Folk lämnar sina grunder, sin grund i förhoppning om att finna en bättre grund.
Folk lämnar sina grunder,
Sin grund
Vandrar ur askan in i elden.
De var renade,
Lämnade reningen,
Sökte eldens värme
Fann dess förgörande egenskaper
Ty deras sinnen var icke skolade till att möta eldens ande
De såg eldens inre skönhet
Eftertraktade den
Dess stillhet
Innehade icke redskapen
Greppade om dess yttring
Flamman
Blev eldflugor.
Elden har alltid lockat , fascinerat människan.
Elden har alltid bett människan till sig; se värmen, dess inre liv.
Känn stillheten, friden.
Se det renade ljuset vakna
Se minnet stiga in i framtid,
Se kolet lyftas
Se diamantens inre värme
Elden har alltid bjudit in människan från vimlets hysteri, bett henne till sig,
Till stilla begrundans betraktelse.
Väckt sagans liv
Väckt berättarkonsten.
Alla ansikten är varma mjuka goda runt elden.
De känner dess liv
De kupar varsamt händerna, gärningens händer runt
Runt varje flammas liv
De förbrännas icke de är eldsjälar
Eldsjälar till livs liv
De värnar om kärlekens steg
De värnar om allt liv
De kupar händerna, sitt liv runt flamman, de värnar om flammans bud.
De är kärlek
Är skapelsens ursprung.
Kärlek till liv - liv till kärlek.
Ur allt blev inget - ur inget blev allt.
Ur livets hav steg den röda solen.
Han sträckte fram sina händer till Henne
Slöt solmanteln runt om
De susar i trädens kronor
Susar kärlekens bud
Elden visar dina händer sitt behov - du visar elden ditt behov
Så svarar ni till varandra
Vi är kärlek
tillsammans
Är skapelsens ursprung.
Kärlek till liv - liv till kärlek.
Ur allt blev inget - ur inget blev allt.
Kvinnosjälen
såg
stillhetens vingar
försvinna
stiga
upp i skyn
anade trådens sträckning
violmolnens ljus
händer
sänktes
ned
hon klättrade uppför
upp för fingras trappsteg
återfann
fann åter
stillheten i skyn
violmolnens ljushänder
kupades runt
...
Älskade åldersögons hamn
giv mig åror
att ro
till
frids ro
giv mig det jag alltid sökt
Det
jag alltid visste
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar