onsdag 8 juli 2009

8 juli

Du har alltid sagt att varje barns upplevelse är sann, icke går att bortse ifrån.
Du har starkt påpekat att denna upplevelse kan av icke någon tas ifrån barnet.

Dina ord är mycket innehållsfyllda, det är så att denne någon vilken tror sig ha sövt upplevelsen kommer att upptäcka att upplevelsen förr eller senare kommer ifatt denne någon. Upplevelsen springer ifatt, icke hetsspringer, den löper, löper maraton. Den har icke brådska den stiger fram då stunden är mogen.
Den stiger icke fram för att skada eller göra illa denne någon, den stiger fram till helande.
Dels för barnets rätt till upplevande,
Dels till barnets rätt till sannhet,
Icke för att giva straff till denne någon, för att se att det egna upplevandet var sannhet,
Se orsaken till den egna upplevelsen.
Varför stiger den fram inför denne någon, är det detta vilket benämns vara kamaloka eller skärselden, mötet med sina gärningar, är detta att brinna i helvetet.
Nej, det är det icke, det är för befrielse, ty djupt i det inre vet denne någon att barnets upplevelse var sann.
Barnet hade rätten att uppleva ty barnet upplever alltid sant.
Barnet är och har rätt till upplev ande. Barnet är i anden, är därmed upp lev ande.

Upplevelsen kan aldrig av någon tas ifrån barnet, någon kan aldrig stjäla den.
Barnet kommer fram till dig,
Lyfter blickens händer till dig,
Berättar sin upplevelse.
Med vilken rätt kan du då säga; så är det inte.

Visst går det att samtala, oftast är dock detta mänskliga samtalande endast till för att söva den ena parten.
Barnet lyfter fram upplevelsen till den vuxne, den vuxne börjar i sitt förvirrade tillstånd att bortförklara eller föra ett verbalt samtal, det är inte ett barn den vuxne talar till.
Vi talar här om barn vilka utsätts för övergrepp av alla de slag.
Barnet berättar sin upplevelse, den vuxne ryggar tillbaka, sätter på sig skygglappar,
Skyggar blir en skyggfigur, ser icke barnet,
Istället har en vuxen ställt sig där, en fantombild, till denne talar nu den vuxne vilke befinner sig i ett totalt förvirringstillstånd, ett omedvetet chocktillstånd.

Den vuxne söker här tona ned eller söva barnets upplevelse, ser den sammantagna konsekvensen och söker bädda rena lakan runt. Dessa lakan är icke vita, de är mycket färgglada.
Eller, förövaren är den vilken talar med barnet eller åt barnet och söker söva barnets upplevelse, bedöva upplevelsen genom många olika saker, oftast genom presenter, eller lovord, kärleksförklaringar.
Oftast även genom att berätta konsekvenserna, lyfta fram alla fasor som kommer att ske med förövaren, eller om det är inom en blodsfamilj; berätta om hur synd det blir om alla andra vilka står utanför det skedda, vilket har skett ur kärlek.
Barnet känner i klart ljus att detta icke är sant, smutsen tar över.

Upplevelsen kan aldrig av någon tas ifrån barnet, någon kan aldrig stjäla den.
Barnet kommer fram till dig,
Lyfter blickens händer till dig,
Berättar sin upplevelse.
Med vilken rätt kan du då säga; så är det inte.

Visst går det att samtala, oftast är dock detta mänskliga samtalande endast till för att söva den ena parten. Vi säger inte att samtalet är av ondo, detta samtal skall vara ifrån den vuxne ett vitt samtal.
Den vuxne måste vara vit i tanken, i upplevandet.
Vara tyst.

Visst går det att samtala att se bilden från olika håll, det måste vara helt utan påverkan, minns att barnet är påverkat, nu måste mötet vara opåverkat,
Barnet måste få känna sig befriat, känna sitt inre tala
Helt, rent opåverkat.
Det opåverkade samtalet leder fram in i bak.

Det går då att se bilden av händelsen, skeendet från olika håll och vinklar,
Visst går det att i lek se skeendet.

Ändå är det så att ditt förklarande ljus icke är barnets ljus.

Upplevelsen är den uppdagade sannheten,
Samgenomlevandet är den uppklarnande uppdagelsen.

Då vi säger samgenomlevandet är det att verkligen uppgå i varandra,
Hur skall upplevelsen annars samstämma.

Ändå är det så att denna upplevelse består av två led, av två eller flera stämmor.

Däremot kan dessa stämmas till samband, därigenom ljuder inte stämmorna falska.
Se orkestern, genom att stämma instrumenten, tas de icke bort, det är ett gehöriskt lyssnande, ett känslolyssnande. Detta lyssnande är inte ”bara” känslor, det är inte det subjektiva kännandet, det är objektivt kännande.
Det är klarstämmandet.
En slags bäckastämning för att floden inte skall dränka allt i sin väg.

Vuxna vill gärna tala med barn, tala vuxenprat, diskutera allt det vilket vuxna gör.
Vuxna vill gärna tala med barn, tala vuxenprat ty de känner rädsla inför detta främmande väsen,
Främmande skrämmande,
Var gång de möter barnet känner den vuxne sitt eget barns längtan,
Känner gehör, vill intet annat än leva lev i ande.
Det blir osäker mark, en osäker mark vilken är så mycket säkrare än många andra marker ni trampar.


Vuxna vill gärna tala med barn, tala vuxenprat, diskutera allt det vilket vuxna gör, minns då att barnet är allt, barnet är inte uppdelat.
Barnet upplever med hela sitt väsen. Tanken är ännu inte ett organ, ännu inte ett eget organ, därmed är talet icke begreppsinnefattat

Vill du veta barnets upplevelse måste du bli barnet, det vill säga uppleva med hela dig inte bara med din så kallade kloktanke.

Först då barnet blivit tankevarelse kan ni samtala, se upplevelser, men även där, det är ofrånkomligt, är upplevelsen barnets. Liksom din upplevelse är din.

Är det en svår upplevelse har dessutom den nu vordna kloktanken dels lagt ett skydd. Dels lagrat negativitet ur denna upplevelse, vilken i grunden är ett känslominne vilket nu är ett tankeminne.
Det skydd kloktanken lagt är en förträngning, denna tanke är icke av ondo, den känner smärtan och bäddar in upplevelsen till dess barnet är redo eller moget att se.
Vi sade att detta minne i grunden är ett känslominne, det innebär icke att upplevelsen är ett påhitt, det innebär att upplevelsen sitter i varje fiber, varje uns, varje por av barnet. Den negativitet vi talar, vidrör här är att detta minne läggs in i varje liknande möte. Varje möte vilket liknar, inledningen till upplevelsen, ropar varningar.

Alltså, grunden är ett känslominne, vilket nu är ett tankeminne.
Det ni nu måste söka är vägen in i känslominnet.
Det kan endast ske genom framtidsskådande.

Ett barn har fått uppleva att det är tungt, kroppstungt, klumpigt, otympligt.
Det behöver inte betyda att kroppen är tjock och otymplig, det kan vara att föräldrarna inte kände glädje i barnet/till barnet.
Barnet var tyngande för föräldrarna, barnet var inte önskat. Detta ger barnet upplevelsen av tyngd, barnet är till besvär, kroppen blir till besvär, därigenom mister barnet förmågan att uppleva sig vacker eller att uppleva sin skönhet.

Alltså, denna upplevelse, känsla härrör ur en helt annan sfär än kroppstyngden, upplevelsen lägges i kroppsbunden tyngd, ett oseende av sin verkliga bild.

Detta ger barnet upplevelsen av tyngd, barnet är till besvär, kroppen blir till besvär, därigenom mister barnet förmågan att uppleva sig vacker eller att uppleva sin skönhet.
Barnet har blivit något fult; den fula ankungen. Det är en genomgripande upplevelse,
Ett kvävande famntag av negativitetsupplevelse.

Kärlek är det enda vilket kan hela detta.

Det erfordras ett oerhört tålamod av den vilken älskar barnet, det nu vuxna barnet.

Men – den vilken älskar barnet skall veta att den med ord aldrig kan frånta barnet/ den nu vuxne upplevelsen av att vara den fula ankungen.
*

Hennes steg äro den ljuva hinden
trippandes lätt med vinden

Hennes armar äro fågels
vingars leende flykt

Hennes bröstkorg är fylld med
doftande akvileja med blåklockor
med hjärtans fröjd

Var gång hennes körsbärsröda läppar säras
tindrar vita pärlors rad

munnens blad andas
skapande skönhets
ord

hennes sköte
ett varmflöde
en oas

en födslodröm

hon vandrar med markerna, fötternas bågar famnar om
hon smeker gräsets susande hav, smeker jordens mörka fukt
blommor dansar i ring runt hennes liv fjärilar likaså
hon är en vackerdal till fröjd för livets morgon
i aftonens händer badar hon solens röda guld
havets vågor öser hon över
stenars kopparglöd
ser dem öppnas
dimmans slöjor sveper om sov sov i vaken dröm
i gryningen stiger hon upp
ur purpursnäckans händer
tvagar ansiktet i daggens droppar
hon är en kvinna en moder en dotter en jungfru vit
hon niger djupt för de fyras vägar
hon vidgar armar uppåt fingrarnas knoppar öppnas blommor slår ut
hon vidgar ben nedåt tårnas knoppar öppnas blommor slår ut
hon sjunger kärlekens lov
finner balans
i morgonklädnad
synes ljus stråla
synes värme strömma
genom hennes kropp
hon niger andas in sin nya dag
fåglar vaknar sjunger flyger ur hennes kronas famn
hälsar vind kammar hennes hår
humlor alla de små vaknar stiger ur hennes fötters valv
hon är en kvinna en moder en dotter en jungfru vit
sitter i trädets hägn fingrar
smeker lyras sträng

oh du vackra,
du är i allt med kärlek
så lär ock mig att vara i allt
med barnets öppna klara blick

i tillit

med kärleks ljus
med kärleks värme
*
hon sjunger kärlekens lov
finner balans, för en stund var du på väg att skriva finner fotfäste, det är väl ett bar ord,
finna fotfäste, träden finner fotfäste, du finner fotfäste vid varje stegs beröring, i lyckorus är det lätt att mista fotfästet, vad sker då, vi skall inte vara negativa, bar litegrann.
Vad sker i stormarna då träden inte kryllat ned sina fötter ordentligt i jord, då de är fyllda med trippande längtan, de sveps lätt omkull.
Vi har tidigare talats vid runt detta att det är av godo att erkänna sin kropp, inte ”endast” erkänna kroppen, även fötterna. Det är mycket vackrare där ovan, i kronan, men det svajar vilt då fötterna ej är fästade vid.
Det är av godo att befästa sina steg att be om fäste.
Du vänder dig till ditt själv och ditt själv berättar för oss alla om dina behov.
Låt oss nu se till detta ord, befästa, så tar vi bort be och lever med fästa.

Fästa, fästad, fästade fästande steg.
Fest, festad, festade, festande steg
Fäst ande fäst i ande,
Fest ande fest i ande,
Bara genom att ändra en bokstav eller lägga till i ändras hela innebörden och ändå icke.
*
Ur dimman träder visdomsorden in i din hand
Vad gör du med dem.

Vilddjuret
Du känner närhet


hör djupmorrande stämma


vilddjuret rusar
mot dig


djungeln är tät river piskar dig
lianer, grenslingor trasslar in dig

käftarna öppnas du ser huggtänderna
känner dem

tror du

spärrar upp ögonen
andning blixtrar

vanvettsskräckens sirener
överröstar


du flyr flyr

känner


blir

stilla


vilddjuret lägger sig ned

vid din sida


visar taggen i sitt bröst



Vad

gör du
*
Under dessa nätter och även under dagarna för all del återkommer ord till dig, meningar. Vi behöver inte orda mer om dem; skriv dem bara, vi har snuddat vid dem alla, de talar tydliga bildspråk:

Befästa, be om fäste – jag vill säga ja till liv.

Uppdagas uppklaras – falskhetens trumpeter skall tystna himmelska cymbaler skall ljuda.

Uppklarnas – det är stora åsk”oväder”.
Varför inte säga med kärleks förundran oh väder,
åsktrumman dånar blixtar viner träd andas dansar runt
gräs bugar pärlor lindas runt blommor ler sjunger natts sånger
dagen träder in i salen niger djupt för riddarmantelns djupt blå hav;

denna dag har åsktrumman dånat, svärd har blixtrat svärd spjut står nu i ring
strålar guld

Himlen andas bär böljande mjuk sammet djupt blå
vita molnblommor växer ur


knoppar öppnas sjunger

svävar seglar vita molnblommor
i fjärran böljar sammet djupt duvblå luften andas vind smeker skimrande blå sidenhav solstrålar finner silvers droppar klanger stiger
en gnistrande droppe darrar lätt i grenens valv
droppen är icke rädd den är ivrig
ser vattnet under
känner sin hemkomst
vill känna sig hel
lyckogivande
nu hoppar den
ser du
glittret
Uppklarnas –
Himlen andas bär böljande mjuk sammet djupt blå
vita molnblommor växer ur

knoppar öppnas sjunger

svävar seglar vita molnblommor
solstrålar finner silvers droppar
pärlor lindas runt

till yttermera visso är den lycklig vilken får ta emot svar – jag vill gärna skriva: till yttermera visso är den lycklig vilken vill få svar, till yttermera visso är den lyckligast vilken får ta emot svar.

otillbörlig – jag ser steg innanför det otillåtna, den inre sfären, käftar vill sluka.

omaga – jag ser magen fyllas av bukfett, ta sig gärning över huvudet.

Otillräcklig – jag vill gärna säga; den hand vilken icke sträcks ut till stöd.

Sätter jag så en bokstav till, till orden, då säger orden oh,
Blir lovsångsord, det negativa har uppklarnats blivit ömhet.
*

Under många nätters dagar har orden evig samt evighet ständigt återkommit
De talar starkt,
Lyssnar till dem och ser,

Evig skönhet,
Denna detta evig är det vi har förmåga att se i årstiderna, då vi stiger in i deras liv, denna metamorfos, omvandling från yttre till inre, inre till yttre. Vilket aldrig är ett yttre och ett inre.
Evig är denna förändring, andens väg.

Evighet, lyssna till ordet, det är till viss del detta kvarhållande, rädslan håller kvar och livet blir en ett suckans evighet.
Jag ser årstiderna; vårens blomning sommarens fröjd, det yttre; sommarängen.
Hösten anträder allt stiger in, det är fortfarande där, vi ser det ej, löven, pärlorna, gräset i det yttre, det är skuggan av vilken faller, stiger in.
Sommarängen är i det inre, varma händer bäddar frökraften, den sanna kraften, ljuset talar i det inre i hjärtat, förinnerligas, blir innerlighet, våren…
Allt är evigt av sig av sitt själv då det inte står ställer sig, sig i motsatsförhållande. Naturen är förgänglig av sig sitt själv gör inte motstånd, lever i vissheten av kärlekens kraft.

All skönhet kommer inifrån, se fröskalet öppnas. Se sig öppnas och bli sitt.
Skuggan öppnas av ljuset omfamnas av det inre ljuset, sig själv är i sitt själv.

Den föränderlighet vilken visas oss är evig av sig sitt själv, det är ett tecken, den högre naturens kännetecken.
Evighet är ett tecken på andefattigdom.
Evighet synes mig vara materia, vara alla maktens korridorers vilja till att förtrycka – just kärlekens kraft.
Vilken gör varje levande väsen till andekraft.


Evighet synes mig vara materia, vara alla maktens korridorers vilja till att förtrycka – just kärlekens kraft.
alla despoters, diktatorers, många andliga ledare, idag många gurus - alla vill de ha undersåtar och helst en bra penning.
de ropar lyft din säng och gå, den halte går - faller,
är då inte ett bra typexempel en bra referens att stråla i.
den osäkre håller liv nedtryckta/förtryckta för att behålla sin makt sin "strålglans"
ser alla häxjakter då och nu,
det oseende ögat förmår ej
blicka in i framtiden, vårens tid.

därav säger jag ofta; människans sanning är en kappa vilken vänder inte efter vinden,
efter eget gottfinnande,
därav använder jag sannhet, intill den dag då människans sanning åter är förenad med Gudomens sanning,
sannhet har för mig blivit ett kraftord ty jag har ofta svårt att uttyda vad människans sanning är.

åter; Evighet är ett tecken på andefattigdom.
Evighet synes mig vara materia, vara alla maktens korridorers vilja till att förtrycka – just kärlekens kraft.

Vilken gör varje levande väsen till andekraft.

min vän Tack – åter Tack till dig.

Tack att Ljus och Värme Är Hos Dig

Själsöga
*

ibland

sitter jag under träden sluter ögonen och är i träden
öppnar ögonen och ser bladen
sluter ögonen och önskar mig in i bladen
vill vira in mig i bladfilten, vara stilla
regnet faller
finner bladet
för bladet vidare, vidare
vinden sjunger befrielse
jag är utom tiden
den mänskliga tiden
Vackraste,
det är inte lätta dagar denna sommar, min upplevelse är - aldrig straffdom - min upplevelse är att de undervisar oss hjärtats rytm,
Fåglarna är mycket talande i sina rörelser både "på" marken och i himlarna.

Vackraste andas känn Moderns skönhet hennes blomstrande kjolar.
Inte alltid lätta att möta att andas ändå visar de oss våra inre blomsterängar.

Inga kommentarer: