(tyst mitt hjärtebarn)
rakt i ansiktet
tyst mitt hjärtebarn
tyst
ögonvinden
slog upp
vindsluckan
dammpartiklar
gnistrade
tornadovind
snurrade
kröp ihop i hörnet
tyst mitt hjärtebarn
tyst
*
(tystas)
ljuset blåstes ut
mörker slöt mina ögonvingar
tystades
*
blåste ut ljuset
mörkret slöt mina ögonvingar
tystas
*
blåser ut ljus
mörker sluter mina ögonvingar
tystas
*
(masknät)
jag tog och luckrade upp jorden
litegrann
med handspade ur
urficka
där fann jag ett masknät
med femhundra trådar brustna
inväntade serafia
erhöll silverne nål
inväntade nestasia
erhöll tråd
trädde så pärlregnens skira runt
lagade femhundra brustna
så lysa åter ögonljusen i
himlarnas vida baldakin
*
(fingerkorg)
i denna natt
skall jag
fläta mina fingrar
krypa in
i ro
hänga gungan i trädhänder
vaggas
jag skall be
stjärnregn falla ned över mig
in i
tyst
glömda
ja
mina fingrar skall jag fläta
*
(kedjeblad)
ögonvindars
splittrade
kedjor
binder bokfästens
hyllmetrars veckade band
örngott
kuddvar med spetsar
stärkta
rosenbårder
knytbanden veckade
trappsteg
in
dunhänder seglar vida
mjuklätta i lugn
lugnas
frid
spruckna
tömda
glas
dammatta
stå på haltande fot
vinglar av vindraget
röda tårar
hänga
vid takåsens vinkel
kokonger
spunna
andas
dröm
vaknande
svarande
till
vindars ögon lägga
helandeljus om
rubinvingar fria
ur
löser bindslen
aeoler löser sitt
bundna
*
lade mig i bädden för att söka sömnen
söka sömnens riken
det är ej riktigt sant ty jag söker ej sömnen
sömnen finner mig
vi trivs väl samman
lade mig helt stilla
det var då orden kom;
jag tog och luckrade upp jorden litegrann, med handspade
ur urficka(ursprungets ficka)
ser faktiskt ett berg eller bergsmarker med en ficka eller spricka vilken leder ned till urkällan
källans åder andas, i skrivandets fas var jag på väg skriva bröstficka så steg urficka fram
i en stund av detta ser jag en ficka med en fickrova, klocka, ett vackert ur av guld i en kedja, fickur heter det kanske, ser inte visare, urtavlan är vit,
däremot höljet är fyllt med inskriptioner vackra mönster vilka rör sig
så var det med denna ficka
i jorden
där fann jag ett masknät
förundrad såg jag detta nät
jodå det ser ut att vara ett nät i jorden ibland och det kanske till och med är ett masknät
i skrivandets stund ser jag ett nät i vilket pålagda masker fastnar i, kanske därav denna uppluckring av jorden. så skiftar bilden och jag ser ett hårnät, ett sådant gammeldags nät vilket kvinnor lade runt håret, detta innan spray kom, fästspray. dessa hårnät var ofta gjorda av mycket tunna trådar, jag ser en gammal vacker kvinna med silvervitt hår, ser gesten hur hon lägger nätet över håret för att så att säga hålla frisyren på plats. ser kvinnans gammelhänder ådriga vackra berättande, så ser jag hennes vishetsfyllda åldersögon.
jag fann ett masknät med femhundrade trådar brustna
jag undrar fortfarande varifrån denna siffra är och vad den visar
jag får inte svaret så jag släpper det
men jag ser kantoner eller områden
inväntade serafia av vilken jag fick silverne nål, denna kvinna härleder jag direkt till serafim
nestasia och det kan vara nesta en tråd, ja, jag vill minnas att det uttrycket finns
trädde så pärlregnens skira runt
lagade femhundra brustna
så lysa åter ögonljusen i
himlarnas vida baldakin
ja jag ser himlarnas välvda kupol fylld med ”nätrutor” och i varje tindrar stjärnor
vagt stiger så bilden fram av skimrande koppar
ser koppar vilken mattats hur den putsas
hur den blir blank
ser hur det
strålar av
denna reningsgärning
asken stiger fram
livets träd med vida rötter
omkrets av rötter samt krona är parallella
så kallat jämnt avvägda och i evig balans
kontakt
så sker det vackra
asken öppnar manteln
stammen
viker sig
(det är svårt beskriva)
asken blir en ask en ”låda” och i den lägger asken orden
trenne ord – jag älskar dig är orden
*
(plogblad)
plogbladet fälldes ned
marker dånade
gnistor far
stjärnskott
is skriker ur vitmantlar
virvlande
det stampar hemtrevligt på trappan
stövlar
knackningen uteblev
det var
is föll från taket
*
(måndroppe)
vingburen brud
kysser
molnens panna
tyst
glimrar
måndroppe
*
(skir hand av sepia)
råttor gnagare
ryser du
nu
gör inte det
har du sett deras bo
ett rede runt
mjukt
ombonat
iris samt pupill
har du hållit en liten råtta i din hand
en mus
en gnagare
den ryms i din
hand
den ivriga nosen vädrar
morrhåren är solstrålar
månstrålar
stjärnstrålar
ljusstrålar
trådar
ögonens pigga ystra blick
pälsen skimrande
nakna fötter klolika
svansen naken
kanske en vandringsstav
kroppen är fylld av pirrande liv
hjärtat kan du uppleva
höra med dina händer
de pilar runt
hittar
mat
höjer sig lätt
lyfter framtassarna
kvickt
kvickt
ivrigt
mumsar de
jodå visst kan de stå stadigt med
alla fyra
på marken
i marken
det var bara en söt bild
visst är det väl
fantastiskt
det sägs att en råtta kan komma in
ta sig in i en springa
det enda råttan
behöver är
att springan
ej är smalare än nosspetsen
den kan jämna ut
huvudet
med
allt
bre ut sig
med
så är den sitt själv igen
då den gnager låter det
mer eller mindre i hela huset
trumvirvlar
de övriga invånarna i huset liksom stelnar
trumvirvlar ljuder
det väser
det viner
bilan
faller
ja
det ser ut som att de
inväntar sin
avrättning
råttor
gnagare är ofta illa omtyckta
ett illa omtyckt släkte
frågar du huruvida jag tycker om råttor
huruvida
hur
vitt
jag tycker om råttor
javisst tycker jag om
råttor om gnagare
även om jag föredrar dem inte helt nära huden
varför gör jag inte det
plötsligt ser jag
ormar
djurväsen
insektsväsen
upplever rädslan i dem
kanske är det därför
jag önskar se dem lite på avstånd
så vi ser
oss
men det är klart jag lever ju här
så det är väl inte så bra
om de
ser myrorna vilka i stora trupper drog in i huset
fick nästan en upplevelse att de bar
hela huset på axlarna
till myrstacken
ja du vet
jag ser så många bilder
nej
det är inte så bra om de
gnager sönder hela huset
så väggar golv och tak rasar samman
det är en dubbel situation
handlar det om respekt
respekt i kärlek
och hur är det
med min
tillit
kanske är det därför
jag önskar se dem lite på avstånd
så vi ser
oss
undervisar
varandra
till syvende härrör allt till urkällan
kärlekens
lov
löftesregn
ja
det är svårt sjunga kärlekens lov i
alla dessa negationers hagelstormar
jag är övertygad i at det går
hjärtats vingar är vida
råttor
varför skall jag inte tycka om råttor
råttor hör ju till familjen
frågar du hur råttorna kan höra till familjen
det är väl inte konstigt
de hör till min släkt
till min familj
vi heter alla liv
vi har fått kroppar
gestalter att leva i
visst är det så
så är det med råttan
med myggor
med spindeln vilken får hela dig att krypa
med allt liv
den där krypande känslan uppkommer kanske
kanske mest av obehagskänslan av att
inte riktigt veta
vad ska de ta dig till
eller kanske det vi tror oss
inte ha kontroll över
hur ska de veta vad vi ska ta oss till
menar blott
de är vana vid
viftande händer
smällor och
än det ena med det andra
bort
bort
bort
mest av allt doften av vår rädsla
vårt undflyende
flyktande ögon
utspridda
i
malströmmars
virvlande
hålors
fradga
susande
susande
vingfjädrar rör vid upprörda
stilla andas hav
havsfolken
andas
dräkt
ur händer stiga
klippor är blommande
vita liljor
havs
anemonia
visst finns det saker vi ska ha kontroll över
mest då över oss
själva
kontroll är väl mest
orkestraliskt
stämmandet av
instrumentet
detta så att hela orkestern låter vackert
det är nog därför dirigenten knackar
innan flödesströmmen ljuder ren
skapande
fri
klangvingar
omfamnar
varandra
i skönhet
takt och ton heter det visst
råttor
nej
jag tycker inte om råttor inne
inne
i huset
å andra sidan vet jag att vi kan komma överens
med en gnutta respekt
nej
än så länge tycker jag inte om råttor inne i huset
så är det
frågar mig ofta;
vad det är jag inte tycker om
det är vetskapen i
att de kan
gnaga sig genom väggen och
kanske helt plötsligt vara i min bädd
då jag söker sömnen
eller i maten
eller i kläderna
så där
oförhappandes
vem vet
o för
happening
det kanske skulle väcka en
skrattorkan
smälta alla
bröstkylda
egentligen har detta inte med råttan att göra
jag bär inte en önskan eller vilja till
att ett väsen
djur sten växt eller
människa
synligt
osynligt
vilken beteckning du än väljer benämna väsendet i
vilken form du än stöper detta väsen i
i din tanke
nej
det bär jag inte vilja till
att ett väsen helt plötsligt dimper ned i min bädd
knaprar på huset och så vidare
även om
överraskningar
är
är trevliga
jag dimper inte själv ned så där
jag skulle inte få för mig
att dimpa ned sådär
objuden
oinbjuden
jo kanske
om jag vet att jag är välkomnad
då är du ju
jag ju en
present
nej egentligen har det inte med råttan att göra
med råttor har jag svårt inse
varför råttor uppsöker
människans boplatser
människans boplatser är ju fyllda med fällor
och allt det där
det finns godare mat i vinterfamn
en oinbjuden är en inkräktare eller
inkränkare
undrar du
hur började hela detta flöde
jo
jag började leva med ett uttryck
”fattig som en kyrkråtta”
så dumt egentligen att säga så
hur det var så mötte jag en råtta
eller kanske en skogsmus
vi satte oss ned
jag gav råttan
skogsmusen
min undran
hur kommer detta sig att det sägs;
”fattig som en kyrkråtta”
råttan såg först på mig
sedan in i mig
du menar verkligen din fråga
vet du människokvinna att vi mötts förr
jag såg först på råttan
sedan in i
vacker bild steg fram
åter fylldes jag av strålande ljusglädje
du har vuxit en hel del sedan den vintervåren
jag ser dig nu i det beundransljus jag såg dig i den dagen
i det beundransljus som var den dagen
där kom ordet som
på en smaklig plats
visst är det
underligt
att människan
så gärna
gör liv
till
som
som
zombie
jag till exempel är en råtta vilken lever i skogen
inte i kyrkan
en kyrka är jag ju inte heller
om vi bortser från ifrån att allt
alla liv är kyrkor
tempel
eller varför ej kungsgårdar
kungsörn
kungsörn
svep dina vingar höga
i linden den grönas
helande
händer
stilla den febersjukes mareld
smek med dina visdomsögon
avlövade skogar
i klarnande
skyar
sveper vita
gnistermoln
eldar
lågande
till
se hennes skimrande bröst andas
i klarnade
skyar
se din gemål
möta
dig
det är sant det du säger;
så flinkt du pilade fram och åter
du levde då i kvistkomposten
snö hade börjat smälta
en port var öppnad
råttan log
ja
jag hade sett ett frö
flera frön och magen knorrade
jag beundrade hur du
helt utan tvekan
tvekobefriad
helt utan
rädsla
rädslobefriad sprang med snabba fötter
fram och åter’en vävande skyttel
en kanot
det var så fint att se dig
följa dig
vara med dig
jag vet det sa råttan strålandeljus
var lever du i dessa stunder
jo
jag lever i kyrkan
där i gläntan mellan skog och äng
och
och inte är jag fattig
lev med all denna skönhet
vilken är runt mig
runt mig
med mig
i tornet lever kuttrande duvor
klockor ljuder smekande
fönstrens glas
är sagor
från nära från fjärran
skänker färger
målar väggar
trappan vilken leder upp i tornet
är vindlande
slingrande
ringlande
lustig
överallt dessa fönster
nåja spindelvävar
ja
det finns trappor
vrår
sånger höga låga
klockklanger
människohögtider
fredade stunder
nej
inte är jag fattig
jag är ju del av hela kyrksalen
jag är ju den
ja
visst är det underligt
jag undrar varför det inte heter
fattig som en stadsråtta stallråtta husråtta
eller eller eller
nej
inte är jag fattig
jag lever ju med hela skogarna
haven bergen
markerna
himlarna
allt
vi är
alla tillsammans mättade
det är lite tråkigt att vi blir
blir fastlåsta
inlåsta i
i ordformer
men
vi brukar
brukar finna
finna vägen ut
vi vet
vet
våra stigar
vi lyssnar till trädsången
asken den höga
viker sig ut
om
intarsiaask
ask
med
gyllenord
mörkret steg sakta in
svart vitt
fotografi
en skir hand
av sepia
kvällsvingar vackra
andades
vi vilar tillsammans i
tystnad av
är
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar