så klär jag av mig naken
mitt inre skimrar
genom
hud
är min klädnad
värderingar
värde ringar
så många trappor byggs
från början var stegen behagliga att vandra
stegen var icke höga
för höga
stegen var avvägda
ofta fanns det ett räcke
jo, det finns räcken nu med
men på ett sätt har räckena tagits bort
kanske sökes spänning i en tillvaro vilken blivit blasemisk,
nej – det är ej en felskrivning jag avsåg ej blasfemisk
det jag avser liknar mer blase, det vill säga uttråkad
på grund av för många yttreringar, yttringar
ytterligheter
finns det inte ett räcke och är trappstegen höga, för höga
blir klättringen svajig, snubblande
kanske inför avgrund lik
trappor används ofta i liknelser runt värde
värde
värderingar
du föds in i livet
föds du eller föds du av ditt själv
naken är du
vackert naken
blicken är djup
tjärnlik
stjärnlik
så är det
i gängse mening ett barn utan ägodelar
helt utan värde
ett bylte
jo värdet är där, du kom till
jag vet att det finns andra värden men jag söker närma mig ett vackert skeende
den gamle är ävenså ett bylte
måste tas omhand
jag drar mycket snäva enkla linjer i ett skeende vilket är vidare än vidast
bylten
trashankar
har behov av kläder
så byltas kläder på
värden
barnet blir så kallat vuxet och samlar värdesaker
blir så kallat rik
så vad är rik och vad
är fattig
existerar dessa
du kan vara fattig i det yttre/ägodelsmässigt dina saker innehar ej värde
men du kan vara rik i det inre dina saker innehar värde
det finns inte andra ord att använda än rik och fattig i detta
men se skillnaden
i det yttre kan du vara både rik och fattig
i det inre är du så kallat motsatsen
det innebär inte att du skall avsäga dig gods och guld
men se vad detta är
naturligtvis underlättar det om du har mat för stunden
ett tak över huvudet
men det är ej detta det här handlar om
nåväl det ena utesluter ej det andra
omvärderar du dessa begrepp sker öppnanden
rikedomen och fattigdomen upphör
värdet stegras
eller upplöses
och nu kommer jag till det jag ser
jag ser värderingar
de plagg vilket byltas på
plagg efter plagg
dessa plagg är så kallade åsikter, meningar om
inte meningar
utan meningar om
de meningarna skall vara dina värderingar, livsvärden i din vandring
men är de så
den gamle då, byltet
ja, den gamle har vandrat många steg och kan till synes verka vara förvirrad och senil
men är det så, är barnet senilt
nej – vare sig barnet eller den gamle är detta
de står i direkt förbindelse med alltet
det vilket till synes gör förvirringen är det svåra i att dels vara fysisk samt ande
mer eller mindre hålla anden åter för att verka normal
alla dessa yttre plagg kanske inte alls är dina
du måste genomskåda dem samt inse att det ej är farligt att avkläda sig dem
varje levande väsen har vävt sina klädesplagg
och de plaggen skänker skönhet
är behagliga att bära
de pålagda plaggen både skaver och gör illa
men slit ej av plaggen
knäpp upp dem varsamt
vik dem samman och tacka för lånet
jag ger dig åter de plagg du gav mig för att jag ej skulle frysa
jag kan klä mig själv nu
jag bugar mig i
tacksamhet
känn ej
upplev ej vrede
de plaggen fick dig att inse
de inre plaggen
ditt värde
din värd
din värld
hälsar dig i den stora världen
i den store andens famn
så står du naknad
är ett träd
med rötterna i det du steg in i
till denna så vackra jordepärla
du är en jordepärla
i den stora jordepärlan
du har en stam
och du har en vid krona
stormar
kan vina
du följer lugnt
slits ej upp
kastas ej omkull
du är i ditt själv
därmed i allt
du viker ej undan ditt inre ljus kåpa
det brinner utan att osa
eller ryka
det brinner skimrande värme samt skänker ljus
kärlek är detta
trappan är avvägd efter ditt behov
därmed efter allts behov
trappan är balanserad
och räcken finns
till och med på båda sidor
ett till varje hand
dina värderingar har funnit fäste
se nu ordet delas
värde
ring
och se ringarna på havet
en fallande samt en stigande rörelse i allt
*
så klär jag av mig naken
mitt inre skimrar
genom
hud
är min klädnad
av allt det vackra jag hade velat giva
inser jag att jag redan givit det
inom min bön av
vilje
jag hade ej kunnat förändra
stegen
spåren
var redan planterade
jag kunde växa in
jag var en
ett liv
stödja
kunde jag
detta är det vackraste
stödja utan att slingra mig om
hårt om kvävande
stödja
mjukt
tyst
ibland genom öppnade ord
ur hjärtats brunn
nej jag hade ej kunnat förändra
de händer vilka ej ville ta emot måste jag släppa
se dem flyga vingar i förhoppning att deras vingar bär
jag vet ju att vi ej störtar till marken
vi bärs oavsett vår
motsträvighet
det svåra är ofta att se vidgrunden av det vi tror vara störta
jag har insett det steglöstas skönhets tillvaro
där stegen är lösta
lösa i bemärkelsen ej fängslade
detta lösa är föränderliga
föränderliga med livet
med livet ej bort från livet
detta lösa är föränderliga
är föränderliga med hjärtat ej bort från hjärtat
i det steglösta är
varje möte
kronors omfamning
korona
strålande
kronors omfamning av doften
genom bladen sipprar doften
så ser jag åter havsanemoner
men jag ser dem vara lotusar
ser dem vara jordeanemoner
ser bladen andas medföljande
ser bladen lösas upp in i
detta är
den otadliga
villkorslösta kärleken
det är möte i möte
så fjärran från kroppars tolkning
jag har insett de smygande stegens visdom
dessa är att
vara en fjäder
mjuksnudda vid var insjunken kind
vid vart tårat öga
vara en fjäder
en snöfjäder
flyga mjukt in
smälta
upphöra
detta
utan oro för att förlora mig själv
detta i vetskap av är
jag har skrivit för att väcka källflöden
så har jag gjort
källflöden i varat samt inom mig själv
däri är inte skillnad
jag har skrivit
målat för att väcka källflöden
det har jag gjort
jag har insett att dessa källflöden är
det stora hjärtats sång
nu återstår endast ett
det är
älskade man make
det är att dina samt mina fingrar flätas samman
detta för att vagga hela jorden
så klär jag av mig naken
mitt inre skimrar
genom
hud
är min klädnad
*
förundras gör jag över alla suckar
vari består suckarna
de består av; denna evinnerliga snö
hur kan snö väcka suckar
kristallstjärnor
himlarnas stjärnor bär oss
hur kan vi så lätt glömma välviljan
vackra är dessa vita händer
dun
så fyllda
med
kärlek
ren
klar
gnistrande
suckar väcker snön, väcker kylan och allt vad det innebär
ändå ser jag dessa ord
kärlek ren klar gnistrande
kärlek är eftertraktad
vad visar oss snö
och vad är kyla
så lätt ser vi kyla vara kall, men kylan har ett högre väsen, värmen är varm, men värmen har ett högre väsen, väsen vilka icke hör till vetenskapliga terminologier, de fysikaliska begreppen värme samt kyla har fått sina namn av dessa men dessa väsen är änglahänder
denna kyla möjliggör kärlekens rena klarhet
denna kyla gör att grytan ej kokar över
denna kyla skänker kärleken
gnistrande
skönhet
klarhet
*
fängelse är bilden av låsa in samt fjättra
fängslande
det är vackert vara uppväckande fängslande
uppväckandefängslande
när lever det tillståndet
det tillståndet är då ditt fyllda väsen är helhetsfokuserat
lever då hjärtats vingar
andas
med
det är vackert vara uppväckande fängslande
*
i natten såg jag scarabeer
skalbaggar
hur de rullade dessa stora tyngder
bollar framför sig med lätthet
så hördes surrandet då de bredde ut vingarna och flög
mumlade i natten:
låt oss vara scarabeer
scarabe
var en scarabe
ser scarabe rulla tyngder framför sig
de bygger bo däri
av avfall rullas en boll
framtidsägg lägges däri
scaraben har en tung kropp, är den tung
har ett hårt skal, är det hårt
har taggiga ben, är de taggiga
så viker den ut vingar
inreskrud
skimrar regnbågsfärger
ser regnbågsfolken dansa
solcirklar
ja
låt oss vara scarabe
*
undvika
und – vika är icke fly
egentligen vet jag ej vad det är jag ser var gång jag skriver undn skulle det vara tyskt skulle det vara och, på ett sätt ser jag urd
ser dem vattna rötter och med ens ser jag undiner
så ser jag vika
vi kan
men det jag tydligt ser är origami
geometri med raka linjer vilka skapar gestalter
geometriska figurer
hur det uddkantiga blir runda
rundmjuka
lever vi i endast hårdhörnade rum
förtörnas vi
förtörnas – vrede, värme löser det hårda skalet
låt oss vara scarabe
nej
undvika är icke fly
det är att ej upprepa det vilket orsakat smärtan
det är att ej genom användandet av ett ord göra ett negationsmantra
*
(lupinia)
jag stod på en höjd
upplevde en slags tomhet
kan ske stod jag där
på höjden
en vindpinad
tall
sände dofter
bärnstenstårar skimrade vid solröran
jag stod på en höjd
blickade ut över
solöga rörde just vid mittsten i ellips
havet råmade i ryggslut
vänd om
vänd dig icke om
blicken började skymma
huden började skymma
är detta lupiner
efter vägens gren
lupinia du vackra vägvandrerska
lyfter asfalts svartmatta
damm virvlar
trumvirvlar luckrar
du strör skuttande frön i vinden
hör deras rösters bön
balja
balja
kanot
med starka armar paddlar han
leendeljusa vattenringar dropphängen
lyfter färd
är detta lupiner
sluter ögon
minns dig solvita vackra lupin hur vi möttes
du växte i trädgårdlandet
hur förundrad var jag ty
ur dina händer steg
ser de vackra violröda lupinerna
skruda kantens bördiga
löftesregn
ur hav stiga val
är en seglande zeppelinare
gott att du ej vände dig om
låt oss segla gryning
är detta lupiner
(astrakan)
det var i våren jag såg äppelvinden
andas
locka äppelträden in i blom
vilket är ditt vackra namn
äppelträdet log
astrakan
asteroid
i cirklar dansa skapandefingrars vävan
smyckandes
kärl
astrakan
per aspera ad astra
det var i våren jag såg äppelträden blomma
i trädgårdshavan
huru ljuvlig var äppellundens krona
huru ljuvlig
var blommornas
vingar
huru ljuvliga var bevingades kyss
hur de avklädde
hur bladen regnade ned över
mig där under trädet
äppelvinden log
smekande
kanske blev jag trädet
astrakan
per aspera ad astra
kanske gavs jag silverstrimma
andas hopp
så är mina fingrar
klyka
silverblad vilar lätt
mellan tumme och pekfinger
sitter i krona
skalar frukter
skalspiraler ringlar ned
cirklar
stellära speglar
labyrinter till mitt hjärta
helt nära takåsen hänga äppelringar
pärlband doftande
stjärnor vita
äppeldoftande skrudar min krona
leende rister jag min mantel
det var i våren jag såg äppelträden blomma
*
(trettondagsvakan)
den tolfte drömportens svar
skriver jag in i vind
så klär jag av mig naken
mitt inre skimrar
genom
hud
är min klädnad
en knopp är jag i din hand
se hur jag viker ut
mina blad
för dig
för oss
dina fingrar faller in i mitt inre
spelar
min själs
strängar
ja
det svåra är ofta att se
vidgrunden av det
vi tror vara
störta
jag har insett
det steglöstas skönhets tillvaro
där stegen är lösta
lösa i bemärkelsen ej fängslade
detta lösa är föränderliga
föränderliga med livet
med livet
ej bort från livet
detta lösa är föränderliga
är föränderliga
med hjärtat
ej bort från hjärtat
i det steglösta är
varje möte
kronors omfamning
korona
strålande
kronors omfamning av doften
genom bladen sipprar doften
så ser jag åter
havsanemoner
men jag ser dem vara lotusar
ser dem vara jordeanemoner
ser bladen andas medföljande
ser bladen lösas upp in i
detta
det högsta
detta är
den otadliga
villkorslösta kärleken
det är möte i möte
så fjärran från kroppars tolkning
jag har insett
de smygande stegens visdom
dessa är att
vara en fjäder
mjuksnudda vid var insjunken kind
vid vart tårat öga
vara en fjäder
en snöfjäder
flyga mjukt in
smälta
upphöra
detta
utan oro för att förlora mig själv
detta i vetskap av är
så klär jag av mig naken
mitt inre skimrar
genom
hud
är min klädnad
i förhoppning av
i vetskap av
är
*
(ögonlureri)
först trodde jag det var ett snödun
vilket seglade på
isen
izen
klart insåg jag
vacker kupad ådrad hand bjöd mig
bar mig
vida
i
stämmas
kristallros
tysthögas
krona
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar