molnkatedral
kupol
vackra
vi söker fly det hårda
det är vad vi kallar det jordiska
den jordiska formen
ändå hisnar vi
då marken blir gungfly
en vaggande gunga
då vi ej finner fotfäste
människan bygger allt högre hus
kan ske vill hon bygga sitt hus till himlen
sträcka sig på tå
vackra ballerina
står på tå
armar lyfta
fingrar sträckta
kjolen är skimrande moln
varför söker människan himlen
himlarna är de
hon är i dem
delaktig
jordeformen är ej hård
den verkar så
verkar
så
för att liven skall uppleva livet
jordeformen är en fläkt
en ljuv smekning
utan negativ aspekt; en bubbla vilken spricker
katedralers kupoler är skogens armar
de följer med vindar
vajande
vaggande
följande
med
medande
katedraler fyller ögon
fyller själen med andeljusets skönhet
åskådaren förundras av katedralens storhet
förundras i ditt själv
du är en katedral
en
molnkatedral
kupol
vackra
*
(så pläga de)
jag såg pyrrök i skogskanten
strök vingar över trötta ögon
jo
glöd andades
det var så
en eld brann givande
värmande
frysande
sökte sitt mattade till eld
i de stunderna
log elden
drejskiva snurrade med solen
trädskor klapprade soldaning
med långvida kjolar
följde hon vägen
uppknytna sådär vackert vid höften
vadvisande
rosenkindad
ögonstrålande
hon bar flätad korg
fåglar band ljudkransar
blommande
vårfläktande
såg honom där vid floden
byxor uppkavlade
vattenblad
skrevs pärlande
ja nog dansade de virvlande runt hans
vadandesteg
skjortans vävda slöt tätt nära
han är vacker min make
lera skimrade glänste
han lyfte blicken
fingrar anade hennes huddoft
deras ögon strömmade in i varandra
hon bjöd sin vackre man vila
de hade en plats i glänta endast för dem
där plägade de sammantala
stilla
lyssna
tillåta ögonen andas
rörde ordfingrar vid varandra
de blev sittandes länge
de hade det behovet
älskande har det
de såg solen dala
leran de fått i gåva bar de i korgen hem till stugan
trädskor klapprade gladstegade med golvtiljors knarr
knarrande knarr kornknarren sjunger
mjuksviktande
drejskiva snurrar med solen
fötter barstegade avklädda
årsringar
stunder
förde
var det mannen var det kvinnan
det var de
rörde med sticka i glöden
mjukblåste
kom in i vår härd
en eld brann givande
värmande
frysande
sökte sitt mattade till eld
i de stunderna
log elden
drejskiva snurrade med sol
badskål stod i glänta
himlar fällde ut slöjor baldakinblad
av siden indigo
badnymfer med ängsstigar träder
bär amforor
daggens droppar skrider i
huvudkronor skimrar
sakta varsamt lyfter badnymfer amforor
häller i badkar löses upp
stjärndöttrar med himmelsstigar träder
strör stjärnblad
i nattens stjärnstrålande häller de
doftande helanderök
mattade steg fördes till deras nära
bjöds helandebad
så plägar de
göra
ur sina kärleks
händer
mattade steg vandrar tindrande in i
dagens ögonandning
*
mänsklingarna
ordet nynnar vackert
nynna
nynna vackerblad
bland mänskligfolken är det vanligt att vilja likna sig vid djur
men bara då det är till fördel
annars är det ytterst ofördelaktigt att liknas vid ett djur
märkligt är detta
ty djuren har mycket att förtälja
ofta mer än de flesta mänskligord
människan är ej satt till att vara herre på täppan
det är bra om hon då och då
tar ett kliv så att säga ned
följer stigen
vare sig den är luft eld vatten metall trä eller jord
allt liv är tillsammans liv
blasfemi återkommer och med detta ord ser jag åter blåsfisken
ja, det är av godo att då och då söka se helheten och ej förakta denna
blasfemi
blasfemisk tidsfurste
göra sig till furste
förstling
vari ligger denna dröm att var furste
att vara förstling
vad förändrar detta i en helhet
i helhet
det förändrar inte
ty allt liv är
förstlingar
lev intentioner
vad
till vad
jag slocknade
var släckt
är släckt
kan
ske var det så
men dotter du är ej släckt
du strålar
kärlek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar