3 juli

Han satt under det stora trädet

hade somnat in i
sin självgodhets solfamn


drömde om hennes kropps liv

hon som var en av Hennes döttrar

Hon

kände hans drömska andetag

de framtagna bilderna


Hennes

jordvingar var kronblad runt


han tilläts


andades in hennes doft



märkte ej mörkermolnen
*

Solvind möter träds kronor
ljusliv

Alltet blomstrar
stegen känns lätta

ljusa

ljusliv


sinnena avtrubbas blir oskärpta

den oskarpa kniven gör vidare större sår än den skarpslipade
den oskarpa kniven ger tandade sår svårare att hela
den skarpa kniven ger raka sår kanterna finner varandra

Solvind möter träds kronor

ljusliv


Alltet blomstrar
stegen känns lätta


ljusa
ljusliv


sinnena avtrubbas blir oskärpta
medvetandet domnar

du glömmer att lyfta blicken


himlen var blå
klar

ljusliv


Vindarna berättade ej

Molnet var där

Regnet kom

skyar

skyfall


Törstande marker drack

drack till otörst


ångande andning

steg upp
Regnskogsupplevelse

Det finns ett land där det är lätt att somna, det landet heter inte bry sig om, heter, vänd dig om och glöm.
Det finns ett land som heter
bry dig inte, gå vidare,
I det landet dansar solvindar vilka egentligen är skuggvindar, skuggan har omfamnat gestaltljuset.
Det är lätt att dansa där, själen har till viss del blivit herre på täppan, har glidit ur anandehanden, ur jagets hand.
Bärkraften har blivit mer eller mindre soldis.
I det landet är det lätt att glömma tecknen att tyda tecknen.
Det är lätt att sitta under trädet och räkna alla solfönster inte se molnen.
Molnen är alltid av godo att se, gärna innan deras solvindar blir stormvindar.
Tecknen finns där.
Visade att sinnena blir oskärpta, vi lade fram liknelsen med kniven, det finns även andra skärp, skärp runt midjan eller varför inte livrem.
En rem vilken håller byxorna eller klädnaden på plats.
Vi kan säga; balanserar stegen.
Denna livrem har inte behov av att dras till för hårt, den är anpassad till midjevidden, då den dras åt för hårt blir midjan åtsnörd, det övre avskiljs, inom citationstecken avskiljs, från den undre människan och tvärtom.
Du domnar inom vissa organ, tydligast märks detta då du drar en snodd runt ett finger en fot eller sitter illa en stund, strömmarna snörs av eller åt.
Varför kniven,
Kniven är skärande, har ett skaft och ett blad, det är väl vackert i detta sammanhang, ett blad med tecken.
Nåväl bladet skär rent då det är slipat och välavvägt samt att handen känner den. Handen styr genom anden, jaget kniven.
Själen är med, den rör sig under ledning.
Nåväl då kniven är oskarp blir såren mycket fula, de blir tandade, de liknar ett rovdjursbett där käftar slitit sönder huden, höljet.
Är kniven skarp, då blir sårlinjen rak och tydlig, det är lättare, även om det är svårt, för helaren att läka såret att lägga kanterna samman.
Det är även mindre risk för varbildning.
Vi använder ofta kniven, svärdet, vissa äldrevapen till våra bilder ty de är mycket talande.
Dels bär de hela skogens liv inom sig,
De bär bergen, klippornas liv inom sig,
De bär vattnet, elden, luften,
De bär hela stjärnsfären,
All rörelses liv,
De bär smidesfolkens hela visdom.
De vilka av många benämns vara dvärgar.
I detta land; bortombekymrenlandet är det lätt att domna, somna,
Det är lätt att inte lyfta blicken, varför lyfta blicken då stegen flyger, här råder inte direkt känslan av tyngande steg, det är mera en exalterad trancerörelse, en manisk upplevelse. Det maniska kommer av en inre frustration, om jag bara går vidare glömmer jag. Flodvågen vänder hela tiden åter och flykten måste genast till, maniska steg, glömskesteg tas,
Försöka glömma steg.
Det handlar inte om att förtränga, det handlar om att kliva bort från, genom mina tankar är jag det jag tänker, alltså måste jag tänka bort eländet.
I det landet dansar solvindar vilka egentligen är skuggvindar, skuggan har omfamnat gestaltljuset.
Det är lätt att dansa där, själen har till viss del blivit herre på täppan, har glidit ur anandehanden, ur jagets hand.
Bärkraften har blivit mer eller mindre soldis.
I det landet är det lätt att glömma tecknen att tyda tecknen.
Det är lätt att sitta under trädet och räkna alla solfönster inte se molnen.
Molnen är alltid av godo att se, gärna innan deras solvindar blir stormvindar.
Tecknen finns där.

Himlen var blå, rent klart blå, inte ett moln fanns i den lätta dansen,
Så kom molnet, inte alls hotande trots att den sovande upplever det hotande då den känner konsekvenserna eller upptäcker konsekvenserna innan den hunnit förbereda sig.
Regnet börjar inte sakta, det fullkomligt haglar ned,
Stora tunga droppar faller ned.
Det smattrar och det är ett öronbedövande dån.
Så upphör regnet
Du reser dig upp och vandrar

Märker att markerna har slukat sötman
Regnet
De var törstiga
De drack
Sökte ötörst
De var icke förberedda
Ångan stiger

Luften är icke ren
Den är kvav
Är
Regnskogsupplevelse.
Det är vackert med Regnskogsupplevelse, det är dock av godo om väsendet är förberett.

Det plötsliga är aldrig plötsligt
Det visar alltid sina händer innan




Han sitter under det stora trädet
i klar solfamn

han hade somnat in vaken
drömde om hennes kropps liv

hon som var en av Hennes döttrar

Modern kände hans drömska andetag,
de fria bilderna

Hennes jordvingar var kronblad runt
han tilläts, andades in hennes doft

det stora trädet andades bar knotiga visdomsgrenar

hörkände hennes mörkermoln
såg faran

det stora trädet andades bar knotiga visdomsgrenar
öppnade blad, händer fyllda av kärlek

vind susade runt
löven rasslade risslade

viskade; vakna.


han såg mörkermolnen, reste sig, skyndade till hennes sida.
*

Det vakna sinnet upptäcker så mycket mera,
möter varje dag kärlekens visdom
Skänker ljus till allt omkring, strålar sol inifrån hjärtgården
Alla dessa ljusgivare är inte alltid älskande av sig själva
De känner sitt självs djup
Deras steg i det yttre är självklara strålar i kärlek
De vandrar ofta med smärtan i hand
Det gör ont att möta för de oförstådda.
Få är de väsen vilka förstår hur de bränns sönder.
De ger ljus möter varats smärta upptar den inom sig inom sitt själv
Inte till att äta - till att hela
Skänka ljusvärden in i smärtans själar
Dessa ljusvärden lever inom de suckande
Lever inom dem
Är frön
Till blommande liv

De blir trötta ty de är i jordisk kropps gestalt,
de skänkes undfägnad i upplevandet av skönheten.
Det vakna sinnet upptäcker så mycket mera, möter varje dag kärlekens visdom

Du var vid sjön, såg bottnen
Små fiskar simmade runt dina fötter


Vattnet omslöt dig med värme

Molnen var seglande fria vackra hade lämnat regnet bortom denna sal
åsktrumman sov stilla, spjuten stod lutade till varandra

Tältduken slöts runt
Elden brann i stenars krets
Plirögon, rynkiga åldersvisdoms ansikten log kärlek
Berättade liv för dig

De höga träden susade vind, vida fria gräsängder ropade, hästarnas hovar dånade glädjedjup ur jord, klipporna reste sig höga röda, örnen seglade vingbredd lyfte dig in i vingfamn seglade seglade

Lade dig vid stranden av sjön

Du var vid sjön, såg bottnen
Små fiskar simmade runt dina fötter


Vattnet omslöt dig med värme

Sol vandrade

Vattnet färgades rost

Röd rost

Venus nynnade stilla vågrörelse

Sol gick i moln

Vattnet färgades smaragd

Grön smaragd

Venus nynnade stilla
*

Så var det då solen belyste vattnet steg den roströda färgen fram, då solen sökte vila i molnbädd färgades vattnet grönt. Vattnet ändrades icke, det var hela tiden vatten. Vattnet, livets vatten, givet av i med för genom till kärlek av Venus.
Hennes färger är koppar är smaragd.
Aftonljus
Morgonljusets
Moder.