(bollen)
vit boll
seglar mjuk i natten
skimrande
är du boll
vad är du
handkronor rör vid mitt inre
händer är jag
strör ut mina fingrar vida
handkrona i ditt bröst
är jag
vit boll
seglar mjuk
skimrande
viker ut blad
i krona dansar ljus
de dansande är vackra
i gryning
slutes blad
vit boll
sover
dag
*
ofta vandrar jag in i skymningens blå
den blå färgen
skiftningen
nyansen
lever i fler stunder
ofta har jag benämnt den duvblå
det gör jag ännu
den duvblå färgen har ej givit sitt fyllda namn
denna dag andas den; skymningsblå
det är en vacker vilsam nyans för ögat
ans
ansad
sansad
*
(duva)
duva
duva
skogsblå
kuttrar
skogsvita blomster
rodnande
i näbb bär du
solstrimma
så
så
vind
så samlas ni alla lyfter taket av
matta skyggar rådvilla
solstrimma kittlar
matta fnyser
nyser
vad är väl detta
damm matta virvlar sträcker sig stiger opp
stiger till kulles topp
skogsblå duva ler
kom systrar och bröder
låt oss
strö
vaknade
kornen in i vinden
väx
spira
i skördeandning fira
se kvarndammens forsar
linda porlgirlanger
runt stenar
höra hjulen snurra
mjölnaren nynna
eld brinna i ugnen
brödets doft
lindas
runt fingervindar
de älskande dansa runt linden
*
den duvblå färgen har ej givit sitt fyllda namn
denna dag andas den; skymningsblå
det är en vacker vilsam nyans för ögat
ans
ansad
sansad
i samtal kom vi att tala om damm
jag ser ett rum ett hus fyllt med damm
verkligen en damm matta eller ett dammtäcke
damm vilket har legat länge blir matt
blir ett obeskrivligt väsen
detta väsen kväver
nåväl det kan ej kväva ty livsviljan förlöser
jag ser fönster med fönsterluckor
trasiga
gistna
huset kanske är en lada
nåväl plötsligt slås dörrarna upp och dammet virvlar upp
solstrålar finner dammet
med ens är dammet ljusfyllt
tindrande ljuspärlor
paljetter
dessa söker sig till fönstren
till springor
en obändig vilja till ut
hela detta förfallna
lämnade hus
gnistrar
fråga dig; går livsvilja att kväva
skogsblå
skymningsblå
så vacker steg skymningen in, vida vingar, mjukduvblå
svepte barnet in, dagen somnade i leendeljus
ur skymningsbröst skimrar ljus
aftonhänder nynnar ro
öppna dig
till ditt
inre
stjärnor stiga
stiga vida
klanger regnar in
i skymningsblå
vingar
ser jag himlar brinna
sjö
andas
eld
kronblad viker upp sina händer
kupas
nu öppnas de åter
lyssna
pärlande sånger ljuder
jag ser lotus segla eldfärger skimrar
vacker är
lotussången
inför skönheten
inför det vackra
inför skeenden vilka når djupt in
är vi eller blir vi mållösa
mållös betyder enkelt; tyst eller stum
jag ser ett väsen stiga fram
detta väsen vet vägen
vet det vilket benämns mål
detta väsen stakar ej ut en vägslinga runt
detta väsen vandrar vägen
vet
vilar i det svartvitas skönhet
detta väsen är
utan
mål
utan tillgjort mål
har ej lagt till eller dragit från
är
helt
i
detta i
är
vitt ljus
egenmålet
egennyttan
egomålet är tvagat
så i den bemärkelsen är väsendet helt medvetet
tillfyllo målinriktat
i skymningsblå
vingar
ser jag himlar brinna
sjö
andas
eld
kronblad viker upp sina händer
kupas
nu öppnas de åter
lyssna
hör elden spraka
knastra
knastrande ljuder eld
knastra kan först ge känslan av torrt
upplev ordet
knastra
knaster
ordet öppnar sitt väsen och visst är det så;
ordets ljudverkan beskriver elden, är eldens sång
knastersång
eld
vackra
eld
renandehänder
smärtregnen
rinner så sakta
upptar
alltför stora stunder
jag kan inte uppta för stora stunder
jag stannar ej
steg ber mig stanna
ögon vackra skulle brista
i det att allt sker för fort
vagga
vagga vind
vinden vaggar barnet
lyssnar till hjärtats redo
se smärtbärare
smärtbärerskor
(doften)
se henne sitta högt upp på klippan
hon har mist sin älskade doft
hon ylar
smärta
vi möttes i gryningslunden
hand i hand
öga i öga
kropp i kropp
famn i famn
ystra
lekande
flammor
så brinner flammor till liv
vidvingad kärleksfågel
följde strömmande flödande
vi
sådde
vår
himmelskrona
evig
hon kupar hand om skriet
åter andas vindar
doften
*
ögon vackra skulle brista
i det att allt sker för fort
vagga
vagga vind
vinden vaggar barnet
lyssnar till hjärtats redo
se smärtbärare
smärtbärerskor
gråterskor
en bild stiger fram
det doftar
cypresser
gråterskor
kupar händer
förlöser tårar
skänker pärlor in i vind
frövind andas
sår
planterar
är
*
det är intet nytt med upprepande rytm
med mantran
varför skulle dessa vara nya påfund
mantran har funnits i evig andning
visst skiftar de ansikten
namn
men
mantran är godhänder
upprepa ordet mantra
mantra
mantra
mantra
samt upplev; mantra: möt andningen/ande nära till ro anländer
(röna)
de rönte icke ro
rönte
därigenom icke svar
de rönte en vilsenhet vilken tog över
likt en svallvåg av virvlande fullklottrade papperslappar
vikta svalor
landade i dammen
de såg
stilla
däri
rönte de svaren
i
ro
ro
barnet mitt
valnötsbåt
seglar i mandellunden
tranor
bär molnen
*
*
det är intet nytt med upprepande rytm
med mantran
varför skulle dessa vara nya påfund
mantran har funnits i evig andning
visst skiftar de ansikten
namn
men
mantran är godhänder
upprepa ordet mantra
mantra
mantra
mantra
samt upplev; mantra: möt andningen/ande nära till ro anländer
vad är det du upplever vid upprepandet av ordet
kanske du i upprepandet, nynnandet söker göra uppehåll, andningsstopp, apne, mellanrum – gör inte det
visst kan sången
ljudet fylla dig
men
nu är det inom dig du skall lyssna
lek med tonhöjden
tonklangen
upplev hur detta ord strömmar
strömmar inom dig
detta ord – mantra – är lugnande, bejakande, upplevande, inkarnerande, ”rullande”/rörelse, rörelsebetingat
du kan dela upp ord i skrift samt ytterligare ljuda dem
därigenom tillåter du din yttre samt din inre sfär mötas i
gemensamupplevande
det är intet nytt att strö sand in i vinden
detta skedde då timglasen spräcktes av höga toner av sfärisk andning
så ofta slängde de blicken i sjön såg ansiktets ram
jag måste orka mig själv
jag är viktigast
jag vill dansa i regnet
jag vill
vill
hur skall jag orka
det fanns de vilka fann på råd
de byggde murar runt alla de vilka suckade om ork
orkens namn var inte ork
den bar namnet tid
hur skall tiden räcka
de glömde tidsfågelns vackra vingar
oändliga
vida
tidsfågel, så vacker sveper du dalen, dina vingar rör vid moln, springa, strimma, strå
strå undrar du
se gräsets strå det du älskar möta i sensommarfamn, med mjuka vippor silverne koppar, ja se gräsets strå silverne skimrande. tidsfågel öppnar, lyfter horisontens linje, skriver i sanden gyllenorden.vad bär tidsfågeln
tidsfågeln bär gudomens ljus, bär oändligheten
bär barnet evig i sitt bröst
barn är icke att äga
barn kommer till oss
låt barnen vara fria
inrefria
*
(tidsfågel)
tidsfågel
så vacker sveper du dalen
tidsfågel
dina vingar
rör vid
moln
moln
molnmantel vackra goda
bäddhänder
handbädd
springa
strimma
strå
skrivdon
pensel
han sveper i båge pensel
gräsets strå vaknar
silverne
skimrande
tidsfågel öppnar
lyfter horisontens linje
skriver gyllenorden
tidsfågel
vad bär du
ljus
värme
oändlighet
barnet evig i sitt bröst
*
(bara längtan)
vid elden sitter hon
med händer utsträckta
värmen uteblir
hindrar sig från att sticka händer in
skymningsfågel vackra
svep dina vida
vingar
om
natten släpper henne ej
hon sveper trött över ögon
söker sudda ut
att
hon vaknade
i nattvindas snurrande
med fönster
vidöppna
frös
ej
allt virvlade
hon vaknade med känslan
av nära
kurade in sig i närfamnens
gryningsvärme
hela hon
strålade
sådär
i
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar