9 juli

Jag seglade ut på ett hav
som är
så oändligt vilse

främmande

jag trodde mig få flyga fri

istället


band ni mig bi.
*
Ondskan
Ondskan upplöses då du ser den
Då du ser den, möter den

Ondskan upplöses då du ser den och möter den inte då du flyr den.
Då du flyr den stannar den inom dig, maransiktet ser din rädsla.
Detta ansikte är din rädsla för just ondskan.

Allt vilket väsendet vägrar att se eller flyr bort från, växer sig större, det vilket var en susning blir en mara.
Vad är det vi säger;
Se ditt inre själv.
Det är där.

Dagligen utsätts väsendet inte för ett intryck, inte för en påtryckning, tusentals, miljontals synintryck själsintryck, bombarderar väsendet.
Stundtals hinner inte väsendet med att filtrera.
Vad ser du: ”jag ser målningen av Edvard Munch: skriet.”
Intrycken, påverkan stiger innanför huden och blir en hand runt det inre självet.
Vi säger inte att det är onda krafter vilka träder in, deras verkan genom de egna försöken att fly bort från smärtan, flykten blir av ondo för väsendet.
Det gör ont att vandra bort eller snarare att inte se stegen.
Stegen skyms av skuggan,
stegen skyms av skuggan av liv.

Tycker du att vi motsäger oss; inte alls.
Vi sade att det stundtals är av godo att vila under trädet i skuggan då solen lyst för starkt.
Visst är det så, påverkningarna och intrycken med mera är lysande sol.
Inte den stora Solen. Ja, vi säger stora för att marker skillnaden på den inre och den yttre solen.
Skuggan under trädet är andrummet inte den skugga vilken greppar runt det inre.

Den vilken har levt med ångest, kan beskriva maransiktet,
Kan beskriva det vilket i filmer, böcker med mera kallas benämns var utanförliggande ondska.
Det är inte ondska, det gör ont.

Då du ramlar på en grusväg gör det också ont, du får ett sår.
Du får ett sår, då du hektiskt kastas runt, du hinner inte med.

Vi säger inte att väsendet är ont, ondska,
Vi säger inte att varat runt är ont, ondska.
Det vi säger är att kopiorna, påtryckningarna blir ondska.
Huruvida de ligger utanför eller innanför är en upplevelsesak.
Vi vill gärna säga att det är en inom citationstecken samverkan.

Det finns nedtecknade berättelser, målade bilder, överallt finns berättelser och gjorda bilder av hur djävlar och demoner ser ut; dessa är framtagna med känslominnet,
Deras demoniska utseende kom väl till bruk,
De blev maktredskap, för att hålla den så kallade svage ned,
Egentligen är det den svage vilken använder dem för att hålla den potentielle
starkare ned.

Dotter, du upplever att detta inte är helt klart,
Skrider helt klart rent fram,
Det gör det.

Var och en vilken vill se, ser avsikten bakom med våra ord. Tvivla icke hav tillit till den mötandes öga. Ibland kan övertydlighet bli förvirrande.
Vi har talat tidigare med dig om dessa ondskebegrepp, den vilken vill se djupare kan söka bland dina nedtecknade ord.

Genom det medvetna seendet gives möjlighet att se, att urskilja det vilket icke hör samman med det innersta och det vilket hör samman.
Detta sker då livet erhåller balans.

Det finns tydliga bilder överallt, se solen stråla,
Marken, den hårda marken skimrar, flimrar.
Är upplöst, är ett skimmerregn.
Se solen stråla till synes genom trädens kronor,
den är i trädens kronor,
den är tusenfaldigad.

Se solen belysa, smeka, beröra det vilket benämns vara hård massa,
den hårda massan blir upplöst.

Se alla dessa bilder av vampyrer i filmer,
I solens gryning blir de dammstoff.

Om natten är de vakna, om dagen sover de i sin kista.
Vampyrerna skyr solen sägs det.
Är det verkligen så.

De suger giftet ur blodet,
omvandlar det.
Låt oss säga att de är ett slags reningsverk
Det sker en blodrening en aferes.
Det du först såg var en dialysapparat, här är det en aferes.
Blodet filtreras, befrias från fettpärlor, flyter så åter i klara strömmar.
Vad visar bilden, vampyren ”offrar” sitt eget vara för att rena livets kanaler.
Det sägs att vampyren endast vill ha det jungfruliga blodet, visst är det så, därför renar vampyren det orena blodet.
Om dagen sover de i sina kistor, de skyr solen.
Om natten vandrar de,
Var vandrar de, de vandrar i drömsalarna, ser de sanna drömmarnas liv.
Ser ljusminnet, renar vrångbilderna.

Det finn så många skräckbilder överallt i den mänskliga tillvaron, vandra djupare in i dem, se dem för vad de är.

Blodiglar användes även de för att rena blod, gör det dem till djävulska.
Jovisst var det så att örtagömmorna, helarna,
de seende blev kallade häxor
och annat smått och gott.

Det finns nedtecknade berättelser, målade bilder, överallt finns berättelser och gjorda bilder av hur djävlar och demoner ser ut; dessa är framtagna med känslominnet,
Deras demoniska utseende kom väl till bruk,
De blev maktredskap, för att hålla den så kallade svage ned,
Egentligen är det den svage vilken använder dem för att hålla den potentielle
starkare ned.

Se dig omkring, upplev att du är allt i allt,
Känn att allt är i dig,

Det är dit vandringen skall leda, naturen skall icke vara runt eder,
Den skall vandra in i eder,
Den är där redan
Ni skall uppdaga att den är där
Den högsta sanningen
Det högsta är i er
Naturen är hjärtträdgården.
Det skall uppenbaras, synliggöras
Eklateras,
Erkännas
Låten barnen komma till mig,
Människa människa öppna ditt hjärta
Barnen strömmar in
Alla väsens barn
Dansar i
Stoffskimmer.
Sommarängen är i det inre, varma händer bäddar frökraften, den sanna kraften, ljuset talar i det inre i hjärtat, förinnerligas, blir innerlighet, våren…
Allt är evigt av sig av sitt själv då det inte står ställer sig, sig i motsatsförhållande. Naturen är förgänglig av sig sitt själv gör inte motstånd, lever i vissheten av kärlekens kraft.

All skönhet kommer inifrån, se fröskalet öppnas. Se sig öppnas och bli sitt.
Skuggan öppnas av ljuset omfamnas av det inre ljuset, sig själv är i sitt själv.

Den föränderlighet vilken visas oss är evig av sig sitt själv, det är ett tecken, den högre naturens kännetecken.
Evighet är ett tecken på andefattigdom.
Evighet synes mig vara materia, vara alla maktens korridorers vilja till att förtrycka – just kärlekens kraft.
Vilken gör varje levande väsen till andekraft.

Naturen är så mycket mer än det vilket synes vara yta.
All skönhet kommer inifrån, se fröskalet öppnas. Se sig öppnas och bli sitt.
Skuggan öppnas av ljuset omfamnas av det inre ljuset, sig själv är i sitt själv.
Det finn så många skräckbilder överallt i den mänskliga tillvaron, vandra djupare in i dem, se dem för vad de är.

I natten talar stjärnors ord

Tindrande klara

Drömljus

De vandrar med staven i hand

Hör stjärnor sjunga


Lanterna lanterna i drömmars hav

Stråla

Led mig

Hem


Stjärnstoff faller in i ögons hus i gryningstimma

Så stiger de in i kistan
I kroppen
Det förgängliga förgås
Det eviga blir
Uppståndet.

Ondskan
Ondskan upplöses då du ser den
Då du ser den, möter den

Ondskan upplöses då du ser den och möter den inte då du flyr den.
Då du flyr den stannar den inom dig, maransiktet ser din rädsla.
Detta ansikte är din rädsla för just ondskan.

Vi sade att det är en ”smaksak” huruvida ondskan ligger i eller utanför, vi sade att det snarare är ett samspel.
Finns inte sorgen finns inte lyckan,
Finns inte ondskan finns inte det goda.
Det är en våg, en balans,
Balansen, armen är du, dina armar, dina steg.
Rörelsen måste finnas, alla väsen är givna redskap att medvetet välja.

Det finns en bra bild och det är bilden av tjuven och hälaren.
Tjuven stjäl godsaker, rikedomar här och där, bär dem till hälaren och säljer stöldgodset.
Vi sade att intryck och påtryck fullkomligt regnar ned över dig, se dessa vara stöldgods, du stjäl dem dock icke medvetet.
Nåväl det finns tagare vilka stjäl mer eller mindre medvetet.
Men här är det omedvetet.
Dels är du nu fylld med stöldgods, dels är du hälare.
Skall du sälja till rikedom eller ge åter.

Vi sade att det finns tagare vilka stjäl sanningar, gör dem till sanningar med litet s.
De stjäl, ger dem till sin egen hälare och gör pengar på de så kallade sanningarna.

Hälaren behöver i denna bild inte vara en brottsling, hälaren kan vara ditt inre själv, vilken gör det rätta med intrycken, påverkningarna.

Hälare – Helare.

Han drev ut månglarna ur templet, gör så ock du.

Om jag skulle ha skrivit allt detta då vore det oförståeligt, jag har läst sida efter sida, den visheten innehar jag icke ut ur mig själv.
Jag känner djup innerlig tacksamhet inför det jag möter, jag bugar mig inte tungt, underkastande, jag bugar mig i ödmjukhet,
Jag bugar mig inför de höga visas vilja,
Jag känner tacksamhet inför att de har gjort mitt hjärta, mitt själv till en käril för deras ord. Deras ord vilka är kärlek.
Allomfattande, otadlig, kärlek, kärlek utan krav på motprestationer.
Inte alltid så ”etablerat” andliga.
Många gånger kanske ur den sfär jag sagt;
Språket, måste tydliggöras, vi måste hitta ett språk för att tala om den andliga världen vilken inte ligger bortanför oss, den ligger inom oss.
Vi behöver inte hitta ett språk, det språket har alltid funnits, kommer alltid att finnas, skall alltid finnas.
Människan har krånglat in orden i en djungel,
En populärandevetenskapsdjungel.


Utdrag ur tidigare skrivna strömmar:
Människan blir Förhårdnad - Pergamenterad.
Människan har ALLTID sökt Genvägar , istället för att ta emot det LJUS som Gives Henne av Godhetens Vilja.
Genvägarna kommer ut ur Människans Bångstyrighet. Som Förblindar Människans Hjärta som VET.
Människan Begråter sin Avskildhet från Gudomen. Det är "enklare" eftersom Människan då kan fortsätta att sova.
I Denna sovande eller omedvetna process finner Människan sig Icke ansvarig för sina egna handlingar.
Människan finner orsak att skylla på Gudomen istället för att SE att det ÄR hon själv som beter sig som ett Trotsigt barn. Kanske ÄR det DET som ÄR Förlösandets Kraft.
Att jag som Människa SER De Mörka.
Jag Ser Dem och I Kärlek gör jag Mitt Val.
Då jag Gör mitt Val ber jag Om Välsignelse och Förbarmande över det som är av ondo.
Jag har Full Tillit till De Godas Vilja.
Därigenom behöver jag Icke Fyllas av hat eller Vrede.
jag Inser också på Djupet att det icke Är jag som Människa.
Som Bär Förlåtelsen i min Vilja.
Förlåtelsen och Nåden Vilar I Faderns Vilja.
Det ÄR det som Lever i Kristus ord : "Fader Förlåt dem ty de vet icke vad de gör.".


Människan skall bliva Medveten om att Begären gör henne till en Sten . Till Benknotor och Pergamenterad hud- denna Bild ÄR skuggan av Hennes Sanna JAG. det Sanna Jaget som Är Det Högre Jaget.
Det Högre Jaget som står i direkt förbindelse Med Gudomen.Om människan icke förmår att taga detta till sig . Då stiger hon in i Ahrimans Kalla salar. Som är Livets Väntsal.Hon förblir då avskild från Gudomens Vilja.
Ja- Slöjor Skapades och Avskiljde Människan ifrån Gudomen.. Men dessa Slöjor Är Smekande - Höljande och Goda.
det Behövs bara en lätt Andning av Bejakelse för att de skall föras åt sidan.

De Ljusgestalter som bar Det Stora Ljuset var GRUNDPELARE .
Grundpelare i tider då Varat i verklig och reell Betydelse behövde RÄDDAS.
Då Varat stod inför Förödelse som kan benämnas med Domedag.
Varat Behövde Räddas från Undergång på grund av mänskliga oförstående gärningar.
Skaparen såg VAD som skedde med Lucifer. Därigenom bär alltsedan dess , dessa Ljusgestalter som förs in i Varat andra skepnader.
De bär alltsedan dess skepnaden av "vanliga" Människor.
"Vanliga" Människor som lever som människor.
För att människorna inte skall känna rädsla eller främlingsskap.
Ibland har dessa Ljusgestalter tillåtelse att använda sina Helande och Belivande Krafter- sina Läkande Förmågor.

I Alla Tidsepoker har en Stark Ljusgestalt förts in i Varats skeenden.
Det ÄR vad som NU är på väg att Ske.
Det kan endast ske genom ett Starkt vaknande Medvetande hos Människan.
Denna gång ÄR det Kristi Åter Födelse i det Eteriska.
I Dessa tider skall Människan Icke Lyfta Blicken Uppåt.
Hon skall Leva I Jordsfären - I det som Levde och Verkade i den Indianska Kulturen - Vi Är Alla Bröder och Systrar.
Stenen - Växterna - Djuren och Människan - Ja- Hela Universum - ÄR BRÖDER OCH SYSTRAR.