7 juli

Giv mig fri
Hon såg spåren i sanden den brännheta leda bort, kände regnet skölja över huden, såg med förundran den öppna ljust blå himlen, visste att regnet var ur hennes ögons brunnar, tårar.
Hon såg spåren i sanden den brännheta leda bort, hon steg in i dem utan svårighet, följde dem gärna.
Hon kände alla greppande händer efter sig, hörde ropens bedjande krävande skall; stanna kvar, stanna kvar.
Hon kände alla greppande händer efter sig, kvarhållande.
Hon visste stegen.
Hon ruskade sig fri ur deras grepp, icke av illvilja av visshet, av åders vishet, de fann henne åter, åter, med mjuka bedjande ögon såg hon in i dem, bad;
Låt mig gå, se stegen de leder icke bort, de leder vidare, hem.
Räds icke kära, den siste av de kvarvarande insåg hennes vilja lät henne fri.
Öppnade fönstret, kände nattvinden andas, den vita tyllgardinens vingar andades lätta, hon vandrade in i dröm.
De såg henne sitta på klippans topp i väntan, hörde hennes fridssång.
Fylla dem med ljus med värme
Hon kände stunden, steg ur, ropade;
Moder tag mig i din famn, för mig hem
kastade sig ut i tillit
de såg vind omfamna
såg hennes vingar bära.
Nu är hon åter i hamn.
Vargmoder vit
synes vandra med sin make
i kärlek
vid sin
sida

sida vid sida i ett.

Du sade till en ung kvinna; du måste låta dem dö.
Detta slutgiltiga ord i människans värld.
Så märkligt uttalat, så skrämmande, så mycken rädsla, runt detta ord.
Har vår famn någonsin övergivit skapelsens skönhet. Varför, varför tror ni att vi vill er illa. Varför tror ni att vi vill tillfoga er den smärta vi själva därmed får mottaga.
Dö, detta slutgiltiga ord, du måste låta dem dö för att födas, det finns intet slut,
Evig är uppståndelsen.
Straffdomen talar om evighet

Evig är kärleken,
Att älska
kärleken är det högstaden största helande kraften för individen
mest av allt för helheten.

Evig är kärleken, kärleken är det högsta, den högsta helande kraften.
Att älska är helbrägdagörelse.

”jag ser en mycket märklig bild,
Det är en pelare, samtidigt vet jag att det är en gestalt, benämner den vara hon, den kan lika gärna vara en han, får en upplevelse av att det är människan. Så förändras upplevelsen, nu är denna gestalt Gudinnan, därmed oändlig kärlek.
Så förändras bilden och nu är denna pelare en hals fylld med falskord.
Jag hör varningsrop, hon är en iskälla.
Jag tar inte in varningsropet, känner att värmen förlöser.
Genom denna värme ser jag marken brista och varmkällor exploderar.
Det är samtidigt en mun, en fontän är den, ur denna mun forsar, vattenkaskader.
Jag vet att iskällan har smält, vattnet är fyllt med iskristaller därmed stjärnor, är isande kallt, rent.
Det är en bild vilken är svår att omfamna.

Det överhettade sinnet, begärelsen fryses ned.
Tanken är det överhettade sinnet
yrar i feberyra, finner inte djupfäste
Finner ytfäste.
Trevar söker
Begärelse

Isvindarnas isjungfru
med iskristallers stjärnors ögon
lyfter sina vita liljeskålar
håller om.

Tanken vilken gjort falska sanningar
fryses in
Istäcket är runt

Isberget
Gestalten reser sig hög
Är vacker i sin isskrud

Strålar ren vit isande blå silver
Solstrålar lindas om
isberget skimrar ljust guldgult
Svavelgult
Svavel är icke ondska
Svavel väcker

Isberget känner tanken svalna
Den vita mjölkdimmans mantel lättar sakta
Stiger
Faller in ned över dalen
Svävar
Svävar böljar

Det är så, först då tanken är i huvudet, fötterna är i stegen, händerna är famn om i gärning.
Då sjunger hjärtat ur livets regelbok ur tankaverser, då är tanken tanke icke känsla icke begär är behov.
Tanken talar lever i kyla, varm kyla. Den kyla vi talar om är icke ordet kylas sfär, kanske är det gas, kanske är det värme, kylan är kolsyra, är blivande liv.
Den överhettade tanken leder icke hem, leder bort, in i djup sovande dröm, gjord dröm.
Utmattnings dröm
Delirium.
Att vi säger att tanken är i huvudet, är icke att låsa den där, ty tanken strömmar genom med i.
Vad är huvudet, en skål fylld med vägar, vindlingar, älvar, ljusglittrande källvatten.
Se hjärnbarken, se vindlingarna, se trädets krona.
Grenar fingrar, blad,
Blommande mandelträd, körsbärsträd
Magnolia
Blommande tankar, bär, frukter.
Fågel finner, varsamt tar fågeln bär i näbben.
Lyfter.
Se Fågeln flyga fri.

Isväggar, murar av is
reser sig

Omringar strupes
varmord

Söker vägar in
kroppen stelnar är en isstod

Ropar vanvetts
skräck

Genom väggar synes hjärtas rosenblad andas
rosenhänder

Andas

Andas

Värme

Isen smälter inåt
strömmar klara

ådrors ljus
av klaraste vatten

hon är en iskälla
nu brister isen
vattenkaskaders rena ljus stiger upp

hon är en klaviad, en nyckel

hennes sånger tonar in i livets is
hon är enfasiad, ett epigram

bilden vandrar genom källans isspegel

hör den brista

bilden vandrar genom isspegels yta
befrias från begärens käftar

befriat ur vanvettets skräck


hon kyler det vilket icke är

Med mjuk smeksam stämma talar hon i nätters stjärnljus

Faller
Faller
Vita

Runt hennes fötter

Kiselstenar vandrar uppför hennes ben in i handens skålar

Hon jonglerar sprider ljus

Hon är en nyckel, en klav, en klaviad
Bär allas nycklar inom sitt hjärtas sfär
*
Det är så att den överhettade tanken skriar tjuter i vanvetts skräck, vågor stegras skyhöga, rullar om, är en sjöorm, ett sjöodjur, vänder vrider på sanningens ord, falska toner vrider sliter skär i själens rena marker
Anden värnar om, fågels vinge lindas om.
Stormar kastar skeppet hit och dit, gastkramande är nätterna strupen snörs samman, läppar spricker, ögon stirrar oseende ut i fasa
Skeppet slås mot klippor faller sjunker går på grund, lasten sprids åt väster, åt öster, norr och syd, livet är utspridda vrakdelar.
Kroppen slungas nedåt, vågor lindas om, bär den djupt
Djupt ned in
Andas icke mer, ger upp
Vågor känner hjärtas rop
Kastar kroppen upp på strand
Flämtar
Flämtar andas in
Solen värmer
Livets kamp
Tanken flyger
Kroppen livet ser fågels vingar
Vet var tankens hemvist är.

Klav, klaver,
Dragspel, knappspel, nycklar,
Bälgen andas.
Nyckelharpas strängar ljuder, se musikskaparen sitta med fjäderpenna i hand.
Vinge skriver runda ringar på streckat ark.
Skalor, steg, trappor, jord lera silver guld.
Klingande klanger, dova toner, alla inom en familj,
Nu ritar han ett vackertecken i begynnelsen på varje rad, en klav.
En klaviad, kanske finner du icke detta ord: enklaviad, vad spelar det för roll uppfinn det, se dess innebörd.
Vackerorden visar, berättar utan översättarens stämma, skriv dotter skriv, räds icke pekfingrets visande stämma; det finns inte – så skall det vara – så skall det heta, skriv dotter skriv skönhetens språk.
Förtröttas icke vi är dig alltid nära.

Nej, kanske finner du icke ordet enklaviad, icke heller enfasiad, en fas är en del av, är en familj.
Hon bär allas nycklar, alla de vilka är en fas, människofamiljen, livets familj,
Väsensfamiljen.

En fas är en art, är rörelse i samtidighet, två vågor möts andas är i fas.
Familjen, livet är homogent, det homogena är cirkeln, är horisontens linjes omfamning av alltets samhörighet.
Inom cirkeln lever alla väsen, är delar är ett, intet tar över det andra ty det andra existerar icke, intet är intet är allt. Helheten är alltets familj inom familjen lever släkten, släkten skall komma släkten skall gå; En fas är en art, är rörelse i samtidighet, två vågor möts andas är i fas.

Lyft blicken se Moder Måne och hennes vackerfölje, se cirkelns harmoni, huvud, fötter, armar. Hjärtat är i mitten, dra fyra vägar från hjärtat, cirkeln är nu i fyra delar, kvartar.
Genom dem alla vandrar hennes faser, gracer.
Så har vi nu tillsammans ”lekt” allvarsamt med orden enklaviad, enfasiad, de talar sant.

kvarter
Se deras kärleks händer


sträckas
från syd från norr
från väster från öster

mötas i hjärtats trädgård

se hur de omfamnar varandra

framtid
dåtid

dåtid
framtid

mötas i hjärtats trädgård


frön andas liv

se dem sväva runt i kärleks dans

barnen deras heter
vår sommar höst vinter
Nuene Nuena

se deras mor och far

deras kärleks händer

sträckas
från syd från norr
från väster från öster


aldrig står de stilla


mötas i hjärtats trädgård

se hur de omfamnar varandra

framtid
dåtid

dåtid
framtid

bär barnen i famn

mötas i hjärtats trädgård

”jag ser en cirkel, på den finns fyra punkter; norr/huvud, syd/fötter, väster, öster/armar händer.
Dessa är samtidigt årstiderna,
De byter hela tiden plats. Jag ser dem nämligen vara man och kvinna, eller det faderliga och det moderliga, de vandrar in och ut i varandra genom att cirkelns rörelse aldrig är stilla, i mitten är nuet, barnen, frökraften.
Ja, det är en vacker bild.”
*

kanske kan vi prägla orden,vet inte huruvida det är av godo,
orden har präglats av människans röst, blivit det de inte ärorden är livlevande liv
av orden är allt skapatorden är i himlarnas himlarfaller in i hjärtans sfär
väntarväntar
strupe öppnas sjunger lov
vill orden präglasja - kanske i sigillets skålvackersigillets händerdär råder harmonibalans skönhet
där andas icke negativa suckarendast ljuskärleks ljus
helar trötta själar
åskan ljudersvärden blixtrar
a personaicke personallt är helheti kärleks hand
*
blomdans
Den blåmantlade riddaren ultramarin
sträcker fram sin hand till den röda rosinen
Så träder dansen i blomsterlandet.


Hör min bön
Solbruden dansar in i ängs famn, skira slöjor vita gula dansar runt
är vingar av ljus
Solbrud Fjärilsbrud
gyllentrådars lockar vinds svall
fötter nätta lätta svävar smekande, rör vid gräsens strå
vrister vita elfenbens vader mjuka runda
skira slöjor vita gula dansar runt, sveper höfter sveper midja
brösts vackerbågar andas rosenfröjd
i nyckelbenens mjuka plog tindrar pärla
halsens väna linjer munnens
amorblad
kinders rodnad ögons glitterljus pannas välvda ljus
gyllentrådars lockar vinds svall, rinner nedför axlars vackervågor
armar smäckra, händer väna, solstrålar lindas runt
skuldror andas fria, ryggens vackra linjer skimrar siden
skira slöjor vita gula döljer aning

Solbruden faller ned på knä, böjer sig mot bröst
lyfter armar händers skålar
flätas samman in i bön
Moder min
Moder

hör min bön

Solbruden lyftas in i solgård, bäddas in i solbädds ljus
innerängel stiger ur, sitter vid livets källa, kvinnosjälen är i hennes famn
ängel spinner lindar vackertrådar, runt brudens liv
vaggar vaggar stegen stilla
nynnar nynnar höga toner in i trötthets bo
hon sover vaken sover drömmer vila
svävar genom nattliga salars frid
där strör hon solglitter in i sorgens ögon
smeker pannan ljus
hennes andedräkt äro rosenblad
höljer hjärtats gråt
hennes inre är en nektargömma
hennes händers nektarier öppnas
i grynings ljus
Solbrudens lovsång ljuder genom himlar genom jordar
Tack min Moder, att du undervisar mig i kvinnosteg
Ängel stiger in, de vandrar med regnbågssteg in i cirkels hem
Solbruden dansar in i ängs famn, skira slöjor vita gula dansar runt
är vingar av ljus Solbrud Fjärilsbrud
gyllentrådars lockar
vinds svall