10 juli

Vi vill gärna återvända till ondskan,
Denna bild med de gungande barnen, på gungbrädan är mycket talande, gladtalande.
Vilka är barnen.
Ja, de kan vara då och fram, den kan vara god och ond, de kan vara inre och yttre.
Låt oss nu leka med att du väljer att söka inre balans, du går då aldrig in i ytterligheter, var gång de lockar dig blir du besviken och känner dig misslyckad. Misslyckad för att du inte var tillräckligt eller mer andligt skolad. Känner du då inte ditt självs inre varma kärleksfulla leende.
Låt oss säga att du har bestämt dig för att göra yttre balans, du väljer även här bort alla ytterligheter, samma sak sker, du blir besviken på dig själv för att du vill unna dig det goda.

Livet är inte skapat till ett martyrium.

Oavsett om du väljer att skapa inre eller yttre balans, kan du inte stå i mitten hela tiden med skygglappar.
Skall du stå där i mitten kommer det att vara, det blir till att stå i ett dödsgrepp, krampgrepp, svettpärlor kommer att rinna nedför pannan, ty var gång du känner att den ena sidan överväger kommer du att känna avgrunden öppnas.

Det är att klättra uppför ett högt berg, eller ramla ned på en klippavsats, du drabbas av svindel och greppar om en punkt i kramp.
För ett hjälpa dig ned måste detta grepp ofta bändas upp, då det inte hjälper att lugnt mana dig att släppa.
Den vilken sökt hjälpa en katt ned ur ett högt träd vet kattens rädsla.

Den vilken aldrig vågar lämna mitten för att den tror att livets högsta punkt är att uppnå mitten, hamnar i detta dödsgrepp.
Det är att försaka liv, detta försakande gör att du inte lär känna livet, du finner icke heller redskapen att känna mitten.
Det blir ett inövat spel, inte natur, ett naturligt välmående.

Du ser bilden framför dig; att bända upp med spett. Vi bänder icke upp med våld.
Hävstångsprincipen kom till för att hjälpa underlätta vid lyftandet av tunga bördor.
I gamla tider, även nu användes ofta ett spett.
Vad är det gudomliga spettet.
Vi ser att en stor stenbumling har ramlat ned, den täpper till din hjärtgård, vad gör vi, tar vi till våld.
Icke så, det gudomliga spettet är staven;
De vandrar med staven i hand

Hör stjärnor sjunga


Lanterna lanterna i drömmars hav

Stråla

Led mig

Hem

Vi leder dig hem, vi åser inte att ett väsen kvävs.
Stenen vilken ramlat in är rädslan i en annan färg, ändå är det samma färg.

Andligt sökande väsen glömmer så lätt skrattet, livet,
Tror att de stiger högre genom att krampa om mitten.
Den vilken vågar ta ett gladskutt och sedan ramla in i vattenpölen, den lever ständigt i mitten.
Det är ett flöde icke ruttnande vilja.

Du sade ofta till föräldrar, var glad med barnen, visa att det är tillåtet att göra ”fel”, misstag, det kan gå fel väg,
Ta ut ett ägg ur kylskåpet, tappa det gärna i huvet, på huvet, skratta, inte hånfullt, visa barnen att gärningen kan bli fel, kan slinta ur handen. Dt innebär icke världens undergång.
Den vilken i kärlek kan le åt misstagen, de vilka icke skadar dig eller ett medlevande väsen, den finner redskap att hantera de svåra stunderna.
Kan följa med in i dem och vandra ut ur dem.

Barnen är mycket visa, de är på gungbrädan och om den inte gungar i balans ropar de på ett barn till eller en vuxen. De känner tyngden inte utanför sig, inom sig. De har behov av tyngdutjämning, det innebär inte att de tar bort en sida, en fot eller en hand. Den ena sidan har behov av den andra och tvärtom.
Barnen vet att då de gungar känner de kittlingen i magen, den där underbara pirrande, lite skräckblandade upplevelsen då gungan står på högsta punkten. De känner även känslan av att dala.
Den ena upplevelsen är fågelns glädjeskri i höjden, den andra är att dala.
Lycka/eufori – sorg/eufori.
Båda kan leda dig in i tystnad, det är två olika, ändå samma tystnader.
Den ena är kvillrande den andra är mer vinterbäcken.
Lyckan kan få dig att flyga, bli lite för mycket ytlig, sorgen kan få dig att gå in i dig själv, lite för mycket.
Den ena vänder dig ut i världen, låt oss tillägga, ut så pass att du flyger bort.
Den andra upplevelsen vänder dig inåt, du blir inombunden.

Nåväl, det finns många chatteringar i dessa, vi talar enkom här om den högsta och den så kallade lägsta punkten.

Vi sade att barnen ropar på ett annat barn, ett barn till.
Ser du barnen i lekparken är det ett tredje barn.
Ser du den bild vi här målar, är detta barn; nu.
Det är ditt jag, ditt andejag, vilket balanserar rörelsen balanserar gör detta väsen det tar inte bortvare sig den högra eller vänstra handen.
Det är av stort värde att båda dina händer vet vad den andra handen gör.
Hjärtat är mitt punkten, solar plexus är mittpunkten.
Du är en Sol en Måne en stjärn och planetsfär.
Du är kommen av det faderliga och det moderliga.

Se pendeln, den vaggar fram och åter,
Se klockan, vägguret, människan lade fram den mänskliga tiden, det har vi sagt,
Ett väsen suckade tungt, skapade vägguret, vilket i sitt väsen har hela alltet.
Klockmakare blev detta väsen, det såg tidens staket, suckade tungt och skapade med kärleksfyllda händer vägguret;
Inom sig hörde detta väsen en rytm, en våg,
Klockan har en pendyl den för dig lugnt fram och åter, från den ena sidan till den andra. Den snuddar vid mitten, den låser sig icke, det låsta ögonblicket är ett slags dödsögonblick.

Vid övandet av musik, exempelvis övandet i att spela piano. För att hålla takten, finns ett instrument vilket innehar det vackra namnet metronom.
Metro nom.,
Visst är det vackervisande.

I mitten finns balanspunkten, det inres kärna,
denna kärna längtar till livet, att lära känna livet.
Gör denna inre kärna detta, då du sluter handen om och stänger alla fönster.
Metronomen har en takt, är en dirigent.
Var en dirigent och skapa underbara symphonier i ditt liv.
Svara till ditt inre liv, det tillsäger dig inte att förstöra ditt liv.
Det finns en fara att säga, smaka på allt, var i alla poler.
Detta kan lätt tolkas till att använda allt det vilket bryter ned ditt hus.
Så är icke meningen, det vi säger är var inte asket.
Se skönheten runt dig och känna att den är inom dig.
I mitten finns balanspunkten, det inres kärna,
denna kärna längtar till livet, att lära känna livet.
Den kärnan längtar efter att känna livet, så gör också vi, vi känner livet genom er, ni känner livet genom oss.
Krona och rötter, förenade i varandra.

Stirra dig inte blind på de yttre tecknen, se djupare.
Läs vinden, molnen, se tecknen,
Var iakttagande
Levande iakttagande

Visst kan munnen, munnar tala,
Bilder tala,
Stirra dig inte blind till dessa språk.

Ett kort, en målning är en bild av ett skeende, av något.
Bilden visar inte rörelse, det är en stillnad rörelse, du kan ana själens liv, du känner den inte hos dig.
Du kan ana själens liv i den exakta skapande stunden, vill du känna själens hela vidd, då måste du vara städse vid dess sida.

Orden, målade, skrivna, musicerade bär inte en längtan till att personifieras,
De bär längtan till helhet.
Visst kan bilder och ord sägas vara skrivna av den eller den,
Målningar,
Musik likaså.
Skönhetens, skapelsens ord bär inte denna längtan,
de kan stråla, vara ”samma” från tusen olika vinklar.
De bär inte längtan efter att omformateras till modernt eller populärt språk, de bär inte längtan till att vara idoler.
De vill uttalas, leva, skapa i vissheten av att varje ord, vackert ord är en gestalt, ett nyfött barn.
Varje vackert ord förlöser ett förvridet väsen.

Nej konstens skönhet, skapelsens skönhet vet det årstiderna vet,

Stirra dig inte blind på de yttre tecknen, se djupare.
Läs vinden, molnen, se tecknen,
Var iakttagande
Levande iakttagande

Visst kan munnen, munnar tala,
Bilder tala,
Stirra dig inte blind till dessa språk.

Lyssna till ditt inres glädje i att vara,
Känn gungbrädan,
Känn metronomen.

Känn kärlekens
kraft.

Le icke stelt inlärt, le det sanna ljusets leende.

Komedi tragedi
Bakom masken är det sanna ansiktet.