Nycklar, dessa förunderliga ting, icke en nyckel är densamma, det vill säga till delarnas hus, varje del kan ha flera nycklar av samma mönster, men till varje hus finns en innevånare, nyckelbärare.
Till det inre finns en nyckel, du ser en vacker gammal nyckel, dess huvud är vackert ornamenterat, det är en gyllene nyckel.
Bilden du såg och ser är talande;nyckel, nycknycklar är vackraser ett nyckelhål, en mörk öppning, vacker är denser handen med nyckel, porten susar med ett - ljudet är ett vackerljud... finner inte i stunden beskrivande ord.Ser ljusuppfyllda salarnyckeln får inte bli nyck...
Dessa ljusuppfyllda salar är det inres trädgård, är himmelssalar, visst kan nyckeln bli ett nyck, i den bemärkelsen av att det är barnets glädjeskutt, dock icke förgängelsens nyck,
Vindar kan vara nyckfulla, människor likaså, alla väsen, allt liv kan vara nyckfulla. Visst kan det vara vackert då det är en positiv överraskande vilja, gåvogivning med mening, icke för eller till vinst.
Det nyckfulla och därmed nycken kan alltså vara positivt, allt är positivt av mening, i meningens utförande, negativt blir det i motvind, motvind uppstår vid den enskildes kamp för att bibehålla sin enskildhet i begärsviljan. Tappar vi tråden, inte alls; det vi vill säga är att allt kan vara nyckfullt, följ vinden, känn vinden vända, följ den.
Vinden vände aldrig, du följde dess andning.
Du vände ditt ansikte till, din själ till, ditt liv till.
Den vilken vänder sitt ansikte till ser med vaket sinne,
Sinnet är för djuren, det blommorna, bladen r för växten, blommorna är medvetandets, huvudets allegorier, ett högre medvetandes födelse,
För människan är detta medvetande progressiv fortplantning.
Avantgarde
Var vaksam över morgondagen
Du ser dess försådd igår
Lever den idag
Gallrar den i morgon
Vaka över morgondagen ty du har för sått dess spirande liv igår, nu vandrar du i markernas hägn, lyfter upp krukorna ser sådden spira. Ser den smeker den lever med den. Du planterar ut den, För att försådden, icke skall kvävas gallrar du.
Gallrar till liv.
Den oförsiktige skall intet ha
Den oförsiktiges steg skall bliva utplånade av honom själv.
*
Döda blommor
ligger kringspridda på golvet
sönder trampade
trasade
fröögon
svarta tjärnar
finner vägar
vaknar i en vacker dröm
vandrar
vidare
genom drömslöja
Vi sade att naturens väsen är helhet och tjänar delarna bär en eftersträvan, ett mål att bli delar, hos personen råder det motsatta förhållandet.
Visst är det så att intet kan ta över ett väsens steg eller göra om dem för denne, däremot kan ett väsen vara närvarande med den vilken har det svårt. Det är lätt att det, i andliga kretsar blir sagt; det är bara du själv som kan, du vet att jag tänker på dig.
Det är mer eller mindre att vända sitt ansikte, sitt sigansikte bort från den lidande; det är en bra fråga du lyfter fram:
”Mitt drama; ditt drama – är det verkligen så – gör det oss befriade, gör det oss ensamhänvisade… de orden; mitt drama, ditt drama, befriar det oss från sant ansvar, sann konsekvens… den medkännande lever i allas dramer”
Den sistkomne är icke den senkomne
Den sist komne är icke den sen komne
Se det blommande havet, blomsterlandet, överväldigas av detta,
Av denna skönhets över väldig ande.
Vandra med själen in i detta blommande hav, det talar till dig,
Vandra med själen in i detta blommande hav, det är att drunkna
Synen är övermäktig, blicken är svår att finna fotfäste med, focus finns icke.
Så faller alla kronblad
ett efter ett
nakna är deras steg
huden är bar
dina steg avtar
du ser
i hela detta utblommade hav
en blomma,
Den sist komne, den sent komne, den sen komne blir den vilken skänker lisa för själen
Han vandrade in i hennes famn
vandrade ut
finner väg
hem
vägen
väg en
Det finns en väg
Därav denna orddelning
Det finns en väg, den är väg ande
Det är en väg vilken enar
Han vandrade in i hennes famn
vandrade ut
finner väg
hem
vägen
väg en
Blomsterlandets skönhet giver dig nästan svindel, så många röster, så många danser, så starkt levande sinnesrörelse.
Blommorna vissnar, kronbladen faller in i jord. Allt är naket, bart, siktbart. Dagarna andas fukt, fylld jordsötma, nätterna andas fukt, andas stjärnor.
Jorden, huden är mörk djupandning, minns vad detta mörker är, djup jordmognad.
Ur denna mognad stiger hon fram, den skira sen komne, sent komna, den sist komne.
Blommorna, ängen är inom, nu kupar de alla händerna runt henne, de värnar om henne ty det vet att; nakna är deras steg huden är bar dina steg avtar du ser
i hela detta utblommade hav en blomma,
Den sist komne, den sent komne, den sen komne blir den vilken skänker lisa för själen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar