfter fram, lyfter upp ur formen, formbilden.

Allt levande är strömmar.

Se det lilla barnets övande, detta övande är verkligen upprepande strömmar, havets vindens allts strömmar.
Den tydligaste bilden för detta är havet, då vi bortser från cirkeln och endast ser fram och återvågen.
Varför denna upprepningsvåg;
Barnet var i världsherraväldenas etervagga, i Moderns etervagga, vaggades, låg i vagga, vaggades in i;
Till.

Låt oss inom denna bild återvända till ;
Språket har ett nocturniskt behov
Ett behov av att stiga in, andas i allegro,
nu andas språkvärlden stackato i falsettoner, är sopranistisk,
dessa behöver sänkas djupt ned i basvärlden för att medvetet stiga,

Du stannade länge i sopranistisk, det är till viss del vordet till en ism, sopranism. Det vill säga i hög hastighet hinna uttala så många livssanningar som möjligt är. Stundtals är det att liknas vid en kulspruta, ett automatvapen. Nåväl dessa kulor, är alltså sopraner, de spränger mer eller mindre sönder de skira hinnorna till sant lyssnande, till viss del kan vi säga att dess höga toner, skriktoner, spränger ljudvallen.
Då vi här talar om höga toner är det avstånd vi avser, icke innehåll eller mening. Det är lätt att tro att vi med höga avser högre sannhets visdom eller sfäriska toner.
Med djupa toner avser vi fylld mening, se den skira färgen mättas till djup.
Du väcktes med; sopranisk är det. Med avseende på att vi avser hets, skrik, skärande toner, vill vi säga att detta är ett maniskt skeende vilket för väsendet in i ett hektiskt leverne.
Sopranistisk,
Sopranism
Sopranisk
Manisk
Hektisk
Hets
Stilla dig människa andas djup innebörd in i höjden.

Andas;
Aspirare
Respirare.
Det andliga livet, gudomen är intet att spotta ut likt körsbärskärnor, det är en utsöndrande viljehandling.
Vad finns mer att säga om detta; intet orden aspirare samt respirare säger allt.

Sitter i natten, med regn i mina händers skålar
sakta böjer jag skålarna framåt
ser vattenfallet
ser sjön
ser sånger stiga

Sitter i natten med regn dansande
droppar springer
trippar
uppför nedför den svarta rutan
vind smeker gardin
sakta böljande

Sitter i natten med regn
silversträngar
vibrerar klanger
smärta
glädje
sorg
lycka

de är så lika
gör ont


Det är vackert i natten
stilla
människotyst

äntligen lever

strofer


Symfonier