vackraste skimrande vita krusade havsyta
vem
kan egentligen utfärda
domar
utfärda
vem
har rätt att döma
döma
döma hjärtats stämma
vem
kan urskilja urskilja
vem
dömer förödelsen
förödelsen
så ofta ser jag dessa ord med slutstavelsen dom
domen i slutet av ordet är en stav
dock inte en vandringsstav
ser – ”elsen” – och ser engelska ordet else
elsewhere (somewhere else)
denna stav är ett ifrågasättande och mer en stav vilken körs in i bröstet
en stav en tagg vilken söndrar
i filmer dödas avslutas vampyrers liv så
tämligen träffande är att de ”fräts” sönder
naturligtvis sker det – hur skall ett väsen leva, vandra sina steg då medvandrare säger deras hjärtans sånger vara ickevara.
det visas i filmer att vampyrer ”fräts” sönder i gryningen av solljus
naturligtvis gör de så, de är då positivt luttrade, de är förenade med sina själv; dig och ditt – ljus och skugga är ett.
det visas i filmer att de i dagsljus sover i sin kista
naturligtvis gör de så; dagsmedvetandet är sovande, denna kista är det så kallade lägre självet. nattetid i stjärnornas ljus andas de.
det sägs att de suger blod;
detta har vi talat om – de är låt oss säga dialyser – dialyktiker
se ordet dialyktiker
en lykta vaggar vind, en stallykta
den hänger ut från huset
vindarna famnar den
den slås hårt hit och dit
men den brinner
brinner oförtrutet
den ser och bär vilja till se det vindarna för med sig
den filtrerar ljusen, trädfingrar filtrera ljus, granen gör så
granen andas lugnstilla
vindar sveper
söker
verka
påverka
granen vaggar lugn
lugn vindar lugn
vaja vaja
sakta
andas
andas
rusa ej åstad
vindar stannar
lyssnande vid
hör granens vackra
sånger
ljuda
den slås hit och dit, tankar virvlar hit och dit: det slog mig – jag kom att tänka på – det slår mig
infall, infallsvinklar
infallsvinklar finns det mängder av och många av dem används just för skrämsel, med avseende bland annat till vampyrer, det existerar så många färglagda begreppsbildningar, åsikter vilka leder till missförstånd. tolkningsparafraser
vem
kan egentligen utfärda
domar
utfärda
vem
har rätt att döma
döma
döma hjärtats stämma
vem
kan urskilja urskilja
vem
dömer förödelsen
förödelsen
ja stavar körs in eller pålar, skarpvässade är de
ser så ordet utfärda
och det är exakt det vilket uppstår
en utfärd
en färd ut
vilken leder dig bort från ditt hjärta och det var hela maskineriets avsikt. men samtidigt är det så att du kan vakta över ditt hjärta, du kan stoppa staven, pålen med dina blotta händer, du kan utbrista: vad tar du dig till, inte någon kan utfärda en dom över dina steg så länge du ej tillfogar skada, men inte ens då kan någon utfärda en dom, ty i den högsta moraliteten ser du det du gjort du dömer inte ut straff, du helar det du skadat och den du skadat störst är dig själv, ty genom denna obalanserade förvirrade gärning upplever du alltets smärta i dig. du kanske säger; behöver vi då ej rättsväsendet – egentligen inte där den sunda moraliteten gäller – men i denna människovärld har människan fråntagits människan, det sker dock ett helande – många ansikten lyser helade
låt oss så se detta, du begår en handling i utmattat tillstånd, dessa gärningar är ofta rop på hjälp, du upplever alltets smärta ty du har gått emot ditt hjärta och därmed allhjärtats röst, det kanske utfärdas en dom av en domare – men den vilken utfärdar den hårdaste domen mot dig är du själv, just genom att du upplever helhetens smärta.
det du nu kan göra är att se detta i insiktens fulla klarhet samt göra negationsdomen till en positiv dom; du blir medveten, agerar medvetet och blir låt oss säga den barmhärtige samariten, och det sker genom att du visar din sårbarhet sägandes; visa mig vägen till helande av det jag tillfogat andra och därmed mig själv.
ställ denna fråga upprepande;
vem
har rätt att döma
döma
döma hjärtats stämma
vem
kan urskilja
urskilja
det är så att du är den ende vilken vet ditt hjärtas stämma. du är den ende vilken kan stämma denna stämmas utförande. detta stämmande sker dels i den egna kammaren men samtidigt i samklang, universums hjärta sjunger kanon där inte någons stämma överröstar, där alla stämmor upphör och ör ingen och därmed allt; samstämmig sång
klangvärldar stiga höga
så stiger nästa fråga fram
vem
dömer förödelsen
förödelsen
skulle vilja skriva; vem dömer till förödelsen, sker det utanför dig. till viss del gör det detta, genom påverkan och påbud, men du har möjlighet att filtrera
ser vi så för öde
så ser vi ödets vackra sång
men minns då att öde ej är en negation
ödet bär en stark vilja till att du skall lyssna
för mig till skapande skönhet
*
vackraste vita skimrande krusade havsyta
svep din vackra hals
låt
din stämma ljuda
dina lyftade vingar
är
fingrar
skrivandes
sollöv
*
i den stund människan inser vad ord är
då sker vackersteg
då förlöses förvridna
ord
rosenvingar skall flyga
i helandeljus
*
(dörrglänta)
en lykta
vaggar vind
stjärnor
strödde
silver
guld
regnbågsskimmer
glimmer
glimra du vackra stjärna
lades i hans händer
lyktmakarens
han såg det släckta där i skogens glömda
han hade skymtat hennes ansikte
hon hann ej dölja det
han bad vindar hämta
solglödande händer smekte sand
vindar bar glas till
lyktmakarens händer
av stjärngåva böjde han
varsamt med
kärleks
händer
bågar
valv
glasfönster satte han däri
med smygande steg
han visste hennes skygga
förde han lyktan till hennes hem
han skymtar hennes ansiktes tårar
ber var stund
låt mig få röra vid dig
saktavarsamt
räds mig ej
giv mig ett möte
han ber lågan vakna
lysa hennes
väg
till
lyssnar gör lyktmakare i vinden
han hör; rör vid mitt inre
så sluter hon
händer om bröst
lämnar en springa öppnad
*
(de tömda stegen)
ur vindars händer regnar stjärnor
mina fötter
rör vid
himlar
dansande lätta stjärnfötter
fingrar är
källådror
rör vid bergets ansikte
i natten skölja vindfolken händer
dånande höres trumma av indigo smidd
ur vindars händer regnar stjärnor
mina fötter rör vid himlar
dansande lätta är
mina fingrar
breder jag
ut
ut
smältande rännilar upplever hudnära
jag dansar
liv
ord fjättrade stiger ur
ur
brunnar
i denna natt blickar jag in
i ögonhänders stjärnbrunnar
murar rives
vallar flätas upp
linjer strålar stjärnvägar
stjärnbroar välvda giver svar
svar
ur
vindarnas allvetande visshet
ropar tyst
fly icke
fly icke är
vänd dit ansikte in i oss
dragen renas huden blomstrar
se
se
gryningen nalkas
nalkas med stjärnhänder klara rena
jag gråter de tömda stegen
vänder ansikte in
i vindar
(öknarnas son)
i vindar av vindar
ljuda
böljande mantel
av solstrålar
vävd
till dig
till dig
solriddare av de bortvända bergen
öknarnas son
rör vid slutna oasens ögon
tindrande ler
hon
för dig
för dig
sollöv bär du i ditt vackra bröst
skimrande ockra
vidgas gör pupillen i dess händer
hon rör vid dess sträva yta
sammetsmjuk andas
i vindar av vindar
svep din vackra mantel runt mitt trötta
hopp
*
min smärta är
jag gråter över min smärta
min smärta är de män vilka lämnat mig naken
jag släppte in
syster du säger
ibland stiger vi ut ur våra ringar
möter det vilket var
vilket skall bli
vi väljer förlåta eller vredgas
över det vilket gjordes då
vi möter detta då
det vilket en gång var i en fjärran drömport
så vänds ansiktet bort
hjärtat blöder
varför
varför
det sker däri att ni skall mötas i framom
skall jag då ej tillåtas uppleva
hudnära
jag gråter
min smärta är de män vilka lämnat mig
öppen naken
jag väljer att förlåta
jag undrar vad skall jag förlåta
jag mötte i kärlek
såg ej faran
litade blint
är jag då ett intressant studium
kvarlämnad
ett något
ja
då är det väl så
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar