vad skall vi höfta till med
att det är två höfter
med kulor kupor
skaft och allt
nej, det heter inte så
visst vet jag det
men jag såg en vacker hand
runt en vacker vandringskäpp
en sådan där vacker
med silverklyka
ja faktiskt har jag en sådan härhemma
den har vandrat ända från ökensolen
och den har
elfenbensintarsia
nej inte från tjuvjakt
det slog mig
vid närmare åminnelse att
höftbenen
ser ut att vara
öron
kanske lyssnar de
men egentligen är ju
de synliga öronen bara mjukdelar
åtminstone bara
mjukdelar om man röntgar dem
förr hette det radiogram
det är väl fascinerande;
radio gram
litegrann
så kanske egentligen höftbenen
och allt det vilket därtill hör också är
en smedja
jag menar
hammare och stag – stöd
så är bäckenet ett hav med snäcka
vilket enormt
hörselorgan
höft emot höft
finner de vandringsrytmen
hjärta andning puls
trumma smekes av hand
mjukt
sakta
förtäljer trumman dansens steg
smek min hud
vackra
hand
hör sången
jordesången stiga
spalter
ordspalter
hur kom det sig att
människan
valde
randat papper
med spalter framför frihetens vingark
kanske såg hon människan
trappan
vilken leder uppför berget
kanske såg hon människan
de grönskande
arkipelagerna
terassodlingar
doftande kantinader
nåväl de grönskande odlingarna
kanske hörde hon människan
vattnets porlande
kanske hörde hon människan
de silverne klockorna
kanske såg hon människan
hur kärleksfullt vindarna
smekte bergets sidor
kanske var det hennes människans hopp
hennes människans tro
hennes människans förhoppning att det
randade papperet
skulle innebära
dagbräckningens
rand
strimma
strimma
fjäder
skriv toner i min hand
kanske såg hon människan
folken röra sig
med elementens pelare
av ljus
av strömmande värme
kanske drabbades hon människan av
svart sjuka
av und sjuka
kanske upplevde hon kärlekens vattenfall
fukta bergets blomning
kanske såg hon människan folken röra sig
med elementen
flygande svalor svirrande
vingar
blommande körsbärsträd
vackra mandelögon
ja
kanske såg hon människan allt detta
och trodde sig
trodde sig stå vid randen av
till avgrundens djup
kanske trodde hon att vindarna
bar vilja kasta henne människan utför stupet
in i avgrunden
kanske föll rädslans mantel
kvävande
kvävande över henne människan
plastfolie
inte violin
kanske sökte hon människan
slita av rädslans kvävmantel
kanske
ville hennes människans
fingrar nå
stråken
nå
strängarna
kanske ville hon
människan
luta
huvudet
till
instrumentets bröst
höra
hjärtats sång
ja
kanske föll rädslans mantel
kvävande över henne människan
vid insikten av
intighetens skönhets andning
kanske var det den
den rädslan vilken fick henne människan att
spalta upp alltet i decimaler
decimerade
uttryck
så sitter hon människan
gråtande
ännu på det första trappsteget
nummer ett heter det visst
helt visst
på det första
så högt växte sig detta steg
av hennes människans
rädsla
att hon människan ej förmådde klättra
uppför nästa avsats
det hjälpte ej att de
förde
den ena foten
in i
stigbygel gyllene
kupade händer
under
den andra foten
för att lyfta henne in i sadel
lade tyglar i händer
färden
skenade
hon människan kastade av sig själv
sitter där med det randade arket
se
se
stanna bilden
se kärlekens händers visdom
hon människan sitter där med det randade arket
i sin hand
tårar falla
sakta
ned
löser
arkets ränder
så flyga hennes
människans ögonvingar fria
dimmans skira slöjor hälsar
bergets gryningssköljan
silverne klockor
ljuda
stilla
stilla dig
han hälsar ljuset
andas in hennes doft
gyllenskivan stiger klanghöjande
han väntar in
stunden
håller pensel i hand
står framför det vita arket
skriver ödmjukt ordens linjer
är ett med rörelsen
strimma
strimma
fjäder
skriv toner i min hand
hon människan
ser folken röra sig
med elementens pelare
av ljus
av strömmande värme
upplever
kärlekens vattenfall
fukta bergets blomning
ser folken röra sig
med elementen
flygande svalor
svirrande
vingar
blommande körsbärsträd
vackra mandelögon
ja
hon människan ser allt detta
hennes människans fingrar
når stråken
strängarna
lutar huvudet till
instrumentets bröst
hör hjärtats
sång
ja
hon människan fylls av insikten
intighetens
skönhets
andning
däri
håller pensel i hand
står framför det vita arket
skriver ödmjukt ordens linjer
är ett med rörelsen
strimma
strimma
fjäder
skriv toner i min hand
trumma ljuder
hovar rör vid mark
stannar invid
människa smeker hästs
nosrygg panna
lägger kinden till ganasch
smeker manke
ögons sammet
ser i
tillit
lyssnar
hör
svara
svingar sig
fria rider de in i dagshav
det slog mig
ned i mig
en blixt från klar himmel given
det skimrade genomsiktligt
mjölkvittblått
månstens
opalvita
ur händerna vilka jag sträckte ut
framför mig
vackra stjärnblad är ni eller löv
femfingrade
insåg att jag upplöstes
såg utan att se mina händer
samma skeende flöt genom hela mitt väsen
luftlätt rörde jag mig en månsilverstrimma en
en
ja
vad
hur
beskriva
det är lika svårt att beskriva en kram;
kom rör ansiktes månsilvrande
eller
kärlek rör ansikten mötande
vinden skratt mjukt
sådär kärleksfyllt
smekande
varför måste allt beskrivas
nej, det måste inte beskrivas
det är så vackert
men
men fråntas inte skeendet
det vackra
i beskrivandet
vinden lade armen runt mig
nej inte då du är det
då du stiger in i det
då du inte längre lägger det utanför dig
du ser ju
blixten kan slå in i dig utan att skada dig
kroppen kan upplösas utan att du upphör
du vandrar med är
är det så
kan det verkligen vara så
vinden smekte dunlätt min panna
drog redde ut trasslet
stjärnfloder klara strömmade
bakom ögonen
ja så är det då du ber stormens öga andas
andas litegrann
min vän
andas
ibland
i blad seglar hjärthänder
rör vid dig nära
det där sökte jag genast ruska av mig
nu pratar du så där
konstigt igen
vinden lade båda armar om mig
våra ögon flöt in i varandra
protesterna
knottrade
ihop sig och
flög
befriade
färggranna
confettikaskader
inte konstigt konstfärdigt
kan ske lockar jag dina tolv portar till öppnande
vadå
vadnu
vilka tolv portar
varför alltid dessa tolv
vila stilla i din tankerymd
vandra djupt
in
hör du vattnet porla
porlande
pärlande
glöm ej
ditt
skratt
krångla ej till det
flöda
flöda
flödesljus
det är så enkelt så
de är tolv portar
rosor
konungar
präster
prästinnor
gemåler
tolv doftande sinnen
ja
visst
är
tolv
ett vackert tal
till andes liv
kliv nu i dina skor vi har sömmat dem länge
de är av allt givna
skrattet flödade
likt ett vårregn
jag ser inte skorna
vinden log
nej inte skorna men dina skor
nehej
det gör jag inte
du kommer att se dem vartefter du vandrar
vandra nu eller stå still
fredsstilla
mitt hjärta började sakta nynna
himlarna är så vackra
så fredsfyllda
fredade är
dina steg
fredad;
för rosenstigan enar danande amoriner drömstoff
detta målades
det var en av de vackraste stunderna
bergsåsen steg över trädtopparna
trädtoppar bar
spiror
himlarna brann eldandande
skira slöjor lyftes av
hans ögonvingar
fingrars kännande
rörde vid hennes höfters vackra bågar
följde ryggens kotor
blommande
orgeltoner
vattentrappas livnärda
porlade sjöng
sakta böjde hon ryggen bakåt
en bro mellan dina önskningar
bröstens välvda
axlarnas
runda skönhet
nyckelbenens
vingar
flög fria
gav dig
nyckeln till
halsens vita sång
hennes lätt särade läppar
ur dem flög rosenvingar
fjärilar
ur ögonen steg stjärnregn
av hennes lycka
till dig
hennes hår
låg utslaget
havens vågsvalls mjuka
daggstänkt
sakta
sakta
föll
slöjorna
över henne
du såg eldfågel
lyfta
om du ber henne
kan ske
du möter henne
där vid havet
där
solöga sluter sig om
hennes skönhet
*
(det enda)
färdvägad
bar
fotad
taggstavande vinge
klanglös
rabblande
dubier
ser du ej
ser du ej
hörande
bergsvägg sköt upp gråtande
ur markhändan
vattenfall dånade
sprang in i den öppnade manteln
med blad i hand
älskar älskar inte älskar älskar inte inte inte
bristande ögonlins fingrar
stryker trött
pannlob
jag ser pärlemor
blad
flyga
det är det enda
*
korset är en vacker symbol
innebörder finns många
knutkors
svarta kors
ljuskors
alla kors visar dock ett positivt faktum
ett positionsfaktum
korset har blivit förenat med pina
vindpinade
vindvridna
i pina
ser korset
ser vinden
upplever vinden
vem pinar
pinar vinden eller söker den visa
den frågan viskar jag ofta in
ser korset
urfolkens djupa visdom
fyra vägar
fyra vindar
talar
på gravar
står ofta kors
på gravstenar
finns ofta kors
ser en gravsten
gravsten
och plötsligt stiger barnet fram
det står ett barn framför mig med lösa tänder
eller en lös tand
gravstenen är den lösa tanden
den har behov av att lossna
släppa
släppas
detta för att det så kallat nya
stärkta skall komma
permanenta tänder sägs det och det är väl vackert att
det inre barnet blir och är
den permanenta individen
sundegot
den sunda självbilden
vilken är leendeljus
visande pärlrader
gravstenar
är ju minnen eller mer påminnelser av ett liv
ettliv
*
i kvällsvingar andades
purpur
pärlemor
skimrande blad
i dagen
färdades jag
vägar
mörkret steg sakta in
en skir hand
av sepia
kvällsvingar vackra
andades
sköljde purpurhav
pärlemor
blad
flyger vida
himlarna
är så vackra
fredsfyllda
pärlemorblad
flyger
fria
*
(handvindskatt)
vaknade
med ögonen i himlars
anande
purpurängder
i min utslagna hand
låg en av de vackraste
vindar
i vila
vinden sträckte lojt
ut en spinnande katt
upptäckte oss alla andas ut
kan ske vinden upplevde
mitt hjärtas djupa längtan
hur det än är
så badar vi nu i purpurdalen
hör solvävare röra vid
ögonklanger
(rister guldstoff ur din krona)
hör du
vindarna
upplever du hur
de
rister guldstoff ur din krona
visa dig
jag svävar med vindar
med skapande skönhet
skådar havens
andning
pärlfolken jonglerar
skal är särade fingrar
skimrande koraller
silar
pelarljusen
hav vandrar med sol
huden knottras
pärlband
givna
är
runt mina fotleder ljudande bjällror
då jag mjukt följer vågen
vackraste vita skimrande krusade havsyta
svep din vackra hals
låt
din stämma ljuda
dina lyftade vingar
är
fingrar
skrivandes
sollöv
sökt dig har jag i alla årsringar
ringar
cirklar
sökt din glödande
krona
dina rötter
förankrade i urkälla
vår
runt din stam har jag upptänt eldskålar
hör du
hör du
vindarna
är min slöjbeklädda skimrande kropp
upplever du
huru slöjor rör vid dig
smekande
lekande
lätta
fjärilsvingar
rosenvingar
öppna din mantel
låt oss
dansa
stegföljden
*
(tima är ett vackert ord)
blå drömkjolars
kronblad
fällas
länge flätade hon
osynliga
trådar
kanske var de av vass
formen
ja
kanske
en valnöt halv
skalet
höljet
eller var det en vas
vass
eller
vas
i den ena satte hon en röd ros
den andra satte hon i vindhav
seglade
friljus
lyftes ur tima
vid strand av intet steg hon in i intighet
vandrade leden i böljande ängsgräs ringlade stigen
synlig för en del för andra osynlig
bjällror klingade
silverne vindar mjuka
färden ledde henne över de höga bergen
vingarna hennes bar
längtan
blå bergsvallmo
meconopsis betonicifolia
följde henne
skrudade hennes drömmar
låt oss släcka din längtan
sätt dig helt stilla i är
dimma mjuksvepande sköljde in
hon stannade
i ett av bergens händer
slöt kronbladen
om sitt vara
lyssnar efter
stegklangers
visshets
tima
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar