26 juli

Visst är det så att det går bra att gång på gång upprepa, det är dennes drama icke mitt.
Det blir ett mantra, en mantradans vilken leder till oerhörd gemensam smärtupplevelse, detta mantra är mer eller mindre en slags självuppfyllande profetia, samtidigt är detta mantra, en slags likgiltighet.

Det är att göra sig till en dramaliturg, det vill säga använda sig av liturgiska kläder, färger, ritualer, allt det vilket hör samman med ordet liturgi.
Denne vilken utsäger dessa fraser lever i dramaturgi, är dramaturgisk.
Vill mer eller mindre styra det omgivande varats steg för att försäkra sig om att icke avslöja sin egen osäkerhet och till viss del oförmåga, sin ickeempatiska förmåga. Genom detta mantra förskansar sig denne i sin egen borg, väljer var han vill skänka sina gracer.
Vi säger dramaliturg ty denne använder sig av andliga sanningar till sin barmhärtige samariten vilja. Vi låter kanske icke tämligen positiva då vi uttrycker denna mening; agera sin barmhärtiga samariten vilja; det är inte heller meningen att lysa med positiva ordskrifter runt detta, ty det denne gör genom användandet av egenmantrats skydd är att mer eller mindre göra sig till livsregissör, denne regisserar det omgivande varats upplevelser, gör sig mer eller mindre till domare, enväldig domare, nästintill bödel.

Visst är det så att det går bra att gång på gång upprepa, det är dennes drama icke mitt.
Det blir ett mantra, en mantradans vilken leder till oerhörd gemensam smärtupplevelse, detta mantra är mer eller mindre en slags självuppfyllande profetia, samtidigt är detta mantra, en slags likgiltighet.
, det är dennes drama icke mitt. Det handlar inte om mig. Den vilken lever så eftersträvar att komma dithän ”det är dennes drama”. Den vilken uttalar detta mantra är mot sig, självvådlig, begår våld mot sitt själv är därmed självvåldig, samtidigt själsvådlig och begår våld mot sin själ, sitt själsinre, är ävenledes självrådig i negativ bemärkelse.

Denne ser en vacker himmelstron inom sig, mer eller mindre guldkalven, genom detta mantra eftersträvar denne att bygga en egentron. Först i betydelsen av tron på sig själv, icke tron till sitt själv.

Ty genom detta ordstäv, stävar detta skepp ut från hamnen.

Denna tron är att bygga till en tron, här är den andra betydelsen av tron; denna tron är att bygga sig en tron, en egentron, att bygga sig till en tron över allt och alla i extremfall, denne bygger sig en tron, en krontron vilken söker kväva ditt/sitt själv. Ja, vi upprepade oss av den anledningen att vi helt vill klargöra ordet trons båda betydelser inom detta fältslag,
Väsendet har alltså byggt sig en krontron, vilken söker kväva dennes själv, därigenom allts själv, det vill säga:
Ytterlivet bländar av innerljuset. det vill säga

Ett sådant väsen lever alltid – omedvetet – på eller i halvljus. Denne tror sig vara inställd per automatik till halvljus.
Låt oss se till detta, du stannade inför denna liknelse eftersom du häromnatten experimenterade med ljuset i bilen, sökte komma underfund med automatiken i halvljuset samt helljusets funktioner.
I bilen finns en ljusstav, en ljusspak, denna är i moderna fordon inställd på/till automatik, till automatiskt halvljus, föraren behöver icke anstränga minnet med att stänga av och på. Förträffligt villsamt, eller hur. Nåväl för att helljuset skall fungera måste denna ljusväxlare, samordnare fungera. Det vandrar elektroder, kablar, virade kabelnystan genom dessa vägar.

Väsendet tror sig vara inställt, i själva verket, i själv verket har väsendet stängt av automatiken, den sant, levande inre moraliteten, hjärtpulsen, därigenom bländar denne av sig själv, blir en skugga av sitt själv

Livet är ett drama, för att et sant drama skall kunna uppföras, leva, utföras, uppspelas finns en rollbesättning, rollinnehavare.
För att ett drama, ett sant drama skall kunna uppföras finns behov av medspelare.

Den ensamme kan till fullo skapa ett eget drama, ett egendrama, bygga upp en mardröm. Frågan är varför den ensamme gör det, är det verkligen en inre eftersträvan att bygga upp ett mardrömsscenario. Visst kan det vara så att ett mardrömsscenario byggs upp, det finns rollspel, är det så att en enskild väljer att bygga detta scenario, är det ett val, oftast ett omedvetet val. Här är den ensamme sin regissör inte omgivningen.
Men och det är ofrånkomligt; de flesta draman är med flera medspelare, den ensamme kan skapa en egen (märklig) mardröm, visst är det så, då är han sin egen(märklig) regissör, detta sker helt utan det omgivandes påverkan. Samtidigt finns det en orsak till detta beteende vilken är avhängig det omgivande varats påverkan,

I livet är det så att medspelare är av nödvändighet, de vilka gör dramat är motspelare.

Det går icke att genom tankevärlden styra sig bort från motspelarna, de är där, en konfliktlösning behövs.

Låt oss se djupare in; där den ene vilken söker bibehålla sin rätt/sitt rättsliga väsen omges av en hord av motspelare vilka ständigt angriper, inträder en orkeslöshet. Denne har då behov av; icke behov av övertagare, däremot försvarare, advokater eller ramar vilka håller deras uttröttade sinne samman. Den utsattes sinne befinner sig i risken för att splittras, befinner sig i en splitterzon fylld med nedgrävda minor, snubbeltrådar och det ena med det andra. Här handlar det definitivt icke om fyrverkerier, här är det nitroglycerin utspillt.
Den totalt utmattade innehar icke ramkraften och kan därmed icke lyfta sig ur negativitets, utsatthetskänslan.
Denna känsla är icke en egenhändigt skapad mardröm, denna mardröm har blivit gjord av motspelarens/motspelarnas mothugg.
Den vilken huggen riktas mot söker försvara sitt rättsliga väsen i en situations nödvändighet, hugg utdelas och såren blir större och större.

Det, det omgivande måste söka lyfta denne ur är; tycka synd om migfällan eller tycka synd om mig syndromet.
Ibland, till den ”milda grad” att en spricka mellan dem uppstår, detta för att den utmattade skall se: egentligen det egna sveket, först då kan de omgivande åter hjälpa till med att lösa trasslet.

Vad ärt då sveket; genom detta tycka synd om mig bortser denne från omgivningens närvaro. Du belyser det vackert: Dina ögon lindas runt grenen i ödmjuk innerlig gåvoglädje, du är uppfylld av denna tacksamhet, en tacksamhet vilken icke tynger, denna tacksamhet fodrar icke underkastelse av dig, denna ödmjuka innerliga tacksamhet gagnar trädets gåvovilja. Trädet vet att dess gåva icke är förspilld, trädet känner att du är i dess liv, känner att du upplever dess själ, känner att du är i, med dess andevilja.
Din hand, den ena är under grenen, en skål, en trygghetsfamn, en stadga, ett fäste, den andra handen smeker grenen, ditt inre förmedlar att du vill lyfta fram dess innerliv.

Vi vill starkt poängtera att det icke är av godo att avvisa delens lidande; sägandes att det är dennes drama.

Se de gamla televisionsmonitorerna – apparaterna.
Bilden bestod av tusentals punkter. Flugor, insekter med flera ser i punkter, punkterna blir den samlade informationen, tydligare kan det icke bli, den samlade informationen, spinnerskorna spinner trådar, väverskorna väver väven.
Skapelsen skapades med dessa punkter, enkelt sagt.

I den nuvarande mänskliga tiden har punkterna blivit, altavista, en utslätad sörjig massa, vid yttre betraktande oändligt sköna, vackra bildsekvenser, klarare än båd silver och guld. Bländande skönhet, en likformig massa, lik formig massa.

Ett evighets beskådande av dessa monitorer leder till en sklerotiserad organutveckling.
Tidigare sklerotiserades ”endast” ögat, ögonmuskeln. Endast är inom citationstecken ty ögat är tunneln, brunnen, brunnsöppningen in till själslandet.
Nu sker en sklerotisering av själsanden.

Den sörjiga massan är alla löften om; önska, önska vad du vill, bli rik, rik, bli pengarik, rik, rikedom skall regna ned över dig, bli lycklig alla bekymmer är borta, bli lycklig,
Vi säger: bli olycklig, bli olycklig genom att icke se punkterna bli helhet.

Den utslätade bilden har blivit citationssymboltecken.
Bilden består av en mängd pixlar, varje pixel är punkter, mediapunkter kan vi benämna dem i all enkelhet, dessa mediepunkter påverkar livet, omedvetet eller medvetet, smygande eller med trumpetstötar.

Traktat,
Vad är ett traktat,
Är livets alla steg ett traktat, en liten skrift, en språkskrift. Är då varje levande väsen en lingvinist. Det är vår eftersträvan att vi tillsammans skall bli lingvinister, ty genom språket, alla språk finner vi vägar till varandra. Språket är det uttalade ordet, är rörelsen, är morfologi, är fonologi, är humaniora.
Semantiker, är icke semantiker oerhört vackert i sitt klangväsen, varför icke vara semantiker, varför inte söka orsak och verkan till sammanhang i ordets, språkets skönhet, kognitiva lingvinister. Vi sätter nu etiketter ty alla dessa ord innehar stor skönhet.
Språket är ordet, därmed ett mångfaldigat levande väsen, då vi verkligen söker realt att förstå, då upphör behovet av översättare, kanske borde vi alla vara pantomimiker för en längre tid, vara nyvakna i beröringen av rörelsen.
Språket är rörelse, i allra högsta grad rörelse.
Rörelsen stannar av då någon utropar en order, ett påbud. Livet kan icke vara ett påbud, en order om utförande, en order om beteende, visst kan det vara ett påbud i den inre bemärkelsen, denna överensstämmer alltid med helheten och innehar, faktiskt intet behov av översättande.
I översättandet vandrar oftast den personliga sfären in, det analoga ordet försvinner. Det analoga ordet har ett stort innehåll samt värde i bemärkelsen att liknelsen berör mer än ett ansiktsslag,
Du lever med ordet idiom, det är även det ett vackert ord, i detta ord andas/lever AUM.
Idiomet är mycket svårt att översätta, det måste medlevas, därav känner du ordets skönhet.

Du ser ryttaren komma, dammet virvlar bakom honom, hästens hovar är dånande. Han spränger över vallgravsbron, slottsportarna öppnas,
Han drar hårt i tyglarna, hästen stegrar sig, det står fradga ur hästens mun, näsborrarna är vidgade ögonen lyser eld.
Ryttaren hoppar av hästen, det vita löddret, svetten rinner ur hästen.
Ryttaren har en skriftrulle, han slår ut den och läser med hög stämma;
Ett påbud har gått ut.
Om liv.

Ett påbud är en lag, en order att efterfölja.
Ofta läses detta påbud upp genom en bulletin.
Vi har tidigare talat om de yttre lagarna och de inre lagarna.

I skönhetens värld, den värld du har valts att beskriva finns icke behov av översättare därmed icke heller för yttre lagar, dessa lagar är i hjärtat, är levande inre lagar.
Dit skall ni vandra.

Bulletinen,
Påbudet kan ses vara en elds fackla, så var det många gånger.
Du ser bilder inom dig av pilar med eld, vilka skjuts in i fort, fästen, du ser eldkastare, allehanda vapen, du ser dem vara eldfacklor, ja, du ser till och med bilder av kyrkor vilka sattes i brand.
Det är hemska bilder du ser, du kan inte se varför vi lyfter fram dem inom dig.
Ser du dotter, de yttre templen skall rivas, de inre skall leva.
Dit skall ni vandra,
Vi vandra,

dammet virvlar bakom honom, hästens hovar är dånande
han spränger över vallgravsbron, slottsportarna öppnas,
han drar hårt i tyglarna, hästen stegrar sig
det står fradga ur hästens mun
näsborrarna är vidgade

ögonen lyser eld

ryttaren hoppar av hästen
det vita löddret, svetten rinner ur hästen

vita havsanemoners floder

hon faller samman

ryttaren har en skriftrulle, han slår ut den
läser med hög stämma;
ett påbud har gått ut

Om liv



hon reser sitt liv

ögonen blixtrar

mun doftar
ros

hon bär en huvudkrona av vita havsanemoner


vingar vita flyger ur bröstgård

hon
utropar;

i skönhetens värld

skall de yttre templen rivas
de inre skall leva


dit skall vi
vandra
i liv

med eldsfacklor i våra händers skålar
*
De vandra milslånga färder
fötternas fotsteg
rivas mot stenhällars splittrade yta

såren blöder ymnigt, de känner icke
varets kratrar
kokande
illaluktande
pust

eftertraktan styr dem
har tagit över synen
har tagit över

övermannat

deras själsdjups ande

de har vandrat milslånga färder för att söka
för att finna andlighet

Av nödvändighet måste allt detta ske.

Dessa så kallade nyandliga måste vandra in i pengafällan
Ty genom detta falska överflöd skall de finna sann ande .
Denna ande är icke lighet – ligors hetta,
Denne ande är ursprunget, kärlek genom Allmoderns helgade energier.

Trängta icke efter kärlekens sprung innan livsmognad.

Sorgens vinge omfamnar smärtan till helande

Jag tycker icke om att lyfta fram saker på ett orättfärdigt sätt
För en orättfärdig sak
Jag tycker om att lyfta fram på ett rättfärdigt sätt
För en rättfärdig sak

Inför dessa ord vaknade du i natts famn, din undran var huruvida det var din röst eller vem den talande var. Du stod i diskussion med en nära vilken ifrågasatte det rättvisa i en sak. Det är inte rätt att säga att du stod i diskussion, du sökte undvika detta angrepp, du såg inte meningen i att diskutera oväsentligheter, nåja oväsentligheter var det inte, du ville inte lyfta fram sannheten till detta älskade väsen.
Till slut sade du;
”Jag tycker icke om att lyfta fram saker på ett orättfärdigt sätt
För en orättfärdig sak
Jag tycker om att lyfta fram på ett rättfärdigt sätt
För en rättfärdig sak”

Orden kunde lika gärna vara våra röster, ser du dotter; det spelar egentligen inte en roll. Däremot spelar det stor roll då någon utger sig för att vara vårt språkrör.

De rättfärdiga skola sätta plantor i ljusspår
i den döende jorden

Rosor skall växa
ur dessa ljusspår

Se ljusets knoppar öppnas

det är inte regn
vilket faller

det är pärlors knoppande ljus
*
De huggande ormarna återbördas ifrån var de kom
De huggande ormarna föres åter

där ifrån

dit ifrån de kom

Solvind lindar täcke

Månvind väcker
deras liv

Mönster framträder klara
*
Dotter
Ofta förundras du över de givna bilderna, de huggande ormarna, vilka är då dessa ormar.
Det är den otämjda driften, den är en orm vilken längtar till det du skrev i förtäljaren, en fast hand;
Ormen inte viskar den ropar; giv mig styrka.
Vari består denna styrka, den består i att du andas djupt, bemästrar din yttre drift.
Driften är av godo, den är drivande, den är positivt drivande då den är i din styrkas hand.
Här handlar det inte heller om styrkemätning eller träning.
Det handlar om att inse vikten av de egna, helhetens behov.
Ormen vet detta; vi har talat runt ormen många gånger, du vet innebörden av ormen.

Det enda lilla du behöver göra för att med klar insikt inse ormens livsbild är att se den ligga hoprullad, i spiral. Så vecklar den ut sig är en rak ryggrad.
Den kan icke vara en rak ryggrad då den inte omges av en fast hand, en viljehand, en kärlekens viljehand, vilken tillser dess behov. Ser du ormen blir virrig och anfaller lätt då du icke styr den.
Se bilden framför dig av en stor, vidunderligt stor korg, den är fylld med ormar. Du vänder korgen upp och ned för att hälla ut ormarna. Ja, det blir en stor virrig, ett virrvarr av slingrande rörelser.
Hur skall ormen veta huruvida den skall anfalla eller inte.
Ormen, driften har behov av en ledande hand,
Ser du ormen är en huggande orm, då den är utan fäste,
Driften är den vilken fick dig att vilja födas, ormen förs åter dit, till sprunget,
Därifrån dit ifrån kom den, från himmelskorgen,
Solvinden, Fadern lindar täcke om, stjärnor vaggar dröm, livsväven synliggörs i drömmen.
Månvinden, Modern väcker barnet varsamt.
Ormen ser mönstret i klart ljus
Ormen är i den sunda driften
I livsviljan och blir därmed en kunskapande kraft.
Ormen har icke behov av att använda sin giftgadd.


Rosor växer
De vandra milslånga färder
fötternas fotsteg
rivas mot stenhällars splittrade yta

såren blöder ymnigt, de känner icke
varets kratrar
kokande
illaluktande
pust

eftertraktan styr dem
har tagit över synen
har tagit över

övermannat

deras själsdjups ande

de har vandrat milslånga färder för att söka
för att finna andlighet

Av nödvändighet måste allt detta ske


genom detta falska överflöd skall de finna sitt hem

*

de rättfärdiga skola sätta plantor i ljusspår
i den döende jorden

Rosor skall växa
ur dessa ljusspår

se ljusets knoppar öppnas

det är inte regn
vilket faller

det är pärlors knoppande ljus
*

de huggande ormarna återbördas ifrån var de kom
de huggande ormarna förs åter

där ifrån
dit ifrån de kom

Solvind lindar täcke

Månvind väcker
deras liv

mönster framträder klara
*

De vandra milslånga färder
fötternas fotsteg

sätter plantor i ljusspår
i den väckta jorden

Rosor växer
ur dessa ljusspår

se ljusets knoppar öppnas

det är inte regn
vilket faller

det är pärlors knoppande ljus.
*

Värna om

Vakta över ditt sanna inre ljus

Låt icke rygg böjas över för tidig livmognad

Trängta icke efter kärlekens sprung innan livsmognad.

Dotter,
Gång på gång har du återvänt till dessa ord, du har stirrat på dem, du känner dig undrande: var detta orden de talade.
Visst är detta orden, ordens innebörd.
Du måste värna om ditt enskilda rum, din hjärtkammare, de vakar över dig, håller händerna runt ditt hjärta. Deras händer är glaset, smidesramarna i lyktans väggar, de stänger aldrig ditt hjärta, du tillåts att se ofta med stor smärta. För din överlevnad håller de, kupar de händerna runt din hjärtkammare.
Han gavs tillträde han vandrade bort, för en tid i mänsklig tid.
Den böjda ryggen är din sorgs böjda livsstängel, din tappade livslust vilja. För tidig livmognad, frukten var mogen, han bet en tugga, det smakade tydligen surt, han kunde inte stråla i ensamhet, så är det då ett väsen tror sig vara mogen, detta väsen ser inte helt klart, detta seende liknar mest ett sådant där vackert kalejdoskop, ett rör med glasbitar, då du ser genom det lilla hålet uppenbaras, skönhet, det lilla hålet är en tunnel in till ja, i detta fall något, vi återkommer.

Trängta icke efter kärlekens sprung innan livsmognad, den vilken icke är mogen kan icke leva i kärlek, hans steg mognar sakteliga.

Denne ande är ursprunget, kärlek genom Allmoderns helgade energier.

Vi vill inte vara tjatiga men;
Trängta icke efter kärlekens sprung innan livsmognad.

Sorgens vinge omfamnar smärtan till helande

*
På ett papper skrev jag;
Lingvinistisk
Linguin

Så vackra kändes orden; tog ett andetag så;
Linguaphone.

Ögonen är brunnar, tunnlar – minns kalejdoskopet – Ögonen är brunnar, är tunnlar in till själen.
Upplev bilden av bergets tunnel, känn icke smärta över hur den blev gjord, upplev bilden av tunneln.
Upplevelsen då du ser tunneln framför dig, ett svart litet hål i ett stort bergsmassiv.
Du åker in i tunneln, åker milsvida steg, du kommer ut i ljuset eller in.
Barnet åker genom en tunnel och möts av ljus.
Det är en speciell känsla.

Orden,
Talet är luft,
Vingar av visdom
Vingar av visdom lyfts ur andedjupen

Vad är då hörandet,
Hörandet är hav
Vatten.

Linguaphone är lärande genom hörande.
Du kan somna med hörlurar, ljudet strömmar ändå in bofäster sina visheter inom dig.
Detta är att likna vid nedstigningen i havet, i vatten, det övertryck, de övertrycksljud vilka uppstår.
Det är en eftertraktande utjämningsbalans, annars upplever du att huvudet sprängs.
Detta är Valens, Delfinens ljudvärld, de innehar en – per automatik – tryckutjämnande balansförmåga, där de höga tonhöjderna, övertonerna vilka alla levande väsen har inom sig.
Linguaphoniskt hörande är ett slags omedvetet hörande vilket du väcker genom ett medvetet handlande. Det medvetna handlandet är sund vilja, en medveten viljeakt skänker dig visdom,
Andlighet, andlig eftertraktan är upplevande av ande.
Hörandet, havet, vattnet är upplyftande av andeordet/andeljuset/andelivet in i själen till kroppens svar i jagets utförande.
Seendet,
Hörandet
Är
Lemmar till talet.

Alltså;
Ögonen är brunnar, är tunnlar in till själen.
Orden,
Talet är luft,
Vingar av visdom
Vingar av visdom lyfts ur andedjupen
Hörandet, havet, vattnet är upplyftande av andeordet/andeljuset/andelivet in i själen till kroppens svar i jagets utförande.
Seendet,
Hörandet
Är
Lemmar till talet.

Det tillitsfulla tänkandet är icke ett tungt insomnande
Det tillitsfulla tänkandet är ljusbejakande livsvisdom
Vad än sker är allt till gagn för helheten därmed till mig genom mig i mitt inre varas ljus.

Till en skrivare:
Denna afton ser jag dig sitta med vackerträ, du, ditt inre följer ådringen. Du är i trädets liv, du känner varje trädets rörelse, ådringen, blodet andas varje rörelses sentens. Dina ögon lindas runt grenen i ödmjuk innerlig gåvoglädje, du är uppfylld av denna tacksamhet, en tacksamhet vilken icke tynger, denna tacksamhet fodrar icke underkastelse av dig, denna ödmjuka innerliga tacksamhet gagnar trädets gåvovilja. Trädet vet att dess gåva icke är förspilld, trädet känner att du är i dess liv, känner att du upplever dess själ, känner att du är i, med dess andevilja.
Din hand, den ena är under grenen, en skål, en trygghetsfamn, en stadga, ett fäste, den andra handen smeker grenen, ditt inre förmedlar att du vill lyfta fram dess innerliv. Du förtäljer att du har en kniv, smidd av blad, blad från trädets rötters känningar, Du berättar om bergets innerliv, om ådror, mineralådror, om smidesfolkens gåvor. Trädet känner, trädet vet.
Alla dessa berättelser är evig andning, du tänker stilla, det tar många dagars nätter att förtälja dem alla, du inser att alla dessa strömmar, bilder, passerar mellan, genom er i en hastighet vilken förlöper snabbare än ljudet, ljuset, vad du än söker för tidsangivelse. Detta sker ty ni är förenade i er vilja. Är förenade i helheten.
Nu för du knivbladet,
du snidar fram, lyssnande,
lyssnande med ditt hela väsen vilket är förenat med alltet, med samtliga benämnda element, du har lämnat dig själv, du är i, du uppgår i livets flödesådror,
lyssnande snidar du fram vackerdjup
ja det gör du - det är inte många vilka innehar snidandets verkliga konstverk,
Du gör det.
*
Att uppgå i:

Stilla andas aftonregn, lövvindar andas silver
dagens skönhet, vävs in i natthamn
skepp seglar dröm,
molnsånger sveper
ljusgnistrande
kaskader
in i ögons
vingar.


i min värld, lever allt detta
tycker mycket om att vara där
känner stor ödmjuk tacksamhet till bildernas strömmande vävar
söker nedteckna dem förutan personifiering
ändock
vet jag
detta är sannhetens verkliga liv

ursprunget
vilket andas i "det" regn vilket faller,

ser du regndropparnas silver i regnbågsljus
hör vinden

ser du rörelsen

se dropparna öppnas
ljusbäddar är de

ser du dem vandra
skira rena

i gestaltform i upplösande

slöja skir
dags ansikte
*

så många gånger söker vi pressa händerna över smärtan kväva dess fruktansvärda smärta
i min värld har det blivit så; smärtan är där, en oerhörd våg,
räds jag den icke,
följer med,
leder den mig till rätta
det är inte lätt,
men just nu strömmar,
forsar regnet,
vida danser

så
hör det upp
ser bäckarna strömmarna åter bilden av förening

så är det.
Smärtan visar oss det vi icke skall tillåta att det sker igen och igen och igen
Smärtan vill bryta den negativa upprepningen..


detta land, ur vilken bilden steg är så vackert,
det förtäljer regnets spår
det regn vilket är nu

klaraste silver

regnbågsljus

svepande skönhets kjolar
sjunger ler

bjuder själen toner
klingande
ohörbara
hörbara

läkande