19 juli

Vi vill gärna åter vända till;

”Mitt drama; ditt drama – är det verkligen så – gör det oss befriade, gör det oss ensamhänvisade… de orden; mitt drama, ditt drama, befriar det oss från sant ansvar, sann konsekvens… den medkännande lever i allas dramer”

Detta uttalande; det är hans/hennes/dennes eget drama – är ännu ett av dessa mest missförstådda ord, inte ord här är det en hel mening.
Den gamle vise, berättade, ett liv lyssnade,
Den gamle skrev, den andre översatte, från ett språk till ett annat språk, den vises språk är icke detsamma språket, det är detsamma.
I den del av världen där denne vise lever, i de höga skogarna, är varje ord ett frisläppt skönhetens väsen.
Den gamle vise berättade, skrev, tillät någon att översätta,
Hur skulle den vise veta innebörden av de utsagda orden i det skrivna.
Den vise såg den översättandes själ, kände tillit, trodde till.
Då den vilken önskade översätta berättade för den vise, gjorde översättaren det färgat, med färgat sinne av kärleken till den vise.
Ser du; den vise kände tillit ur den lärlek, de kärlekens ord vilka han hade transformerat till översättaren. Så långt var allt gott, då orden kom i till skriftställaren; manuset var färdigt, fanns begär till populism, orden ändrades, det ströks, innebörden blev ändrad.
Det var inte den vise vilken skrev, det var icke översättaren, det var – förlåt – en fyrkant. Denne, förlaget såg endast antalet boksidor och utseendeform; det yttre.
Innebörden var icke längre det samma.
Så var det med atombomben; en inspiration gavs, den blev något annat, något, fasansfullt,
något.

Med fasa såg den vise vad de skrivna orden tolkades till. Han berättar nu, han skriver icke.
Han berättar för sitt folk, icke för efteraparnas ytströmmar. Detta kan skönjas vara negativt uttryckt; det är sagt i kärlek. Allt vi låter dig skriva är sagt i kärlek.
Bry dig inte om andra, bry dig om dig själv, bry dig inte om det, bry dig om dig själv. På detta fasansfulla språk; skit i det och bry dig om dig själv.

Där är det; bry – dig - inte om andra/det, bry – dig – om – dig – själv.
Det tolkades alltså till dig istället för ditt.
Det går inte att säga att väsendets drama, är dess eget och vända sig bort;
Begäret att ta över för att stråla i sin hjälparglans, bli berömd, vis, kanske gör att någon stannarför att se ut som denne hjälper. Det är aldrig hjälp att ta över, det är att stjälpa.
Är detta annorlunda, det vi säger.
Det är det i allra högsta grad.

Det den vise sade genom oss var; den enes drama är alltid helhetens drama.
Det går icke att frånsäga sig detta, sig kanske vänder sig om, går bort, lämnar den lidandes utsträckta hand; håll min hand – sig kan inte gå långt, sig känner i sitt – sitt – inre smärtan.
Det enskilda dramat är alltid helhetens drama; detta sade den vise.
Detta skall mänskligheten göras medveten om,
Vad ni gör mot de minsta gör du mot ditt själv så ock mot mig.
De är icke frånskilda, sig och sitt har behov av varandra,
Fattig är den vilken frånsäger sig sitt hela vara, helhetens vara, det är en fattigdom långt vidare än fattig. Vad är pengar, är pengar negativt, inte alls, se dem dock för vad de är. De skall icke finnas länge till.
Ni har alla förmågor vilka förenar er till helhet, dessa förmågor skall bliva edra pengar.
Detta var avsikten med affirmationen, dra till sig genom tanken; medkännandet.
Genom att med full klarhet inse att helheten är, däri lever den gudomliga tanken,
Den tanken känner alla edra behov,
Genom att med klar sund vilja inse helhetens skönhet, omvandlas mitt till ditt, ditt till mitt; ni skall, vi skall tillsammans känna behoven, det blir ett strömmande utbyte av,
Det blir ett strömmande flöde
Det sanna pengaflödet.
Det är icke klirrande mynt, se dem givas vingar, flyga fria.
Slå icke mynt, slå icke,
Mynt
Av ljusets andning.
Gör icke form av givarhänder
Hjärthänder.

Se livets stora cirkel,
Det finns intet slut intet början.
Det finns gudomlig glädjegivaranda, den strömmar åter, ty cirkeln rör sig i tillblivelse, ständig så kallad upplösning till tillblivelse.
Det är uttrycket; samla icke skatter på jorden – varför samla skatter, form på jorden, var i jordsfären, med livet.
Se skatterna i himlarna, himlarnas rena silver guld,
Det är tankens rena klarhet i dess uppgående i den gudomliga tanken; radarmast sägs det, kanske är det så dock av en helt annan dignitet, här är det mera en hjärt – lungmaskin, att vara sammankopplad, respirare.
Vi säger icke att skatter, rikedomar är fel, låt dem icke bli domar genom att icke se rötterna stammen samt kronan.
De skatter ni genom edra steg skapar, genom er hjärtgärning på jorden, i jordsfären blir hjärtguld, renar er låsta tanke, frigör gudomlig energi – vad annat är detta än en hjärtlungmaskin, det är helhetens eviga rörelse, icke evighets suckans tyngd.

Samla icke rikedomar, skatter på jorden, se jordsfärens skatter, naturens liv,
Se helheten tjäna delarna, delarna är målet – delarnas tillfrisknande, i den personliga, enskilda, individuella sfären tjänar delen helheten, målet är helhet.
Ser ni naturen eftersträvar icke ägande, den förstör, sönderdelar alla enskilda tecken på eller till ägande, alla tecken på formation.
Naturen eftertraktar, börskrasch, datahaveri.
Icke för att förstöra, för att konfigurera till helad balans.

Varför ser ni då icke att varje mikromillimeter lever i en kropp, ett hölje. Ja, ännu mindre delar, kropp i kropp i kropp i kropp, det tar aldrig slut,
Hur kan ni då säga; det är dennes drama…

Hon
steg in i blomfamn



dansade själsäng



Han
Smulade sönder


bladen föll döda ned


smulade skönhets kjolars svall


Hon
steg in i skalet



lades i jordbädd

rullade ihop sig

sover

dröm

eftertraktan
Den lycklige eftertraktar icke den yttre rikedomen, den lycklige vet att den rikedomen sinar, den inre rikedomen växer är hjärtats sjö – i himlarna ler jorden - vid den sjön synes de stiga fram de vandrar från vida vilsemarker dricker liv finner hjärtknoppar
känner egna hjärtsjön slå ut i blom, det röda dammet lägrar sig i regnhänder, Träd reser sina liv är Savannblommor i röda himlens hav.
Dialektiken skall bli en allegori för språkutvecklingens sanna återvändande in i ursprungskällan.
Orden kan användas allegoriskt för att omvända rädslan till viljande skönhet
Genom att orden brukas allegoriskt, det vill säga; blir symboler, uttryck, en parabel för ordinnehållets uttryck, blir en hand vilken kupas runt hjärtat för att lyfta bort den omedvetna rädslan vilken gör motstånd, det allegoriska ordet blir en hjälpare.

Då du var verksam i barnträdgården använde du allegorier,
Dessa var nattliga havs andning,
Nocturne.
Du hade lyssnat till ett barns gråt, skapade en saga, av bilden, i bilden använde du dig av dockor, klädde dessa med namn, namn vilka barnet ej kunde härföra till mänsklig hemisfär, barnet hänförde namnet till väsensliv/kärnan.

Språket har ett nocturniskt behov
Ett behov av att stiga in, andas i allegro,
nu andas språkvärlden stackato i falsettoner, är sopranistisk,
dessa behöver sänkas djupt ned i basvärlden för att medvetet stiga,

Du finner oss stundtals tjatiga, nu med ordet allegorisk;
Allegorisk är ett talande ord, det finns en risk i allegro; en alle – go – risk, den risken är ett insomnande, detta är av godo då det är en slags Törnrosasömn,
Se vildrosen stiga ur bergets spricka, ur det inre, sprickan blir kysst av prinsen, av solstrålen

En allegorisk grund är av värde.